Jag känner på mig att detta kommer bli ett långt och vimsigt inlägg i ett försök att sortera mina egna tankar. Mannen i mitt liv mår inte bra och jag själv skriker inombords av vilja att hjälpa honom. I augusti väntar vi dessutom vårt första barn, och jag kan tänka mig att känslorna och tankarna över det och vad det innebär har börjat komma ikapp honom.
Kortversionen är: han orkar inte, han orkar inte, han mår alltid dåligt.
Jag orkar inte se honom så här längre och känner att jag MÅSTE göra något för att hjälpa honom ur den onda cirkel han är i.
Vilken ände börjar jag i??
Min sambo har alltid varit en humörsmänniska. Är han glad så är han glad. Ledsen så är han ledsen. Trött så är han trött.
I hela sitt vuxna liv så har han varit väldigt plikttrogen och hängiven sitt jobb. Något privatlivet har fått ta stryk av senaste åren.
Förra sommaren började vi renovera vårt hus som vi köpte hösten innan. Den utlovade semesterperioden uteblev på grund av för hög arbetsbelastning på det dåvarande jobbet, och sambons ansvarskännande för jobbet och det faktum att han inte "kunde" vara ledigt som planerat gjorde att han gick djupare och djupare ner i en grop av dåligt mående. I början av hösten bytte han så jobb- till en chefsposition inom samma bransch och lågan var åter tänd.
Vi jobbar båda inom ett serviceyrke med gästen i fokus och han har ända sedan han började det nya jobbet fått en ökad arbetsbörda för var månad som har gått. Från inkörsperiod till julbord. Från julbord till vinter och högsäsong. Från högsäsong till konferenssäsong. Närmast väntar en månad med många stora event och konferenssäsong. Därefter tar sommarsäsongen vid. Företaget är litet och ägarna hinner inte riktigt följa med i expansionen och den ökade efterfrågan som blir av arbetskraft. Pengar, pengar, allt(a) kostar pengar. Dvs de är för få för att hinna med arbetet.
Mer personal söks i dagsläget, men nu för tillfället hjälper det inte herrn som hellre säger upp sig än går till jobbet. Arbetsplatsen och kollegorna trivs han med egentligen, men inte arbetssituationen som den är nu.
Problemet är att han inte kan koppla bort jobbet efter jobbet. Så har han alltid varit säger han. På jobbet tänker han på jobbet. Efter jobbet tänker han på jobbet. Innan jobbet tänker han på jobbet. Resultatet är att inget annat hinns med och han mår dåligt av att aldrig kunna koppla av. Allting skjuts upp så att vad som en gång var en liten grushög blir Mount Everest att klättra över. En jobbig uppväxt har han med sig i bagaget också. En period i tonåren gick han till psykolog för att bearbeta livet i sig och det som hänt.
Jag har vid tidigare humördippar föreslagit att han ska kontakta pyskolog igen för att få någon att prata med, men så går det någon dag och så mår han "bra" igen. Säger att det inte behövs. Några veckor/ månad passerar och så börjar det om. Har aldrig trugat eller tvingat men nu känns det som att situationen är ohållbar. Gör jag fel i att söka den vårdkontakten åt honom? Han tar ju inte det steget själv. Eller är det något annat jag borde göra för att hjälpa honom istället?
Googlade lite ikväll i min iver att söka information för att på något sätt hjälpa honom, och fann bland det första symptomen på depression enligt vårdguiden.se:
Kortversionen är: han orkar inte, han orkar inte, han mår alltid dåligt.
Jag orkar inte se honom så här längre och känner att jag MÅSTE göra något för att hjälpa honom ur den onda cirkel han är i.
Vilken ände börjar jag i??
Min sambo har alltid varit en humörsmänniska. Är han glad så är han glad. Ledsen så är han ledsen. Trött så är han trött.
I hela sitt vuxna liv så har han varit väldigt plikttrogen och hängiven sitt jobb. Något privatlivet har fått ta stryk av senaste åren.
Förra sommaren började vi renovera vårt hus som vi köpte hösten innan. Den utlovade semesterperioden uteblev på grund av för hög arbetsbelastning på det dåvarande jobbet, och sambons ansvarskännande för jobbet och det faktum att han inte "kunde" vara ledigt som planerat gjorde att han gick djupare och djupare ner i en grop av dåligt mående. I början av hösten bytte han så jobb- till en chefsposition inom samma bransch och lågan var åter tänd.
Vi jobbar båda inom ett serviceyrke med gästen i fokus och han har ända sedan han började det nya jobbet fått en ökad arbetsbörda för var månad som har gått. Från inkörsperiod till julbord. Från julbord till vinter och högsäsong. Från högsäsong till konferenssäsong. Närmast väntar en månad med många stora event och konferenssäsong. Därefter tar sommarsäsongen vid. Företaget är litet och ägarna hinner inte riktigt följa med i expansionen och den ökade efterfrågan som blir av arbetskraft. Pengar, pengar, allt(a) kostar pengar. Dvs de är för få för att hinna med arbetet.
Mer personal söks i dagsläget, men nu för tillfället hjälper det inte herrn som hellre säger upp sig än går till jobbet. Arbetsplatsen och kollegorna trivs han med egentligen, men inte arbetssituationen som den är nu.
Problemet är att han inte kan koppla bort jobbet efter jobbet. Så har han alltid varit säger han. På jobbet tänker han på jobbet. Efter jobbet tänker han på jobbet. Innan jobbet tänker han på jobbet. Resultatet är att inget annat hinns med och han mår dåligt av att aldrig kunna koppla av. Allting skjuts upp så att vad som en gång var en liten grushög blir Mount Everest att klättra över. En jobbig uppväxt har han med sig i bagaget också. En period i tonåren gick han till psykolog för att bearbeta livet i sig och det som hänt.
Jag har vid tidigare humördippar föreslagit att han ska kontakta pyskolog igen för att få någon att prata med, men så går det någon dag och så mår han "bra" igen. Säger att det inte behövs. Några veckor/ månad passerar och så börjar det om. Har aldrig trugat eller tvingat men nu känns det som att situationen är ohållbar. Gör jag fel i att söka den vårdkontakten åt honom? Han tar ju inte det steget själv. Eller är det något annat jag borde göra för att hjälpa honom istället?
Googlade lite ikväll i min iver att söka information för att på något sätt hjälpa honom, och fann bland det första symptomen på depression enligt vårdguiden.se:
- känner dig nedstämd. Ingenting känns särskilt meningsfullt eller roligt längre. Ibland kan du känna hopplöshet och att du aldrig kommer att kunna bli glad igen.
- får svårt att påbörja och ta itu med saker och ting.
- får försämrat minne och svårt att koncentrera dig.
- blir rastlös.
- känner ångest och är lättirriterad.
- känner dig värdelös och har svåra skuldkänslor.
- får försämrad aptit och går eventuellt ner i vikt.
- är väldigt trött, trots att du sover.
- har sömnproblem, till exempel att du vaknar tidigt med ångest och oro.