Två månader har gått nu, och jag har faktiskt börjat gilla mitt nya jobb. Tycker att det börjar funka bättre och bättre, och jag känner mig inte lika värdelös jämt och ständigt längre. Det vacklar visserligen lite vissa dagar, men i det stora hela så tycker jag att det känns bra, och jag känner mig både privilegierad som får jobba där och allt mindre främmande för känslan att känna mig hemma där.
Men idag kom ett dråpslag, som kändes som ett riktigt knytnävsslag i magen.
På grund av att arbetsplatsen har fått en medarbetare som inte kan prata svenska, så ska vi från och med nu hålla alla möten på engelska, alla mail som skickas ut ska skrivas på engelska och jag ska skriva alla mötesprotokoll på engelska.
Veckans informationsmöte började med ett hastigt: ”By the way cassiopeja – you need to write the minutes in english from now on.”
Det kändes faktiskt rent fysiskt.
När jag har sökt jobb så har jag konsekvent valt bort alla jobb där det har stått nånting som helst om krav på att kunna engelska. I mitt CV så står min språkkunskap i engelska som ”god”, det typ lägsta man kan skriva. Inte ”mycket god”, inte ”utmärkt”, inte ”flytande”, utan just bara ”god”. Jag har inte pratat eller skrivit engelska på 15 år.
För 15 år sedan jobbade jag tillsammans med tekniker från olika delar av världen, och jag minns att jag tyckte att jag kände mig hyfsat flytande på att prata engelska - då. Men eftersom jag sedan hamnade på jobb där man inte behövde använda engelska alls, så har mitt engelska ordförråd skrumpnat bort fullständigt, och min muns rent fysiska förmåga att forma engelska ord har totalt försvunnit. Jag har tyvärr inte heller någon naturlig känsla för främmande språk. Därför ser jag inte heller att min engelskspråkiga förmåga är något jag skulle kunna öva upp till en godkänd nivå.
På anställningsintervjun till mitt nuvarande jobb sades ingenting om engelska. Ingen frågade om mina kunskaper i språket, det nämndes ingenting om att jag skulle behöva kunna uttrycka mig på engelska. Jag kanske var dum som inte frågade eller förstod att den här arbetsmiljön skulle innebära att kommunicera på engelska, men jag är i så fall knappast den första i världen som råkat vara korkad..... Och jag hade ju inte på någon av mina arbetsplatser under de senaste 15 åren behövt använda mig av annat språk än svenska, så jag tänkte bara inte på det.
För mig är det oerhört viktigt att känna att jag kan stå för det jag levererar, och att jag håller en hög professionell nivå på allt jag gör på jobbet. Jag har väldigt höga krav på mig själv, och jag brukar alltid kritisera och utvärdera det jag gör – oavsett om andra varit nöjda med min insats kan jag alltid hitta något som kan förbättras. Jag försätter mig inte i situationer där jag inte kan stå för den professionella nivån på det jag levererar. Därför har jag sett till att välja bort alla jobb med krav på engelskspråkig förmåga, för jag vet att jag inte kan leverera på tillräcklig nivå. Och jag klarar inte av att känna att jag inte lever upp till mina krav.
Därför slog dagens besked ner på mig med en oändlig sorg. Jag blev så oerhört besviken – på jobbet, på mig själv. Ska jag ha lagt ner så mycket energi på att söka, få och försöka komma in i det här jobbet, bara för att tvingas inse att det ska stupa på en sånhär sak? Ska jag behöva avsluta min provanställning nu? Ska jag tvingas gå tillbaks till min tidigare anställning? Finns det några alternativ?
Jag har 6 månaders provanställning på mitt nya jobb, varav det alltså redan har gått två. Under dessa 6 månader så är jag bara tjänstledig från mitt tidigare jobb. Jag kan alltså rent teoretiskt avsluta provanställningen här och gå tillbaks till min förra arbetsgivare. Men jag vet däremot inte vad jag skulle komma tillbaks till. Min tjänst som jag hade där är redan tillsatt. Går jag tillbaks kan jag placeras var som helst och få göra vad som helst. Och jag gillade ju inte den arbetsgivaren heller.
Det här nya jobbet verkar kunna vara riktigt intressant och roligt, om jag får snurr på det och kommer in i alla rutiner. Jag börjar redan känna mig ganska hemma, och börjar tycka om människorna där. Jag blev verkligen otroligt sorgsen när jag insåg att jag kanske inte skulle kunna stanna kvar. Men som sagt – finns det något alternativ? Hittills har jag försökt hålla mig undan när det har kommit till situationer där man har behövt prata engelska, och kört google translate när det gäller skriven text (
– jag vet ju att alla säger att den suger fet bäverpung så jag är högst medveten om att det inte är någon bra lösning...). (BTW så körde jag bara för det ”suger fet bäverpung” i google translate, och det blev ”suction fatty beaver scrotum” – HA HA HA HAAAAAA jag döööööör
!!!)
Nåväl, jag antar att jag inte kommer kunna fortsätta så framöver. Och vad kan jag då göra? Försöka gå en snabbkurs? ”Lär dig prata engelska flytande”. Var gör man det, på bara tre månader?... Är det ens möjligt, om man som jag inte har någon känsla för språk?
Jag har visserligen iakttagit att det finns andra svennar på jobbet som inte håller särskilt hög standard på sin engelskspråkiga förmåga. Dom pratar glatt på i swenglish, och jag känner hur mina kinder hettar å deras vägnar. Själva verkar dom mest oberörda och glada ändå. Men jag skäms. Och jag vet att jag själv aldrig någonsin kommer att kunna tillåta mig prestera på en sån låg nivå. Då kan jag inte tillåta mig att vara kvar på tjänsten.
Faan vad ledsen jag blev!! Riktigt jävla bajsskit!!
Men idag kom ett dråpslag, som kändes som ett riktigt knytnävsslag i magen.
På grund av att arbetsplatsen har fått en medarbetare som inte kan prata svenska, så ska vi från och med nu hålla alla möten på engelska, alla mail som skickas ut ska skrivas på engelska och jag ska skriva alla mötesprotokoll på engelska.
Veckans informationsmöte började med ett hastigt: ”By the way cassiopeja – you need to write the minutes in english from now on.”
Det kändes faktiskt rent fysiskt.
När jag har sökt jobb så har jag konsekvent valt bort alla jobb där det har stått nånting som helst om krav på att kunna engelska. I mitt CV så står min språkkunskap i engelska som ”god”, det typ lägsta man kan skriva. Inte ”mycket god”, inte ”utmärkt”, inte ”flytande”, utan just bara ”god”. Jag har inte pratat eller skrivit engelska på 15 år.
För 15 år sedan jobbade jag tillsammans med tekniker från olika delar av världen, och jag minns att jag tyckte att jag kände mig hyfsat flytande på att prata engelska - då. Men eftersom jag sedan hamnade på jobb där man inte behövde använda engelska alls, så har mitt engelska ordförråd skrumpnat bort fullständigt, och min muns rent fysiska förmåga att forma engelska ord har totalt försvunnit. Jag har tyvärr inte heller någon naturlig känsla för främmande språk. Därför ser jag inte heller att min engelskspråkiga förmåga är något jag skulle kunna öva upp till en godkänd nivå.
På anställningsintervjun till mitt nuvarande jobb sades ingenting om engelska. Ingen frågade om mina kunskaper i språket, det nämndes ingenting om att jag skulle behöva kunna uttrycka mig på engelska. Jag kanske var dum som inte frågade eller förstod att den här arbetsmiljön skulle innebära att kommunicera på engelska, men jag är i så fall knappast den första i världen som råkat vara korkad..... Och jag hade ju inte på någon av mina arbetsplatser under de senaste 15 åren behövt använda mig av annat språk än svenska, så jag tänkte bara inte på det.
För mig är det oerhört viktigt att känna att jag kan stå för det jag levererar, och att jag håller en hög professionell nivå på allt jag gör på jobbet. Jag har väldigt höga krav på mig själv, och jag brukar alltid kritisera och utvärdera det jag gör – oavsett om andra varit nöjda med min insats kan jag alltid hitta något som kan förbättras. Jag försätter mig inte i situationer där jag inte kan stå för den professionella nivån på det jag levererar. Därför har jag sett till att välja bort alla jobb med krav på engelskspråkig förmåga, för jag vet att jag inte kan leverera på tillräcklig nivå. Och jag klarar inte av att känna att jag inte lever upp till mina krav.
Därför slog dagens besked ner på mig med en oändlig sorg. Jag blev så oerhört besviken – på jobbet, på mig själv. Ska jag ha lagt ner så mycket energi på att söka, få och försöka komma in i det här jobbet, bara för att tvingas inse att det ska stupa på en sånhär sak? Ska jag behöva avsluta min provanställning nu? Ska jag tvingas gå tillbaks till min tidigare anställning? Finns det några alternativ?
Jag har 6 månaders provanställning på mitt nya jobb, varav det alltså redan har gått två. Under dessa 6 månader så är jag bara tjänstledig från mitt tidigare jobb. Jag kan alltså rent teoretiskt avsluta provanställningen här och gå tillbaks till min förra arbetsgivare. Men jag vet däremot inte vad jag skulle komma tillbaks till. Min tjänst som jag hade där är redan tillsatt. Går jag tillbaks kan jag placeras var som helst och få göra vad som helst. Och jag gillade ju inte den arbetsgivaren heller.
Det här nya jobbet verkar kunna vara riktigt intressant och roligt, om jag får snurr på det och kommer in i alla rutiner. Jag börjar redan känna mig ganska hemma, och börjar tycka om människorna där. Jag blev verkligen otroligt sorgsen när jag insåg att jag kanske inte skulle kunna stanna kvar. Men som sagt – finns det något alternativ? Hittills har jag försökt hålla mig undan när det har kommit till situationer där man har behövt prata engelska, och kört google translate när det gäller skriven text (
Nåväl, jag antar att jag inte kommer kunna fortsätta så framöver. Och vad kan jag då göra? Försöka gå en snabbkurs? ”Lär dig prata engelska flytande”. Var gör man det, på bara tre månader?... Är det ens möjligt, om man som jag inte har någon känsla för språk?
Jag har visserligen iakttagit att det finns andra svennar på jobbet som inte håller särskilt hög standard på sin engelskspråkiga förmåga. Dom pratar glatt på i swenglish, och jag känner hur mina kinder hettar å deras vägnar. Själva verkar dom mest oberörda och glada ändå. Men jag skäms. Och jag vet att jag själv aldrig någonsin kommer att kunna tillåta mig prestera på en sån låg nivå. Då kan jag inte tillåta mig att vara kvar på tjänsten.
Faan vad ledsen jag blev!! Riktigt jävla bajsskit!!
