Alexandra_W
Trådstartare
Sv: HJÄLP! Unghästen igen, blockhalt - lite halt - blockhalt.. psyket för matte?
Magsår får jag inte =) För MIG är det ju än så länge inte ett problem att ha henne lalla. Hon får ju gå i stor hage med kompisarna, och hon verkar må helt okej trots onda ben, det enda som är är att hon busar mindre. Men är glad, vänlig och ser ut att trivas (och fet som en julgris). Och skillnaden mot henne fullt frisk är att då skulle jag promenera, tömköra och ha henne som handhäst lite, dvs det är ingen större skillnad så. (Skulle känts jobbigare om det var en ridhäst som stod där månad ut och månad in liksom, låter elakt men ni fattar)
Och tack vare att hon har en så bra försäkring så har jag 'råd' också (vilket jag INTE haft om hon haft en normal försäkring, det är den bistra sanningen), och det rent praktiska är ju LÄTTARE med Kele i livet än ingen Kele.
Så, ingen risk för magsår egentligen än, och jag ÄR fjantigt kär i eländet och skulle ge min vänstra arm för att få henne frisk. Självklart är det en oro och en känslomässig press att veta att det är inte säkert det går vägen, och att det just nu är MER som talar för att Kele aldrig kommer nå vuxen ålder/bli ridhäst än att hon kommer det. Men jag vill ju gärna ge henne alla chanser som finns, så det jag eg var mest rädd för var just det att JAG ska bli egoistisk och till varje pris försöka få henne bra, och faktiskt utsätta henne för onödigt lidande genom att fortsätta envisas mot bättre vetande och utan att det finns mer än någon promilles chans. Men nu påstår ju iaf veterinären att det INTE är egoistiskt och över gränsen. Och det får man väl tro på då (jag tjatade flera gånger på honom om han VERKLIGEN tyckte att... ), jag VAR inställd på att livskadeanmälan skulle skrivas där och då igår och ringde ju kompisen mitt i och sa att 'nu är det nog game over'. Jag ville det inte, jag hade blivit knäckt av det men jag hade inte lagt mig på löpargången och tyckt 'neeeeej, inte min Kele, ni fåååår inte' utan jag var fullt beredd på och inställd på att 'nu var det över'. Så jag hoppas ju att jag fortfarande har förnuftet före hjärtat. Men när då vet tyckte att det fanns lika goda skäl att ge henne mer chanser som att ge upp så var valet INTE direkt svårt
Fast försäkringsbolaget hade nog hellre sett att vi skrev livskadepapprena så de kunde köpa sig fri från problemet
zesel skrev:Du har inget att förlora på att försöka ge henne mer tid så länge hon inte bedöms må dåligt av att gå i hagen. Förutom att det kanske ger dig magsår, såklart
Magsår får jag inte =) För MIG är det ju än så länge inte ett problem att ha henne lalla. Hon får ju gå i stor hage med kompisarna, och hon verkar må helt okej trots onda ben, det enda som är är att hon busar mindre. Men är glad, vänlig och ser ut att trivas (och fet som en julgris). Och skillnaden mot henne fullt frisk är att då skulle jag promenera, tömköra och ha henne som handhäst lite, dvs det är ingen större skillnad så. (Skulle känts jobbigare om det var en ridhäst som stod där månad ut och månad in liksom, låter elakt men ni fattar)
Och tack vare att hon har en så bra försäkring så har jag 'råd' också (vilket jag INTE haft om hon haft en normal försäkring, det är den bistra sanningen), och det rent praktiska är ju LÄTTARE med Kele i livet än ingen Kele.
Så, ingen risk för magsår egentligen än, och jag ÄR fjantigt kär i eländet och skulle ge min vänstra arm för att få henne frisk. Självklart är det en oro och en känslomässig press att veta att det är inte säkert det går vägen, och att det just nu är MER som talar för att Kele aldrig kommer nå vuxen ålder/bli ridhäst än att hon kommer det. Men jag vill ju gärna ge henne alla chanser som finns, så det jag eg var mest rädd för var just det att JAG ska bli egoistisk och till varje pris försöka få henne bra, och faktiskt utsätta henne för onödigt lidande genom att fortsätta envisas mot bättre vetande och utan att det finns mer än någon promilles chans. Men nu påstår ju iaf veterinären att det INTE är egoistiskt och över gränsen. Och det får man väl tro på då (jag tjatade flera gånger på honom om han VERKLIGEN tyckte att... ), jag VAR inställd på att livskadeanmälan skulle skrivas där och då igår och ringde ju kompisen mitt i och sa att 'nu är det nog game over'. Jag ville det inte, jag hade blivit knäckt av det men jag hade inte lagt mig på löpargången och tyckt 'neeeeej, inte min Kele, ni fåååår inte' utan jag var fullt beredd på och inställd på att 'nu var det över'. Så jag hoppas ju att jag fortfarande har förnuftet före hjärtat. Men när då vet tyckte att det fanns lika goda skäl att ge henne mer chanser som att ge upp så var valet INTE direkt svårt
Fast försäkringsbolaget hade nog hellre sett att vi skrev livskadepapprena så de kunde köpa sig fri från problemet 
