Hoppades aldrig att jag skulle behöva skicka detta...

[Empalie]

men nu är det som det är. På något sätt inser jag att jag inte kan göra mer....kämpat i fem år fram och tillbaka med hovledsinflammtioner och strålbenshälta ( t om pålagring men tildren fixade det) Dock kommer hovledsinflammtionerna tillbaka, dock inte samma ben innan men dock.
Hästen har de senare åren gått lätt ridning när den varit fräsch och friskförklarad...väldigt mycket vila och väldigt sakta och noga igång sättning. Nu har hästen varit fräsch sedan ca 15 månader, verkligen fräsch....tills för några dagar sen. Jag ville inte se det först eftersom oron sedan ett par månader börjat lägga sig och det kunde gå dagar då jag inte kände på benet eller tittade på hur han rörde sig med hälta i tankarna. Han som sagt hade ju varit så fräsch.
Hmm...från att för tre dagar sedan vara lite knackig de första stegen ut från boxen till att idag gå oregelbundet (nä stintill halt)in från hagen. Annars väldigt pigg o glad, verkar inte ett dugg besvärad bara lite mer orolig kanske känner han min oro men man försöker ju att inte visa. Vilar även vänster framben framför sig när han vilar högr bak. Precis samma symptom som sist han var dålig.

Egentligen ville vet triangelmärka sist och jag har ett skrivet intyg här hemma men ej skickat in p.g.a att han blev så fräsch och jag ville inte stå utan ersättning hur eller hur...
Vet att veterinären tycker att jag har gjort nog nu, hans journal är hur lång som helst. Jag vet också att jag egentligen har gjort nog och inte kan plåga mig genom det här mer. Har varit beredd så länge men ändå är det så fruktansvärt jobbigt...
Ska ringa kliniken imorgon och beställa tid för undersökning, min sambo som störtar i vått och torrt menar att det inte behöver vara detta men jg ser ju och känner igen symptomen mer än väl. Även han tycker att jag snart gjort nog.
Jag vet inte riktigt hur jag tänker, tror det kommer falla en supertung sten från mig om det nu blir att jag behöver ta bort honom men samtidigt står min fina prins därute och ser ut på utsidan att må SÅ bra....frustrerande....
Hur tar man sig igenom något såhär, hur säger jag till veterinären vill varken vara mer åt ena eller andra hållet i mina tankar....

Har ju hela tiden med mig att allt mitt och hans kämpade gett oss många år extra men ska det verkligen få ta slut nu, trodde han skulle få bli en fin sjukpensionär här hemma, ska ju inte måla fan på väggen men ändå...han är bara 13 år.

Ville skriva av mig och höra era tankar och funderingar om situationen...

 

[Lovisaleonora]

Sv: Hoppades aldrig att jag skulle behöva skicka detta...

Långt inom sig vet man vad rätt beslut är. Och att gå emot det beslutet betyder ångest, varje dag, varje stund i stallet. Att försöka tränga undan det man vet, att hoppas fast man vet. Då blir det till slut en lättnad, när man inser att det faktiskt är det bästa, att låta dem somna in.

Vara sig det är en häst eller en hund, de ska få leva ett drägligt liv utan att ha ont och bli sämre för varje dag.

Jag brukar försöka att inte hoppas eller tro eller måla fan på väggen utan hoppas på att det blir så bra det kan bli, med de förutsättningar som finns.

Varje dag försöker jag uppskatta den lycka våra djur ger oss. Och med den lyckan i åtanke kan jag plåga mig igenom sorgen när det är slut på tiden tillsammans.

Med tiden har det blivit lättare att fatta beslutet att låta dem somna in, efter att ha sett andra vänta för länge och sett djur som plågas för människans separationsångest. Men själva insomnandeögonblicket blir bara svårare och svårare, ändå är det något jag vet och hoppas varje gång ett nytt djur gör sitt inträde i mitt liv. Att jag kommer att överleva dem och bli äldre än dem. Det betyder ju att jag måste släppa taget.

Trots det är sorgen och förlusten inte svårare än att jag med glädje bär den som den lilla kostnaden all den lycka de ger mig innebär.

 

[Kellie]

Sv: Hoppades aldrig att jag skulle behöva skicka detta...

Den svåraste stunden som finns..
Tycker så synd om dig...
Men en sak vet jag om hästar, och det är att de mycket sällan visar hur dåligt de egentligen mår. De kan ha ont men ser ändå fräscha ut, och är naturligtvis glada när man kommer till stallet och pysslar med dem.

Det är som om de vill skona oss... (fast egentligen är det väl en kvarleva från vildhästtiden att de inte vill visa sig svaga inför rovdjur.)

Vet inte om det är till någon hjälp... men vetrinären kanske har rätt?

Styrkekram till dig...

 

[Lindsen]

Sv: Hoppades aldrig att jag skulle behöva skicka detta...

Du skriver alltid så bra, börjar nästan gråta när jag läser det du skriver för det är precis så det är.

TS, lyssna på ditt hjärta och tänk på alternativet -att din prins går o har ont för att du inte kan släppa taget.

Gick igenom samma sak som du men min stora kärlek, hade ungefär samma problem som din, och jag klarade av att göra det. Imorgon är det 1 år sedan och det gör fortfarande otroooligt ont när jag tänker på honom, saknaden är fortfarande enorm. Men jag vet ändå att jag gjorde rätt, har aldrig tvekat om det. Alternativet hade gjort ändå ondare -att se honom ha mer o mer ont..

Hoppas att det går bra hos veterinärien iallafall!