Hur skulle det funka att jobba med frivilliga beteenden här - tex att han helt frivilligt ska komma till dig och ställa upp sig och trycka sig mot din utsträckta handflata tex (med bogen, sidan eller liknande), dvs så att han helt styr om han vill bli hanterad eller inte? Förvisso kanske inte helt lätt om han inte är supertaggad på godisbelöning (som ju är enklare att jobba med så här än lek/kamp), men jag tänker att ju mer han känner att han har kontroll över situationen, desto tryggare borde han bli? Sen kan man utökta detta till att gälla svårare saker och det blir ju förmodligen bra att träna med människor han känner om han nu gärna hoppar upp i knäet på dem och kelar, då får han träna självkontroll genom att istället stå stilla och låta sig hanteras. Även om man bara kan få det lite bättre så kanske det räcker för att göra vardagen lite lättare, för både hund och ägare.
Man får väl dock tyvärr räkna med att en hund som han kanske aldrig kommer att älska hanteras av främmande och när situationen blir svår, som hos veterinären, är nog munkorg säkrast för alla. Man brukar ju dessutom själv slappna av lite när man vet att det inte kommer att finnas nån risk att hunden biter och då blir man ju som ägare lugnare och tryggare för hunden.
Jag har en av mina hundar som inte är jätteförtjust i hantering, inte ens från mig - han älskar att mysa och kela, men börjar man greja med honom så kan han tycka att det är väldigt obehagligt. Eller ja, det var värre förr, jag har jobbat mycket med frivillighet, framför allt ett tag när han hade problem med ett öra och jag var tvungen att ge örondroppar. Han avskydde att det lät i örat (det blir ju lätt lite ljud när man trycker ner en flaska i örat på dem och trycker ut vätska) och från början så högg han i flaskan - han är rätt selektiv, hugger i det han inte gillar, dvs prylen, inte i personen som håller prylen
- och såg ut som han gick till sin egen avrättning varje gång vi skulle droppa i öronen... Jag började jobba med frivillighet genom att ha korken på flaskan och låta honom själv komma och ställa sig i position så att flaskan hamnade nära örat. Riktigt smaskig godisbelöning för det och så höll vi på så massor och utökade det sakta men säkert. Tog inte jättelång tid förrän han självmant kom och ställde sig i position och det fortsatte han med länge efter att örat var bra.
Sen får man ju verkligen vara en "surkärring" när det gäller att stoppa folk från att försöka klappa/hälsa på en hund som inte gillar det. Hunden ovan är social och glad med folk men gillar INTE om de ska "pilla" på honom, dvs kel går jättebra, han vill kela med alla, sätter sig på deras fötter så de inte ska gå sin väg, men börjar de titta på öron eller känna igenom honom så varnar han direkt med morrningar att det där är något han inte har gett dem tillåtelse till. Han har rätt mycket integritet. För säkerhets skull åker alltid munkorg på hos veterinären, jag kliver direkt in i undersökningsrummet och börjar med att säga att vi behöver en munkorg, ingen har någonsin haft annan åsikt, kanske för att man kommer med 40 kg stor svart hund...
Jag brukar förklara att han är glad för folk men avskyr hantering och att jag tycker att veterinären ska få ha sina fingrar kvar.
Från början ansåg han att tandvisning var något som INTE skulle göras, i alla fall inte av någon annan än matte. Men efter att ha jobbat med frivillighet och omvänt lockande så fick vi 9 på tandvisningen när vi tävlade, avdrag för sträckt koppel. Däremot har jag faktiskt avstått att ställa ut honom, eftersom jag inte riktigt orkat lägga ner energin på att träna in all den hanteringen, så intresserad av att ställa ut honom har jag helt enkelt inte varit.
Slutligen tror jag att det till viss del underlättar om man själv på något sätt accepterar att hunden inte klarar/gillar hantering; därmed inte sagt att man ska sluta jobba med det, men man kanske ska försöka att inte ha skuldkänslor eller blir ledsen över det, för jag tror att hundarna känner av det mer än vi tror, speciellt vissa hundar.
