Hjärntvätt önskas?

[Iamia]

Nä, jag måste nog skriva av mig lite... Detta blir långt och jag vet egentligen inte vad jag ”vill” ha för respons. I vilket fall, om någon orkar läsa...

I början av maj blev min älskade russelltant S attackerad av en berner sennen-hund. Den satt bunden och kom lös på något sätt när vi skulle gå förbi en liten uteservering på väg hem från en promenad. Den rusade rakt fram med låg kroppshållning och bara högg, lyfte upp lilla S och skakade henne. Vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt släppte den och S stod plötsligt på marken och såg liksom förvånad ut. När jag såg hur hon såg ut var jag säker på att det här var slutet. Hon hade flera stora hål på ena sidan av bröstkorgen/buken, det största kanske 8-9 cm långt och fettvävnad hängde ut. Maken sprang in och ringde en veterinär i närmsta stora staden som vi vet har jourmottagning. För såklart var det söndag... Virade in S i en handduk och slängde oss in i bilen. Halvvägs in till veterinären började väl chocken släppa och S började skaka okontrollerat och pep och gnällde. Helt vidrigt att inte kunna hjälpa. Väl där kollade veterinären igenom henne och sövde henne. Han var relativt positiv och tyckte att vi skulle röntga och kolla insidan noggrannare innan vi bestämde oss för att ta bort henne. Det visade sig att hon hade haft världens tur och trots flera stora hål i buk och bröstkorg genom muskler och allt så var inget skadat inuti, förutom ett brutet revben. Vi beslöt oss i samråd med veterinären för att ge henne en chans trots åldern och han behöll henne där och tråcklade ihop henne. Nästkommande två veckor var sjukligt jobbiga med mycket tvivel om vi gjort rätt osv. Hon var vinglig i bakkärran (men veterinären trodde hela tiden det skulle rätta till sig). Hon blev dålig av antibiotikan (fick magsmärtor), slutade äta och allt var ganska hopplöst. Efter en knapp vecka eller så, så fick hon dessutom problem med en massa vätska som på något sätt tryckte på ena lungan så det blev veterinärbesök mitt i natten. Hon fick stanna ett par dagar för observation och sedan fick hon komma hem igen. Efter detta blev det som tur var stadigt bättre och bättre och hon blev tillslut återställd och glad igen och nu känns det ändå som om det var rätt beslut.

So far so good. Men. Detta har verkligen bränt sig in i min hjärna. Jag har börjat tycka att det är otäckt att gå ut på hundpromenad, speciellt på vissa ställen. Jag älskar egentligen att vara ute med mina hundar men nu ser jag ”faror” precis överallt. Vet exakt i vilka trädgårdar det finns hundar och exakt vilka av dessa som har staket som är tvivelaktiga. Tvärvänder om jag ser någon med lös större hund (måååånga har det här). En gång kom en svart labrador framspringande med rest ragg. Jag fick panik, lyfte upp S och bara stod och skakade med tårarna sprutande. Helt galet. Som tur var var maken med och hade våran andra hund under kontroll. Senast idag fick jag panik (alltså riktig panik) när jag mötte en (idiotisk) snubbe med en pitbull. Det flög in i huvudet att den kan komma lös, kopplet öppnar sig, snubben tappar den, osv osv. Har mött dem tidigare - hunden gör riktigt rejäla utfall och är 100% fokuserad på mina hundar och snubben kör nån sorts elaka Cesar Milan metoder med ruskigt dålig tajming. Kan ju vara säga att jag inte någonsin vill att den hunden ska komma lös... (Ja, det är synd om hunden, men det orkar jag inte ens tänka på nu.) Varje gång jag går in mot där vi bor ser jag scenen med den attackerande hunden i huvudet om och om igen - det hände mer eller mindre precis utanför där vi bor, och jag måste gå förbi just där för att komma hem. Som det känns nu kommer jag aldrig att köpa ny hund när mina nuvarande två lämnat in. Jag som egentligen inte kan tänka mig att leva utan hund. Så hur ska jag någonsin kunna hjärntvätta mig själv tillbaka?

 

[vallhund]

Hoppas händelsen är polisanmäld o den andra hundägaren (eller dennes hemförsäkring) har stått för alla kostnader.

 

[TinyWiny]

Jag tror på tiden i det fallet. Tiden och att lära sig mer om hur man kan träna både sig själv och hunden på lugnande signaler. Det blev inte så illa för min när han blev attackerad men jag var övertygad om att hans sista stund var kommen, också en berenersennen som attackerade från ingenstans och det satt i länge. När det hände igen blev det såklart värre. Den gången kastade jag mig handlöst mellan min hund och den attackerande hunden och slet helt sonika upp min 25 kg tunga hund i famnen och sprang. Min lösning då blev att i största möjliga mån undvika ställen där möte med andra hundar alltid förekom. Min rädsla smittade såklart av sig på den hunden med vilket inte gjorde det lättare.

Nästa hund lärde jag direkt att inte ens titta på andra hundar. Ignorera och bara gå var min plan. Den hunden var väldigt tacksam att göra så med för ignorerade jag så ignorerade han och en normal hund ska inte attackera en hund som står/går med blicken ner och huvudet böjt åt sidan. Sedan finns det ju tyvärr en mängd hundar som inte fattar lugnande signaler men att lära mig och lära hunden gjorde mig tryggare. Rädslan kommer nog aldrig försvinna helt men den rädslan jag har för attackerande hundar idag är nog inte större än många har utan att det har skett något.

Min nuvarande, en DSG på 10 kg blev attackerad av en stor blandras på 50 kg när han var 8 månader. Då var jag mer medveten än jag var med första hunden för över 20 år sedan och idag är faktiskt den attackerande hunden och min väldigt bra vänner och även om de pga storleksskillnaden inte får leka så har de utbyte av varandra. Det var en olycklig situation helt enkelt som gjorde att den stora hunden kom lös och ägaren var supersnabb så inget hände mer än att vi alla blev väldigt väldigt rädda. Jag var såklart lite orolig att min skulle bli rädd för andra hundar men det har han tack och lov inte blivit utan är lika glad ändå vid möten och där är jag helt övertygad om att min inställning spelar in med. Idag ställer jag min hund bakom mig när lösa hundar kommer farande. Min accepterar det och det hjälper såklart med.

För mig var tanken att vara utan hund inte ens möjlig att tänka utan min strategi blev alltså att undvika hundmöten istället och i ett senare skede att lära mig hur jag kan hantera det bäst för hundens skull och den strategin lugnar även mig.

 

[Tonto]

Jag är också rädd. Har haft mycket hundar som springer fram och är aggressiva men har som tur var klarat oss utan skador. Jag går dock nästan alltid med en vandringsstav nu som jag använder för att värja mig och hundarna. Känns lite bättre då de flesta hundar blir rädda när man börjar slå i marken mot dom.

 

[Iamia]

Hoppas händelsen är polisanmäld o den andra hundägaren (eller dennes hemförsäkring) har stått för alla kostnader.

Polisanmälde gjorde vi aldrig (då kändes det rätt, det hade blivit en massa bök som jag just då inte orkade med), nu känns det kanske inte riktigt lika rätt. Men gjort är gjort. Betala fick de göra iallafall. Synd att deras försäkring tog det. De kunde gott ha fått betala ur egen ficka tycker jag...

 

[Iamia]

Jag tror på tiden i det fallet. Tiden och att lära sig mer om hur man kan träna både sig själv och hunden på lugnande signaler. Det blev inte så illa för min när han blev attackerad men jag var övertygad om att hans sista stund var kommen, också en berenersennen som attackerade från ingenstans och det satt i länge. När det hände igen blev det såklart värre. Den gången kastade jag mig handlöst mellan min hund och den attackerande hunden och slet helt sonika upp min 25 kg tunga hund i famnen och sprang. Min lösning då blev att i största möjliga mån undvika ställen där möte med andra hundar alltid förekom. Min rädsla smittade såklart av sig på den hunden med vilket inte gjorde det lättare.

Nästa hund lärde jag direkt att inte ens titta på andra hundar. Ignorera och bara gå var min plan. Den hunden var väldigt tacksam att göra så med för ignorerade jag så ignorerade han och en normal hund ska inte attackera en hund som står/går med blicken ner och huvudet böjt åt sidan. Sedan finns det ju tyvärr en mängd hundar som inte fattar lugnande signaler men att lära mig och lära hunden gjorde mig tryggare. Rädslan kommer nog aldrig försvinna helt men den rädslan jag har för attackerande hundar idag är nog inte större än många har utan att det har skett något.

Min nuvarande, en DSG på 10 kg blev attackerad av en stor blandras på 50 kg när han var 8 månader. Då var jag mer medveten än jag var med första hunden för över 20 år sedan och idag är faktiskt den attackerande hunden och min väldigt bra vänner och även om de pga storleksskillnaden inte får leka så har de utbyte av varandra. Det var en olycklig situation helt enkelt som gjorde att den stora hunden kom lös och ägaren var supersnabb så inget hände mer än att vi alla blev väldigt väldigt rädda. Jag var såklart lite orolig att min skulle bli rädd för andra hundar men det har han tack och lov inte blivit utan är lika glad ändå vid möten och där är jag helt övertygad om att min inställning spelar in med. Idag ställer jag min hund bakom mig när lösa hundar kommer farande. Min accepterar det och det hjälper såklart med.

För mig var tanken att vara utan hund inte ens möjlig att tänka utan min strategi blev alltså att undvika hundmöten istället och i ett senare skede att lära mig hur jag kan hantera det bäst för hundens skull och den strategin lugnar även mig.

Tack för att du delar med dig. Känns ju lite som om det finns en strimma hopp ändå, då.

Det mest retliga i det här är att jag just jobbat bort en liknande rädsla nästan helt. När ovanstående lilla hund, S, var valp blev hon också attackerad av en stor svart hund. Den gången hände egentligen inget - jag lyckades få upp henne i famnen på något sätt (drog nog delvis upp henne i kopplet tror jag). Jag blev i vilket fall skiträdd och har under hela hennes liv jobbat med detta. Hon är ju dessutom terrier med lite skärpa i, och har oftast inte haft så mycket till övers för andra hundar vilket har spätt på min rädsla. För tre år sedan köpte vi ny hund. Även han en russell, men han är mer en Prince Charming-typ mot andra hundar. Han har hjälpt mig att komma över den värsta rädslan och dessutom har det hjälpt den äldre hunden att ta det lugnt vid hundmöten.

Jag hade förstått händelsen mer om min gamla tik betett sig som i yngre dagar och hon och bernern börjat slåss efter ett kort ”kontaktförsök”. Detta var dock något helt annat. Min S fattade nog inte ens vad som hände - hon stod med sidan mot den framrusande bernern och tittade på mig när det bara small till. Fanns inte en chans att hon ens omärkligt ”muckat”... Bernern satt runt 20 m bort när den kom lös och drog järnet rätt mot oss och högg direkt... Detta är vad som skrämmer mig mest. Jag hade intalat mig själv att så länge inte min/a hundar muckar så händer inget. Nu är den illusionen borta... Vad som stör är att det blir väldigt begränsat. Kan gå ute på fälten häromkring utan problem. Då har jag uppsikt över vad som händer och kan agera i tid. Men inne i samhället eller i skogen är det värre...

 

[Iamia]

Jag är också rädd. Har haft mycket hundar som springer fram och är aggressiva men har som tur var klarat oss utan skador. Jag går dock nästan alltid med en vandringsstav nu som jag använder för att värja mig och hundarna. Känns lite bättre då de flesta hundar blir rädda när man börjar slå i marken mot dom.

Vad ledsamt att det ska behöva vara såhär... Kanske skulle ta och skaffa sig en sån där stav... Lite bökigt dock med båda hundarna. Hur gör du? (Du har väl flera hundar också?)

 

[Tonto]

Vad ledsamt att det ska behöva vara såhär... Kanske skulle ta och skaffa sig en sån där stav... Lite bökigt dock med båda hundarna. Hur gör du? (Du har väl flera hundar också?)

Jag har staven i en hand plus en hund och dom andra två i den andra handen om jag är själv alternativt så knyter jag fast kopplen i min ryggsäck. Floki är oftast lös men går fot.

 

[em-pirre]

Jag tror att man bara måste lära sig hantera rädslan.

Det andra alternativet är bubbelplast.

Jag har blivit hysterisk med mina hundar. Vinthunar springer fort och de skadar sig tyvärr lätt (speciellt greyhoundsen) och hur jag än försöker skydda dem så kan det alltid hända en olycka. Min kompis hund sprang lös, snubblade och bröt nacken. En annan blev ormbiten, en tredje bröt ryggen så den snubblade. En fjärde lekte med sin kompis och bröt nacken.

Jag försöker givetvis förebygga, men nånstans försöker jag också komma ihåg att det är slumpen, tur och otur som gäller ganska långt.

 

[Iamia]

Jag tror att man bara måste lära sig hantera rädslan.

Det andra alternativet är bubbelplast.

Jag har blivit hysterisk med mina hundar. Vinthunar springer fort och de skadar sig tyvärr lätt (speciellt greyhoundsen) och hur jag än försöker skydda dem så kan det alltid hända en olycka. Min kompis hund sprang lös, snubblade och bröt nacken. En annan blev ormbiten, en tredje bröt ryggen så den snubblade. En fjärde lekte med sin kompis och bröt nacken.

Jag försöker givetvis förebygga, men nånstans försöker jag också komma ihåg att det är slumpen, tur och otur som gäller ganska långt.

Bubbelplast låter super! Nä, men visst är det väldigt mycket slumpen också. Jag är, konstigt nog, inte alls lika nervös över andra saker som kan hända (som det du beskriver och liknande) utan det är just det här med andra hundar. Och jag förstår ju också att det sitter i mitt huvud, och att jag måste försöka hantera det hela om jag nu inte vill ge upp att leva med hund... Det är ju tex inte större risk nu än innan denna incidenten att möta en lös stor hund. Men hela jag blir direkt inställd på KATASTROF nu om det händer eftersom det faktiskt är bevisat att något KAN gå hemskt fel på nolltid. Nu är det ju ändå rätt ”nytt” det hela, så jag får väl ge det tid och se vad som händer helt enkelt.

 

[deathworship]

Jag förstår precis dina katastroftankar.
Har två chihuahuor och lyckligtvis varit förskonad i fem år ifrån aggressiva lösa hundar (har varit andra lösa h7ndar som jag lätt kunnat avvärja genom att stampa i backen och ryta åt dom att gå hem) fram tills nationaldagen då det kom en lös schäfer på en Stig farande förbi min sambo och vavva nr 1 som var framför mig och tog vavva nr 2 som jag hade i koppel i munnen. Min hund skrek i ren panik, allt gick superfort och som tur var inte den lösa hunden inställd på att döda utan bara markera och släppte direkt så vi kom undan med en vavva full av saliv och ett litet litet minisår bara.

Men jag har hela tiden varit jättenojjig att liknande skall hända och går omvägar om jag ser ohanterbara hundar, alternativt så frågar jag faktiskt rätt ut om personen klarar av att hålla sin hund när vi ska passera varandra om det ser tvivelaktigt ut.

Efter attackhändelsen så skäms jag inte över att tvivla på att andra hundägare faktiskt klarar av sina hundar och känns det inte bra så lyfter jag upp mina nuförtiden, tänker inte riskera något.
Tror nog att jag aldrig kommer sluta ha ögon i nacken och planera mina rundor och jag kommer nog aldrig lita på de flesta andra hundägare.

 

[Luff]

Vildsvinsväst kanske vore ett alternativ för trygghetskänsla. Är ju hemskt att småhundsägare inte kan gå en promenad utan fara för hundens liv.

 

[Sofie.S]

Alla dessa hundar som gör utfall och som springer fram och tillbaka och skäller aggressivt i trädgårdar ger mig stresspåslag!
Så himla tråkigt att din hund blev så illa biten och förstår din rädsla.
Min mastiff blev biten som valp och det har ärrat mig, trots att det är en stor ras jag har känner jag ändå en rädsla för andra hundars beteende.

Jag tror att man får försöka stänga rädslan för promenader måste man ju kunna gå.

 

[Iamia]

Jag förstår precis dina katastroftankar.
Har två chihuahuor och lyckligtvis varit förskonad i fem år ifrån aggressiva lösa hundar (har varit andra lösa h7ndar som jag lätt kunnat avvärja genom att stampa i backen och ryta åt dom att gå hem) fram tills nationaldagen då det kom en lös schäfer på en Stig farande förbi min sambo och vavva nr 1 som var framför mig och tog vavva nr 2 som jag hade i koppel i munnen. Min hund skrek i ren panik, allt gick superfort och som tur var inte den lösa hunden inställd på att döda utan bara markera och släppte direkt så vi kom undan med en vavva full av saliv och ett litet litet minisår bara.

Men jag har hela tiden varit jättenojjig att liknande skall hända och går omvägar om jag ser ohanterbara hundar, alternativt så frågar jag faktiskt rätt ut om personen klarar av att hålla sin hund när vi ska passera varandra om det ser tvivelaktigt ut.

Efter attackhändelsen så skäms jag inte över att tvivla på att andra hundägare faktiskt klarar av sina hundar och känns det inte bra så lyfter jag upp mina nuförtiden, tänker inte riskera något.
Tror nog att jag aldrig kommer sluta ha ögon i nacken och planera mina rundor och jag kommer nog aldrig lita på de flesta andra hundägare.

Skönt att det gick bra för din lilla! Det är ruskigt otäckt och kan gå SÅ fort. Jag har (sedan länge) haft en hel massa planer i huvudet vad jag ska göra om det eller det händer. När man verkligen står där blev det helt annorlunda... Man känner sig verkligen utsatt för att ens hund är mindre (mina är ju ändå jättestora i jämförelse med dina... ). Det kanske är lösningen -nästa hund kanske får bli en 80 kg nånting-stort...

 

[Iamia]

Vildsvinsväst kanske vore ett alternativ för trygghetskänsla. Är ju hemskt att småhundsägare inte kan gå en promenad utan fara för hundens liv.

Tanken har faktiskt slagit mig... Men egentligen känns det ju helt sjukt om man ska behöva klä på hundarna vildsvinsvästar för att gå på kvällskisserunda liksom.

(Jag kollade lite snabbt nu och hittade att det fanns en ”vargsäker” väst med el... DET hade varit något! )

 

[Iamia]

Alla dessa hundar som gör utfall och som springer fram och tillbaka och skäller aggressivt i trädgårdar ger mig stresspåslag!
Så himla tråkigt att din hund blev så illa biten och förstår din rädsla.
Min mastiff blev biten som valp och det har ärrat mig, trots att det är en stor ras jag har känner jag ändå en rädsla för andra hundars beteende.

Jag tror att man får försöka stänga rädslan för promenader måste man ju kunna gå.

Ja, här där jag bor är det rätt många hundar i trädgårdar som gör så... Om staketet är högt och stabilt så bryr jag mig inte, men flera har jättelåga och rangliga staket så att den rabiesliknande hunden innanför egentligen bara kan ta ett skutt över utan problem (alternativt bara springa ner staketet)... En runda har jag helt slutat gå eftersom där ofta är en totalt understimulerad border collie lös på tomten (helt utan staket) som verkligen attackerar när man går förbi. Ägarna kan vara ute samtidigt, men låtsas 100% som om de regnar...

Jag försöker såklart ”stänga av” när vi är ute, men det lyckas ärligt talat rätt dåligt än så länge. Det går bra när jag har koll på saker. Möta en mindre hund i koppel eller en ”känd” större om jag vet att den är lugn känns ok. Men jag hoppar liksom till om jag hör överraskande ”koppelljud” eller liknande nånstans, eller om jag ser lösa hundar ens på håll. Och det är inte bara lite obehagskänslor utan jag blir skakig och tårögd. Tröttsamt.

 

[Blandrastik]

Tid säger jag också. Du har ju råkat för klassisk betingen om man ska se det krasst. Det går över.
Själv har jag flyttat från landet till stan och de lösa hundarna blir bara fler och fler, jag har alltid med mig spray.

 

[Fille]

Jag förstår din rädsla, jag var dock den som hade aggressiv hund. Min russel var alltid kopplad (numera död), men andras lösa hundar sprang fram och jag fick alltid panik i princip, eftersom jag visste vad han kunde åstadkomma. Peppar peppar gick det bra de tillfällena hundar kom lösa till honom, men det hade lika gärna kunnat sluta illa... Avlivade honom till slut, han var alldeles för stressad och osäker och det tillsammans med min panik för bla hundmöten blev ingen bra kombo!

 

[Iamia]

Tid säger jag också. Du har ju råkat för klassisk betingen om man ska se det krasst. Det går över.
Själv har jag flyttat från landet till stan och de lösa hundarna blir bara fler och fler, jag har alltid med mig spray.

Ja, jag hoppas det blir bättre med tiden... Det där med spray är kanske inte så dumt egentligen... Tror t o m att gammalt hederlig pepparspray är tillåtet här (Tyskland)? Ska nog ta och kolla upp det faktiskt! Tack för tipset!

 

[Iamia]

Jag förstår din rädsla, jag var dock den som hade aggressiv hund. Min russel var alltid kopplad (numera död), men andras lösa hundar sprang fram och jag fick alltid panik i princip, eftersom jag visste vad han kunde åstadkomma. Peppar peppar gick det bra de tillfällena hundar kom lösa till honom, men det hade lika gärna kunnat sluta illa... Avlivade honom till slut, han var alldeles för stressad och osäker och det tillsammans med min panik för bla hundmöten blev ingen bra kombo!

Ja, jag har ju upplevt den sidan av myntet också som sagt. Tant S har ju aldrig varit förtjust i andra hundar och har kunnat surna till rejält om nån kommit fram. För mig har det ändå inte varit det faktum att HON faktiskt kan skada hunden som kommer fram som varit det värsta. Utan mer att hon blir sur och den egentligen jättesnälla rottweilern som kom fram för att säga hej svarar upp = min lilla 7kg russell ”vinner” knappast den fajten, liksom.