hund-dilemma

[prinsessfeminist]

Det är så lätt att råda andra hur de skall göra med sina hundar när de råkar på problem. Nu sitter jag själv mitt i ett svårt dilemma och jag vet inte vad jag skall göra.

Vi har en blandrashund som på många sätt är helt ljuvlig. Han är otroligt intelligent, kelsjuk och en mycket stor personlighet.

Men, han bits!

Han har bitit mig i benet, han har bitit ena barnet i benet och han har bitit det andra barnet i byxbenet (omriktat beteende när han mött andra hanhundar).

I höstas hände det som inte får hända, han bet 2-åringen i kinden. Visserligen blev han provocerad och trängd, så kanske var det inte hans "fel" - utan det var vi vuxna som brast i uppmärksamheten.

Efter det har rigorösa regler införts. Hunden har fått mycket mindre frihet att göra som han vill, han är nästan alltid under kommando - vi talar om för honom var han skall ligga osv.

Han är i grunden snäll och successivt har det minsta barnet kunnat umgås med honom igen. Han gillar när hon borstar på honom, går med honom i koppel och när hon kelar med honom. Givetvis har detta skett under uppsikt.

Igår hände en katastrof. Minsta barnet lekte intill honom när han låg i soffan och skulle "natta" honom med en filt. Det är inget ovanligt, han brukar uppskatta omsorgen och är lugn och trygg. "Problemet" var att husse inte var hemma (tror jag) - för plötsligt morrar han till och kastar sig mot ansiktet och hugger till!

Jag stod en meter ifrån och hann knappt reagera. Attacken var över på 3 sekunder och blodet rann - såklart.

Jag tog barnet till akuten och där konstaterades att bettet var fint och det kommer att läka bra osv, men det hjälpte knappt. Jag var helt uppriven inombords.

Jag kände mig skyldig för jag är inte lika "hård" mot hunden som husse. Han viker inte en tum och kör mer eller mindre militärisk disciplin på hunden. Hunden vet precis vad han får och inte får göra när husse är i huset. Själv är jag mer avslappnad och har inte den läggningen att ständigt tala om för hunden vad han skall göra.

Hunden blir sju år den här sommaren och han har "franska nerver". Han har varit och är jobbig på så sätt att man alltid måste visa vem som bestämmer. Han försöker gärna ta över och då slutar det med problem, för han är inte så tuff egentligen.

Jag har förstått att det här beteendet inte är ovanligt hos terrier som vill klättra på rangstegen (det är tax och terrier i honom) och vad jag lärt mig här på Buke så kräver en terrier en mycket tydlig ledare.

Jag har tidigare haft rottis men upplevde inte henns dominans som lika mycket av ett problem då hon aldrig bet (eller fick chansen, kanske var jag kvickare att reagera med henne?). Hon var liksom bara stöddig. Denna herre är så vansinnigt explosiv och tappar liksom fattningen.

Nu blev detta långt, men jag behöver sätta alla dessa tankar på pränt. Jag vet inte hur vi skall göra. Jag skulle rekommenderat någon annan att omplacera hunden och kanske skulle jag vilja göra detta, men övriga familjemedlemmar kommer att gå i taket.

Husse tycker inte hunden är något problem, han tycker att jag skall vara en tydligare ledare mot hunden = inga problem. Plus att hunden då mår bra och är trygg.

Vad skall jag göra?

/jätteledsen och uppgiven Priffe

 

[Gnist]

Sv: hund-dilemma

Jag är ledsen att behöva säga det, men den hunden hade jag avlivat för länge sedan..Uppenbarligen har den ju en hel del mentala problem, som gör den opålitlig och trots era ansträngningar har han ju inte blivit bättre vad det låter..
Ska husse bums ha kvar hunden, så MUNKORG på vid alla tillfällen det finns barn och andra människor i närheten!!

Som terrierägare och uppfödare, så måste jag dessutom upplysa om att ett sådant där beteende är Inte ett normalt beteende hos terriers..
Alla terriers har dessutom inte samma temperament.
Man kan inte ta t ex en cairn och en tysk och tro att dessa helt olika terrierraser har samma temperament, för det har de inte..

 

[Tippan]

Sv: hund-dilemma

Jag tycker att gränsen går där hunden biter barn i ansiktet... Okej att man blir biten i byxbenet eller i armen. Men man har bara ett ansikte. En släkting till mig har ärr i pannan och på kinden och saknar en halv örsnibb efter ett hundbett, det syns inte så mycket, men det var säkert inte så roligt när hon ville ha hål i öronen...

Du kommer aldrig att bli husse. Det skulle då betyda att du får stänga bort hunden. En grind och så får han vara från barnen. Hur mycket du än anstränger dig och spelar så kommer du aldrig att bli husse.

Jag har ju också en hund med "franska nerver" och medans jag läste inlägget så tänkte jag, herregud vad skulle jag göra med min egen hund. Jag skulle aldrig klara av att ta bort henne. Men skillnaden är att hon aldrig aldrig har bitit någon och så har jag inga barn. Jag har också alltid tagit det säkra före det säkra och inte "utsatt" henne för barn eftersom att det alltid varit så lätt att fixa de få gånger vi träffat barn. (Jag är lite bränd sen min släkting blev biten i ansiktet, barn som har ansiktet högre upp är helt okej)

Så jag tycker att du ska sära på barn och hund. Hur det ska gå till med grind eller omplacering etc. kan jag inte säga något om... Men jag tycker att det är väldigt allvarligt att han bitit TVÅ gånger i ansiktet. Oavsett vad det beror på och vems "fel" det är, så är det någon som inte kan accepteras i en barnfamilj... Ditt lilla barn kommer att vara lite i några år till.

 

[prinsessfeminist]

Sv: hund-dilemma

Tillägg:

Givetvis är det inte bara hunden som fått förhållningsorder. Barnet får inte heller leka med honom i tid och otid (och har aldrig fått). Har hunden visat minsta irritation så har de inte fått umgås alls - utan jycken har fått vara ifred.

Kanske var han irriterad igår utan att jag lade märke det. han verkade vara som vanligt, men jag blir mer och mer osäker...

Samtidigt känns det som om jag alltid har ursäkter för hans bettende när han tappar konceptet. När andra människor skyller på än det ena och än det andra så kan jag vara synnerligen kallsinnig och tycka: "världen är full av dåliga hundar, inget att spara på." "man skall trivas med sin hund och ha kul med den, inte vara orolig och nervös" etc.

Men med egna hunden... DÅ går det tydligen bra att ursäkta honom och lägga skulden/ansvaret på en själv.

Problemet är nog egentligen att han kräver en ledare som husse som är Bossiga Bosse och jag är en Mesiga Märta...

Men vad skall jag göra????

 

[Tippan]

Sv: hund-dilemma

Om han råkar vara på dåligt humör och det inte "märks". Hur ska man då veta? Dålig dag, bra dag... Ett bitet barn i ansiktet. Nej... Är man bara vuxna så är det ju helt okej att ha en opålitlig hund. Men inte i ansiktet...

 

[prinsessfeminist]

Sv: hund-dilemma

Jag är ledsen att behöva säga det, men den hunden hade jag avlivat för länge sedan..Uppenbarligen har den ju en hel del mentala problem, som gör den opålitlig och trots era ansträngningar har han ju inte blivit bättre vad det låter..
Ska husse bums ha kvar hunden, så MUNKORG på vid alla tillfällen det finns barn och andra människor i närheten!!

Som terrierägare och uppfödare, så måste jag dessutom upplysa om att ett sådant där beteende är Inte ett normalt beteende hos terriers..
Alla terriers har dessutom inte samma temperament.
Man kan inte ta t ex en cairn och en tysk och tro att dessa helt olika terrierraser har samma temperament, för det har de inte..

Tack för ditt svar. Ledsen om jag genreraliserade lite ang. terriern. Jag syftade på att jag av en och annan JR-ägare fått klart för mig att man måste vara tydlig med de hårdare typerna.

Ja, jag vet vad jag borde gjort för länge sedan - men det är så svårt. Shit - nu sitter jag här och gråter också! (patetiskt )

Det är lite som med några av er andra här inne, man tar till vissa åtgärdeer, slår mer eller mindre knut på sig själv för att det skall fungera och så fungerar det ett tag...

Grana hade vår hund under två månader och där fungerade han utmärkt.

Ibland tänker jag att han skulle må bra att få bo på landet utan barn och en massa möten med okända hundar på stan.

 

[nevin]

Sv: hund-dilemma

Hade min hund gjort så, dessutom flera gånger (!) hade han åkt i ilfart till veterinären och fått somna in. En hund som bits ska inte vara bland barn .... Tänk vad som händer om den biter hårdare, och det inte "bara" blir skador som kommer läka fint?

 

[Rockport]

Sv: hund-dilemma

Du måste tänka på dina barn först o främst. Hur skulle du må om hunden orsakade men för livet på dina barn, ögonskada mm. Ansiktet är nära strupen. Man kan inte övervaka varenda sekund. Det räcker med att telefonen ringer och du blir distraherad.
Du kan aldrig förlåta dig själv.
Lessen men gör er av med hunden idag.

 

[prinsessfeminist]

Sv: hund-dilemma

Om han råkar vara på dåligt humör och det inte "märks". Hur ska man då veta? Dålig dag, bra dag... Ett bitet barn i ansiktet. Nej... Är man bara vuxna så är det ju helt okej att ha en opålitlig hund. Men inte i ansiktet...

Du har helt rätt i det, men jag kanske felade? kanske var jag inte tillräckligt uppmärksam? Husse har alltid stenkoll.

Jag vet inte hur han gör, men ibland säger han att "hunden är lite dämpad idag, så jag låter honom vara i rummet med grinden stängd."

Då har jag inte tyckt mig se någon större skillnad.

Jag suger verkligen på att läsa av hundar! Han verkar ha det mer eller mindre intuitivt.

Samtidigt tycker jag att det är ganska mycket begärt av en hundägare att alltid kunna läsa av hundens humör.

 

[prinsessfeminist]

Sv: hund-dilemma

Du måste tänka på dina barn först o främst. Hur skulle du må om hunden orsakade men för livet på dina barn, ögonskada mm. Ansiktet är nära strupen. Man kan inte övervaka varenda sekund. Det räcker med att telefonen ringer och du blir distraherad.
Du kan aldrig förlåta dig själv.
Lessen men gör er av med hunden idag.

jag vet.

 

[fjolltroll]

Sv: hund-dilemma

Du sitter inte i någon rolig sits just nu.
Men om det hade varit min hund så hade den fått somna in.
Att alltid varenda sekund vara med och hålla koll på att ingenting händer måste ju vara i princip omöjligt.

 

[bettysmatte]

Sv: hund-dilemma

Du har helt rätt i det, men jag kanske felade? kanske var jag inte tillräckligt uppmärksam? Husse har alltid stenkoll.

Jag vet inte hur han gör, men ibland säger han att "hunden är lite dämpad idag, så jag låter honom vara i rummet med grinden stängd."

Då har jag inte tyckt mig se någon större skillnad.

Jag suger verkligen på att läsa av hundar! Han verkar ha det mer eller mindre intuitivt.

Samtidigt tycker jag att det är ganska mycket begärt av en hundägare att alltid kunna läsa av hundens humör.

Nej, det låter som en väldigt opålitlig hund. Jag klandrar dig verkligen inte för att du inte kunde läsa hundens signaler. Den behöver nog få somna in...tyvärr.

 

[Tippan]

Sv: hund-dilemma

Du har helt rätt i det, men jag kanske felade? kanske var jag inte tillräckligt uppmärksam? Husse har alltid stenkoll.

Jag vet inte hur han gör, men ibland säger han att "hunden är lite dämpad idag, så jag låter honom vara i rummet med grinden stängd."

Då har jag inte tyckt mig se någon större skillnad.

Jag suger verkligen på att läsa av hundar! Han verkar ha det mer eller mindre intuitivt.

Samtidigt tycker jag att det är ganska mycket begärt av en hundägare att alltid kunna läsa av hundens humör.

Alla är inte födda till att bli piloter heller...

Försök att se möjligheterna ett tag. Vad kan ni göra? Omplacering, munkorg, grind... Testa hur det känns.

 

[prinsessfeminist]

Sv: hund-dilemma

Tack alla för era svar.

Jag tror du har rätt, Tippan. Det får bli åtskillnad i form av grind mellan barn och hund eller munkorg ett tag.

Husse och jag har diskuterat situationen och han har tagit del av vad ni skrivit också. Vi har pratat om en ev. omplacering då vi båda anser att han skulle kunna fungera i ett hem med bara vuxna eller stora barn (tonåringar). Helst också på landet.

Ett sådant hem borde inte vara omöjligt att finna och vad gäller hans hanhundsnojja så kan han ha munkorg på vid promenader.

Det är en hund som har många trevliga sidor, nu låter det så klart som om han är ett monster, en demoniserad kamphund, men så är det ju inte...

Vi har haft hunden sedan han var valp och han har hittills varit kärnfrisk, han är oftast glad och väldigt fäst vid mig. Som enmanshund är han perfekt.

Att ha honom kvar med ett antal åtgärder känns inte rättvist gentemot honom. Jag tycker inte att han skall behöva bära munkorg inomhus eller bli inlåst i ett rum mer än vad som sker nu.

Vi skall under denna vecka undersöka möjligheterna, kanske annonsera och så får vi se vad som händer. Jag vill helst inte låta avliva honom. jag vet att hunden inte lider av det, men jag känner också att han har många år kvar och det finns möjligheter att han skulle kunna få ett bättre liv än han har just nu hos någon annan.

Den stora stötestenen just nu är också att få äldsta barnet att förstå. Det är hennes hund, hon skall börja agility med honom och hon pysslar mycket med honom.

Fy vad ledsamt detta känns, om än inte oväntat - det skall erkännas...

 

[Grana]

Sv: hund-dilemma

Usch, vad svårt.
Och jag kan ju heller inte vara helt opartisk, eftersom jag haft honom här i två månader. Och jag tyckte verkligen om honom.
Men det är ju ohållbart att ha en hund som kan bita, och speciellt i ansiktet på barn.
Sen tycker jag inte heller att man som hundägare alltid ska känna att man måste ha stenkoll på sin hund i sitt eget hem. Jag skulle aldrig orka ha det så, jag vill kunna koppla av och veta att allt fungerar bra, iallafall hemma.
Sen tänkte jag på det att sambon sagt att *idag är han lite dämpad* Han kanske ser något du inte ser. Men samtidigt så känns det ju lite tråkigt att hunden är dämpad ibland. Varför är han det tror du? Är det något hunden inte trivs med?

Jadu, detta är ju jättesvårt. Men jag tror också han skulle fungera bra i ett hem utan barn, och på landet. Iofs måste det ju inte vara landet, men här märkte jag ju att han inte behövde tänka på det här med möte av andra hundar mm. Så kanske det skulle vara perfekt för honom att bo så.
Han hade gärna fått komma hit en tid, så ni kunde känna hur det är att vara utan honom. Och din dotter fick vara utan honom, men veta att han bara är borta ett tag (då kan det ju gå lättare att placera om sen om ni vill det)
Men, nu har jag ju redan en extra hund här, så blir nog lite mycket med 5 hundar. Och 4 tikar och en hane, nja det lockar inte riktigt
Men jag hade ställt upp om jag kunnat.
Har du ingen annan kompis som kan låna honom en tid?

 

[Bebben]

Sv: hund-dilemma

Nu slänger jag mig in i diskussionen utan att komma med några konkreta tips egentligen, men jag ville bara dela med mig då mina 2 senaste hundar varit likadana.

Den första hade visserligen problem mentalt sen födseln, hon var enormt rädd för det mesta. Speciellt människor. Som valp och unghund fungerade hon, men mer än så var det väl inte. Och runt barn hon kände väl kunde jag lita på henne, om barnen visste reglerna som fanns. Exempelvis att hon inte fick bli stressad, eller att dom inte fick säga åt henne på fel vis.
Hon blev 18 mån gammal, för tillslut tog hon till bett som sin flyktmetod. Då fungerade hon inte alls i vardagen, kunde inte följa med iväg, kunde inte komma hit folk osv osv. Hon fick somna för att jag inte ville låta henne må dåligt och vara så rädd längre.

Den andra hunden var en riktigt stenhård hane, skulle fyllt 7 år om någon månad.
Visserligen hade han haft ett tråkigt förflutet, och därefter hamnat i ett hem där han fick bestämma precis allt. Så att komma hit var en stor omställning för honom, och han accepterade inte min sambo en medlem i flocken. Han tog till tänderna ganska lätt mot honom, så fort han kände sig störd, hotad eller bara hade en dålig dag. Han snuddade mitt ben med tänderna en gång också, men han insåg sitt misstag ganska fort och det hände aldrig igen.
Däremot kunde jag inte lita på honom i närheten av främmande, barn, främmande hundar, andra djur.. Ja, kort sagt så fick jag ha stenkoll hela tiden. Kunde jag inte ha det fick han vara instängd. Och barn eller främmande fick aldrig komma i närheten av honom, eftersom han bet direkt. Extrem vakthundsras, med stenhårt psyke och dåliga erfarenheter. Hade jag varit ensam hade jag dock behållt honom, men nu har jag sambo och vi planerade barn i framtiden (Som är på jäsning nu).

Båda hundarna togs bort, det GÅR bara inte att inte trivas med sin hund fullt ut. Jag vill inte behöva vara vaksam varje vaken sekund alternativt stänga ute hunden.
Det är sorgligt, och väldigt jobbigt, men till slut fungerade det bara inte

Jag hoppas att ni kommer fram till ett bra beslut, och att hunden får ett bra hem om omplacering kommer upp!

 

[prinsessfeminist]

Sv: hund-dilemma

Tack Grana för ditt svar. Jag tror det blir lite mycket med fem hundar, så tänk inte på det. Du har fullt upp. (jag visste inte att du hade ytterligare en tik hemma nu)

Du undrade varför han är lite dämpad ibland. Han hade nyligen en ögoninfektion som påverkade honom lite grand. Jag märkte inte så mycket men husse tyckte inte att han var riktigt sig själv. Under ett par dagar fick han vara i rummet med stängd grind så att minsta barnet inte kom åt honom.

Han blir är också mer lättirriterad när det finns någon löptik i grannskapet. Normalt är han ju väldigt snäll och vänlig som du vet, men vid lite mer dämpad sinnesstämning så tål han liksom ingenting. Ber jag honom att flytta sig från soffan så gör han det, men morrar surt tex. Han har dessutom (han är ju inte dum) förstått att barnen har lägre rang än vi och drar sig inte för att morra ordentligt när han blir sur. Igår räckte det tydligen inte att morra utan han tog till tänderna.

Vi har pratat med äldsta dottern ikväll och hon blev helt förtvivlad såklart. Samtidigt så förstod hon att hunden inte mår bra om han blir osäker och bits.
--------

Tack också Bebben för dina tankar. Det känns skönt att inte vara ensam om de här känslorna. Tusan att man inte kan vara rationell när det gäller det egna djuret...

 

[Bebben]

Sv: hund-dilemma

Det är rejält mycket svårare då ja Jag kämpade i 1½ år med Grandisen, trots att hon var likadan i princip hela tiden. Dock något lättare att hantera som 30 kg valp än 60 kg unghund, såklart. Hennes utfall från ca 7 mån ålder bestod av att stå på bakbenen, skrika, skälla, morra och kasta sig emot allt farligt (Dvs människor, främmande hundar och läskiga saker..). Och ändå var beslutet lika svårt att ta när den dagen kom.

Med hanen var det något lättare, då han var en omplacering som var så från början. Vi var hans sista chans, och jag var förberedd på att inte få ha honom så länge som jag egentligen ville. Även om han lydde mig galant och hade förändrats helt och hållet (Vilket ju inte var fallet, men det var så man önskade det) så hade han väldigt dåliga höfter och var gammal så.. Lite beredd var jag ändå.
Han hade också bitit 3 eller 4 människor innan han kom till oss, när dom gick in i hans tidigare revir.

Lycka till med allt, och jag hoppas att ni kan hitta en så bra lösning som möjligt för alla inblandade!

 

[Ramona]

Sv: hund-dilemma

Stopp och belagg nu!!
Hur gammal ar hunden?
Din yngsta kommer ju inte vara 2-aring hela livet och om hunden inte ar speciellt gammal sa kan ni ju ha honom under kontroll med munkorg och grind tills 2-aringen har vuxit till sej lite och forstar battre hur hunden fungerar.

Jag tycker dessutom att det ar en jattebra ide att han aktiveras lite mer i form av agility med aldsta dottern. Det ar kanske det han behover - lara sej att umgas och tranas av nagon annan an husse.

Samtidigt som jag vill att ni ska ge honom EN chans till (och det innebar att ALLA i familjen ska behandla honom likadant), sa vill jag ju inte riskera att nagon blir riktigt skadad. Det ar en svar situation.

 

[Tie]

Sv: hund-dilemma

Hunden har ju även "satt tänderna" i matte så det är inte bara små barn den ger sig på! Lessen att behöva säga det men, helt oacceptabelt beteende från en hund, speciellt i en barnfamilj.

En hunds beteende kan ha många orsaker. Vissa beteenden går att dressera bort, bla att hunden tror den är "herre på täppan" och hela tiden försöker försvara sitt revir, ja en sådan hund går att "plocka ner på jorden" igen så att säga.

Men när hunden hugger så hårt att man måste till sjukstugan och sy. Nja, då är det lite gambling med barnens hälsa.

Har själv varit i denna sits, har dock ej egna barn, men ändå. Hunden började visa sådant beteende att den naffsade folk när den blev lite trängd. Ingen person var tvungen in på sjukstugan, men vem vet hur det hade slutat om vi inte låtit honom somna in.

Det var i övrigt en helt underbar hund som jag saknar enormt mycket. Så jag förstår hur det känns. Det gör så ont i hjärtat att man vill bara blunda och sedan vakna upp ur mardrömmen känns det som.

Mitt råd är att ni skaffar en ny hund som er dotter kan träna agillity med och som ni kan lita på och inte behöver vara på helspänn med.