Jag vet hur det känns! Jag red 1.10 banor med min d-ponny för många år sedan utan problem. Sedan gjorde jag uppehåll på många år, och eftersom ridning är en rätt krävande idrott vad gäller muskler, kondition och mod, så var allt detta borta när jag började igen. Först och främst var jag jävligt rädd! Jag harvade på över 60-70 cm hinder några gånger i månaden men insåg att något drastiskt måste göras. Jag åkte helt enkelt på hoppträningsläger en vecka, 2 pass om dagen, markarbete och hopp. Alla andra var jätteduktiga och hoppade 1.30. Jag var paralyserad av skräck och tränaren skällde på mig, de andra fnyste åt tönten som tagit sig vatten över huvudet. Jag grät mig till sömns första natten och tänkte att det här går aldrig vägen. Men dagarna gick, vi blev uppdelade i grupper efter nivå och jag lärde känna trevliga människor som kände likadant. Hästen jag hade hoppade allt och var väldigt rutinerad. Utan den hade jag aldrig blivit av med skräcken. Efter så mycket intensiv hoppning glömde jag att vara rädd. Visst tyckte jag att tränaren var ett odjur först, men just hans hårda attityd hjälpte ju mig! Jag blev aldrig pressad, men lärde mig att vara tuff. Man måste vara tuff i ridning, det är en militär konst, det krävs en del för att hålla på med det. Är man osäker MÅSTE man ha en tränare som coachar, inte minst för hästens skull, den kan bli förstörd annars. En bra tränare ska respektera ens osäkerhet men hjälpa en att bygga upp tuffhet och självförtroende. Mitt råd till dig är att åka på en intensivkurs som jag gjorde, ta gärna med hästen, eller träna med rutinerade hästar på stället. Tränar du själv så gör mycket markarbete tills du blir så säker att hindren inte är värre än några markbommar. När en häst går i samlat tempo och hoppar av korrekt så känns 1 m som 50 cm! Min syster tävlar msv dressyr men gillar inte hoppning -jag blev den som fick hoppa hennes unghäst! Den blev stark och for fram utom min kontroll, och ett kryss kändes gigantiskt. Alltså, jämnt tempo, kontroll, förhållningar, och jag lovar, det känns inte högt! Ja hur gick det sedan..Jag började tävla 90 cm tävlingar och placerade mig, jag återfann tjusningen i hoppningen! Jag försökte finna ut vad jag var rädd för, det kanske var att trilla av. Men efter att jag åkt av några gånger, så insåg jag att det var ju inte heller så farligt. Att åka av var en terapi i sig. Men man ska inte vara dumdristig. Jag ställde upp senast med en häst jag inte kände, som drog mot hindren och vi kunde liksom inte kommunicera. Då valde jag att utgå efter framridningen. Det ska kännas bra och säkert, det är jätteviktigt! Man ska inte glömma, att vill man inte hoppa, så måste man inte. Men vill man, så är intensivkurs med instruktör att rekommendera, annars blir det halvdant och man cirklar runt i sin räddsla dag efter dag..
om du rider på ridskola välj en häst som älskar att hoppa och aldrig stannar. Hoppa kombinationer för då hinner du inte tänka på hur skrämmande det är! =) lycka till !
