- Svar: 2
- Visningar: 694
Igår var vi med på gruppträning igen i ridhuset. Eftersom vi har kommit igång litegrann nu och hindren var ganska låga i början kändes det helt ok att vi nu skulle hoppa en hel bana. Min mor var med som support (och barnvakt) till min son som var med som hejarklack 
Kände redan under uppvärmingen att Lucky hade en av sina piggare dagar då hon låg på väldigt mycket när vi galopperade fram så jag satt och bromsade lite i förebyggande syfte sen när vi började hoppa. Mina vägar lämnar fortfarande en hel del att önska (höll exempelvis på att rida över tränaren vid ett tillfälle
) men på slutet fick vi till det riktigt fint!
Lucky är världens mest förlåtande häst och hon hoppar i alla lägen, oavsett hur kasst piloten styr så försöker hon alltid. Var en ponny med igår ex som gjorde såna där fulnitar precis innan hindren ett antal gånger och jag fick hjärtklappning bara av att titta på. Högsta hindret vi tog var en oxer på 60 cm och det kändes varken farligt eller läskigt, bara roligt. Tränaren peppade och berömde mig jättemycket, hon sa att hon var mäkta imponerad av att jag som var så rädd förra gången nu inte verkade det minsta nervös. Lite nervös var jag allt, men det liksom släppte allt eftersom och när det väl var vår tur var jag så fokuserad på att komma ihåg banan och styra rakt på hindren, räkna galoppsprång osv så jag kopplade liksom av den där panikhjärnan som har förstört så mycket.
Känner mig så oändligt tacksam gentemot Lucky (och Annie, som låter mig hoppa in och ta hennes träningspass i hoppgruppen, som stöttar och peppar). Vilken himla tur jag har haft ändå. När jag sålde Morran var mitt självförtroende verkligen i botten och jag kände mig som världens sämsta. Feg, misslyckad, sönderstressad. Men när Annie frågade om jag ville hjälpa henne med Lucky blev jag ändå väldigt glad, för om det är någon häst i stallet som jag känner verkligen passar mig så är det just Lucky. Samtidigt som hon är väldigt ”stabil” i psyket är hon framåt och talar tydligt om när det är nånting som inte passar, hon är väldigt pedagogisk på det sättet.
Kände redan under uppvärmingen att Lucky hade en av sina piggare dagar då hon låg på väldigt mycket när vi galopperade fram så jag satt och bromsade lite i förebyggande syfte sen när vi började hoppa. Mina vägar lämnar fortfarande en hel del att önska (höll exempelvis på att rida över tränaren vid ett tillfälle
) men på slutet fick vi till det riktigt fint! Lucky är världens mest förlåtande häst och hon hoppar i alla lägen, oavsett hur kasst piloten styr så försöker hon alltid. Var en ponny med igår ex som gjorde såna där fulnitar precis innan hindren ett antal gånger och jag fick hjärtklappning bara av att titta på. Högsta hindret vi tog var en oxer på 60 cm och det kändes varken farligt eller läskigt, bara roligt. Tränaren peppade och berömde mig jättemycket, hon sa att hon var mäkta imponerad av att jag som var så rädd förra gången nu inte verkade det minsta nervös. Lite nervös var jag allt, men det liksom släppte allt eftersom och när det väl var vår tur var jag så fokuserad på att komma ihåg banan och styra rakt på hindren, räkna galoppsprång osv så jag kopplade liksom av den där panikhjärnan som har förstört så mycket.
Känner mig så oändligt tacksam gentemot Lucky (och Annie, som låter mig hoppa in och ta hennes träningspass i hoppgruppen, som stöttar och peppar). Vilken himla tur jag har haft ändå. När jag sålde Morran var mitt självförtroende verkligen i botten och jag kände mig som världens sämsta. Feg, misslyckad, sönderstressad. Men när Annie frågade om jag ville hjälpa henne med Lucky blev jag ändå väldigt glad, för om det är någon häst i stallet som jag känner verkligen passar mig så är det just Lucky. Samtidigt som hon är väldigt ”stabil” i psyket är hon framåt och talar tydligt om när det är nånting som inte passar, hon är väldigt pedagogisk på det sättet.
