Jag tillhör den kategorin av människor som ofta är inne och "tjuvläser" på Buke, men jag har aldrig tagit mig för att författa något själv. Därför känns det som att jag nästan känner en del av er, även om vi aldrig egentligen har talats vid. Nu ställer jag lite av mitt hopp till detta forum, då jag inte känner att jag kan ventilera det jag vill säga i det verkliga livet.
Jag är nästan 30 år gammal, bor i en mellanstor stad i mellansverige, har ett bra jobb, lever ensam i en lite för fin lägenhet, jag har dessutom turen att få äga min drömhäst, köra en bra bil och utöver det ha världens bästa föräldrar och en del riktigt bra vänner.
Det är alltså inte synd om mig. Det har aldrig varit synd om mig.
Men jag mår inte bra.
För ett drygt halvår sedan fick jag diagnosen utmattningsdepression. Från att ha varit en dedikerad och extremt arbetsvillig anställd, så kunde jag plötsligt inte ta mig ur sängen på morgnarna. Jag kunde med enkelhet sova 18 timmar per dygn, jag stängde ute både min familj och mina vänner. Mitt jobb är väldigt kravfyllt, och till slut tog det stopp. Jag fixade inte pressen längre.
För att döva mina sinnen och tillkortakommanden, började jag gå ut mer än förut. Inte för att ha roligt, utan för att hitta bekräftelse. Jag vet inte hur många män jag hade med hem på släp under sommaren, men skulle jag se till att räkna skulle resultatet bli att gemene man skulle kalla mig för en regelrätt slampa. Jag, för min del, kan väl tycka att männen som följde med mig hem var lika mycket slampor som jag, men allmänheten har ju en tendens att skilja på könen i det läget.
Jag fick antidepressiva mot utmattningsdepressionen. Medicin som jag gick upp ganska mycket i vikt av. I kombination med min inte helt godkända alkoholkonsumtion, blev mitt mående ännu sämre än vad det var från början. Det kan ju vilken idiot som helst räkna ut såhär i efterhand, men jag var inte riktigt vid mina sinnes fulla bruk då.
Jag fick en remiss till en KBT-psykolog. Föredömligt och välbehövligt. Jag fick träffa en terapeut som jag fick förtroende för, och när jag sa att jag ville träffa henne en gång i veckan, så skulle det inte vara några problem. Vid fem olika tillfällen har hon dock bokat av mina samtal, och sen har det dröjt åtskilliga veckor innan jag sen kunnat få en ny tid. Inget optimalt läge för någon som vill vända skutan hyfsat kvickt.
För en månad sen blev jag trött på alltihop. Sjukskrivning, depression, övervikt, ett vansinnigt dåligt självförtroende och en ännu sämre självkänsla. Jag insåg att jag var tvungen att genomföra en livsstilsförändring, vilket jag också gjort - jag motionerar som en galning, äter inget socker, äter rätt osv osv. Jag har tappat fyra kilo under den här perioden, vilket jag väl får vara nöjd med.
Men nu... Jag känner mig så tom. Så äcklad av min spegelbild, så vansinnigt olycklig över att vara jag. Så var det inte riktigt förut... Kanske hör det ihop med att jag lovade mig själv i slutet av sommaren att jag inte skulle ha sex igen, förrän det var med någon som jag faktiskt ville ha ett förhållande. Således har den "snabba bekräftelsen" uteblivit (men den var aldrig så mkt att ha dagen efter ändå), mina bästa vänner har alla skaffat förhållande den senaste tiden och jag känner mig bara... slut.
Jag har börjat jobba igen, inte heltid men näst intill. Det fungerar hyfsat.
Allting är väl hyfsat egentligen, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig övergiven, utan att ens veta varför. Det är ju ingen som har övergett mig..!
Så snälla ni, finns det någon som upplevt något liknande? Jag vet varken ut eller in, och fasaden mot mina nära och kära är liksom på plats igen - jag ler och gör mitt bästa, tror inte att någon anar oråd... Jag vill nog ha det så, efter allt jag utsatte folk för i somras, så vill jag inte vara en belastning längre.
Min tro på att hitta kärlek och en fin tillvaro grusades rejält när jag och mitt ex delade på oss. Han hade sönder mig ganska rejält, vilket än idag ibland får mig att tvivla på mitt eget värde.
Jag känner att jag försökt göra allt by the book för att bli frisk - träffa en psykolog, äta medicin, göra om och göra rätt... Vad saknas?
Jag förväntar mig inga svar egentligen, bara att ha fått lov att skriva av sig är förbaskat skönt...
Jag är nästan 30 år gammal, bor i en mellanstor stad i mellansverige, har ett bra jobb, lever ensam i en lite för fin lägenhet, jag har dessutom turen att få äga min drömhäst, köra en bra bil och utöver det ha världens bästa föräldrar och en del riktigt bra vänner.
Det är alltså inte synd om mig. Det har aldrig varit synd om mig.
Men jag mår inte bra.
För ett drygt halvår sedan fick jag diagnosen utmattningsdepression. Från att ha varit en dedikerad och extremt arbetsvillig anställd, så kunde jag plötsligt inte ta mig ur sängen på morgnarna. Jag kunde med enkelhet sova 18 timmar per dygn, jag stängde ute både min familj och mina vänner. Mitt jobb är väldigt kravfyllt, och till slut tog det stopp. Jag fixade inte pressen längre.
För att döva mina sinnen och tillkortakommanden, började jag gå ut mer än förut. Inte för att ha roligt, utan för att hitta bekräftelse. Jag vet inte hur många män jag hade med hem på släp under sommaren, men skulle jag se till att räkna skulle resultatet bli att gemene man skulle kalla mig för en regelrätt slampa. Jag, för min del, kan väl tycka att männen som följde med mig hem var lika mycket slampor som jag, men allmänheten har ju en tendens att skilja på könen i det läget.
Jag fick antidepressiva mot utmattningsdepressionen. Medicin som jag gick upp ganska mycket i vikt av. I kombination med min inte helt godkända alkoholkonsumtion, blev mitt mående ännu sämre än vad det var från början. Det kan ju vilken idiot som helst räkna ut såhär i efterhand, men jag var inte riktigt vid mina sinnes fulla bruk då.
Jag fick en remiss till en KBT-psykolog. Föredömligt och välbehövligt. Jag fick träffa en terapeut som jag fick förtroende för, och när jag sa att jag ville träffa henne en gång i veckan, så skulle det inte vara några problem. Vid fem olika tillfällen har hon dock bokat av mina samtal, och sen har det dröjt åtskilliga veckor innan jag sen kunnat få en ny tid. Inget optimalt läge för någon som vill vända skutan hyfsat kvickt.
För en månad sen blev jag trött på alltihop. Sjukskrivning, depression, övervikt, ett vansinnigt dåligt självförtroende och en ännu sämre självkänsla. Jag insåg att jag var tvungen att genomföra en livsstilsförändring, vilket jag också gjort - jag motionerar som en galning, äter inget socker, äter rätt osv osv. Jag har tappat fyra kilo under den här perioden, vilket jag väl får vara nöjd med.
Men nu... Jag känner mig så tom. Så äcklad av min spegelbild, så vansinnigt olycklig över att vara jag. Så var det inte riktigt förut... Kanske hör det ihop med att jag lovade mig själv i slutet av sommaren att jag inte skulle ha sex igen, förrän det var med någon som jag faktiskt ville ha ett förhållande. Således har den "snabba bekräftelsen" uteblivit (men den var aldrig så mkt att ha dagen efter ändå), mina bästa vänner har alla skaffat förhållande den senaste tiden och jag känner mig bara... slut.
Jag har börjat jobba igen, inte heltid men näst intill. Det fungerar hyfsat.
Allting är väl hyfsat egentligen, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig övergiven, utan att ens veta varför. Det är ju ingen som har övergett mig..!
Så snälla ni, finns det någon som upplevt något liknande? Jag vet varken ut eller in, och fasaden mot mina nära och kära är liksom på plats igen - jag ler och gör mitt bästa, tror inte att någon anar oråd... Jag vill nog ha det så, efter allt jag utsatte folk för i somras, så vill jag inte vara en belastning längre.
Min tro på att hitta kärlek och en fin tillvaro grusades rejält när jag och mitt ex delade på oss. Han hade sönder mig ganska rejält, vilket än idag ibland får mig att tvivla på mitt eget värde.
Jag känner att jag försökt göra allt by the book för att bli frisk - träffa en psykolog, äta medicin, göra om och göra rätt... Vad saknas?
Jag förväntar mig inga svar egentligen, bara att ha fått lov att skriva av sig är förbaskat skönt...
