Hjälp mot ätstörning??

[chaosgirl]

Hur får jag hjälp medans jag fortfarande själv har ngn slags insikt i att jag håller på att långsamt döda mig själv?

Jag går på psykiatrin på samtal och mediciner och heltids sjukskriven men ingen specifik vård för ätstörning förutom samtal.

jag tappar bort mig själv, jag svälter mig själv, får panik av att äta vilket slutar med att jag kräks upp det och jag tänker hela tiden på vad jag väger och hur jag ser ut.. det här är inte jag! jag skulle aldrig oroa mig över sånt här, jag får panik av att jag tappar mer och mer av mig själv och blir bara sämre.

För några månader sen så var det bara att jag inte kunde äta för att jag mådde illa. Nu så Tänker jag på hur jag ska slippa äta, när jag äter får jag panik om jag fått i mig mer än 200 kalorier och kan svälta mig fler dagar. Jag äter piller för att gå ner i vikt och mäter min kropp hela tiden men i vanliga fall skulle jag hålla med alla andra om att jag är underviktig m.m. men just nu går min hjärna dygnet runt på hur jag ska gå ner ri vikt förutom dessa klara stunder då jag inser att jag är sjuk och istället vill inget hellre än bli frisk..

Vad gör jag?
Finns det möjlighetatt söka vård i annat län?

Jag har även asperger, adhd, borderline, återkommande depression och panikångest med dissociativa episoder. ..

 

[Miljon]

Är din ätstörning känd inom psykiatrin?
Det brukar finnas ätstörningsbehandling i någon form, iallafall i lite större kommuner, men lite beroende på omständigheter tror jag det ibland är bäst att ta en sak i taget och ibland går det bra att kombinera olika former av terapi.

Så mina råd:
1. Berätta allt det här för psykiatrin
2. Kolla upp vad som erbjuds i din närhet
3. Ta dig själv på allvar och ta hand om dig. Du kan komma ur det här

 

[vallhund]

Är din ätstörning känd inom psykiatrin?
Det brukar finnas ätstörningsbehandling i någon form, iallafall i lite större kommuner, men lite beroende på omständigheter tror jag det ibland är bäst att ta en sak i taget och ibland går det bra att kombinera olika former av terapi.

Så mina råd:
1. Berätta allt det här för psykiatrin
2. Kolla upp vad som erbjuds i din närhet
3. Ta dig själv på allvar och ta hand om dig. Du kan komma ur det här

Kanske inte alla kommuner, men de flesta landsting.

 

[MiniLi]

Jag undrar också om din ätstörning är känd för din behandlare?
Finns det någon ätstörningsmottagning i ditt län? Borde gå att googla fram om du inte vet.

 

[chaosgirl]

Ja dem vet om ätstörningen, det finns en äs enhet kommunerna bredvid men inte på min ort.

 

[chaosgirl]

Update

Jag blev inlagd akut i början av juli först på vanliga sjukhuset sen vidareskickad till psykiatrin och blev kvar där i 3 veckor.

Jag hade tappat all kontroll och insikt fanns inget. Sen efteråt kom jag hem, hade bara öppenvården och mediciner ifrån avdelningen att försöka klara av att hålla mig flytande. Det funkade i 3 veckor sen har det gått väldigt upp och ner, utbytta mediciner, kände mig till slut som ett experiment för jag var uppe i 12 mediciner på en dag.

Jag sov och blev sjukare igen.
Mitt landsting gick med på att betala vård och skickade remiss till örebro då Västerås vägrar ta emot mig..

Har varit i örebro på utredning och den jan får jag beslut om dem anser mig ha en allvarlig ätstörning.. jag har dignoserats på avd psykiatrin med anorexi i somras...

Men det har stått still med allt, så mediciner på mediciner slutade med att jag fick en konstig snedtändning på stesolid så mamma tvingade mig att sluta äta alla mediciner och min samtalskontakt höll med.

Jag med. Har tröttnat på massa mediciner som ändå inte hjälper.

Jag åt senast

Ritalin 10 mg vid behov mot ADHD
Oxascand/Sobril som de bytte ut mot Stesolid (ångest vid behov för mat)
Pregabalin (ångest)
Sertralin (depression o ångest)
Imovane (sömnen)

Jag är uppe i 7 diagnoser i min journal varav 3 finns grundligt utredda, resten är satt av läkaren på symptom antar jag..

Mamma anser att de borde göras en ordentlig utredning och se vad som egentligen stämmer..

En av diagnoserna är vi tvärsäkra på till 150 % och det är ADHD, och Asperger till 70 % då min samtalskontakt anser det stämmer. diagnosen resten inte helt säkra på alls

Diagnoser jag har enligt psyk

* ADHD (NPF utredning 2012) medicinerad med Ritalin, Concerta & Strattera och nu är det enbart ritalin 10 mg som är fungerande, concertan funkar men pga noll aptit uteslöt vi den och kapslar funkar inte alls. Strattera funkar inte alls och gav mig tics

* Asperger Syndrom (NPF utredning 2012)

* Dissociativt syndrom (fick diagnos en inläggning 2012)

* Paniksyndrom ( Testat theralen,alimezamin,lergigan,
EIPS (utredning psykologen gjorde men ej diagnos bara i anteckningar? Så ej som diagnos men med i mina papper

* Medelsvåra återkommande depressioner (haft det i omgångar

* Blandade ångest & depressionstillstånd (panikattacker,ångest, återkommande depressioner varit medicinerad med sertralin och olanzapine

* Anorexi (diagnos satt på avdelningen i somras) Olanzapine som skulle va mot ångest, och öka hungerkänslorna


Nu äter jag enbart lergigan före maten pga inte lika starka som stesolid/oxascand och min kropp mår jättedåligt pga alla slags mediciner de varit senaste halvåret och melatonin mot sömnen.

Ritalin kommer jag börja använda så fort maten fungerar bättre.
Pregabalinen hade jag en mycket positiv effekt av mot ångesten, var förvånad över hur bra den fungerade vaf jag tror eftersom jag ätit så starka benzo med så kan jag ju inte utreda om det är den eller allt annat som gjort det.

Jag är bara så trött på att kämpa i motvind,jag vill bara börja må bra igen.

Jag har mått dåligt hela livet, återkommande depressioner,ångest,impulsiva överdoser, stora sömnsvårigheter, svårt med inlärning fokus och hålla humöret stabilt, kass självkänsla, svårt med minnet, och vara med i nuet. Kan försvinna in i mig själv och även om jag kämpar för att må bra så lyckas jag på nåt sätt må dåligt hela tiden. Sjäkvmordsförsök, svälta och träna ihjäl mig och andra riskbeteenden.

Jag går väldigt mycket upp och ner men under tiden anorexin varit mest inflytande så har jag varit trött och likgiltig. Inte alls upp och ner.

Jag vet bara inte om läkarna bara satt alla dessa diagnoser för att de själva inte ens vet eller om jag defakto har 7 diagnoser ??

Jag har varit med om en del trauman i form av omsorgsvikt och alkoholism till uppväxt hos föräldrarna som aldrig gett mig de jag behöver, sexuella övergrepp, myndigheter som förstört våra liv m.m

Är jag dömd att må dåligt ?
Var börjar man?
Jag jobbar på det naturliga planet med meditering, örter och kristallhealing m.m

 

[chaosgirl]

Mediciner jag testat under åren

Sömn

Stilnoct (aldrig mer)
Lergigan (funkar inte mot sömnen)
Propavane ( funkar inte alls)
Imovane (funkar jättebra, och inga problem att äta dem och avsluta m.m)
Theralen (funkar inte alls och borta flera dagar efteråt
Circadin (funkar ibland)
Melatonin ( funkar men vaknar mitt i nätterna och måste somna om)

Antidepressiva

Mirtazapine (funkar ej)
Fluoxetine (funkar ej)
Sertralin ( funkar)
Valdoxan (funkar ej)

Stämningsstabiliserande

Zyprexa/Olanzapine ( trött och likgiltig, inte mig själv och trött
Seroquel (minns inte)

Ångestdämpande

Atarax (funkar ej)
Lergigan ( funkar lindrig ångest på 25 mg x4)
Sobril/Oxascand (funkar ibland
Stesolid ( snedtändning)
Pregabalin ( verkar funka)
Theralen (funkar ej)
Alizamine (funkar ej)

Centralstimulerande

Ritalin 40 (bieffekter enbart)
Ritalin 10 (funkar jättebra)
Concerta (funkar jättebra men noll aptit så utesluten idag)
Strattera (gav svåra tics, 2 av dem sitter kvar)
Eye q ( funkar inte)

 

[chaosgirl]

Eye q ska såklart ha en egen rad under naturligt

 

[Daff]

Jag kan ingenting om mediciner och eventuell behandling men jag vill säga att det låter som att du har det jättetufft och jag hoppas att du får kloka svar från någon annan här

 

[Lipperta]

Jag sitter/satt i lite samma sits som du. Ätstörning(bulimi med anorextiska tendenser), asperger och till och från sömnproblem, tröning som du säger blev utslängd från gymmet för jag svimmade ett par gånger efter x antal timmar, bli runt skickad från bup(fy fan vilket ställe) till vuxen psykatrin där jag blev inlåst då jag sa att jag hade självmordstankar i en halv dag. Jag var där för att jag ville ha antideprrisiva mediciner för jag mådde som ett urskitet plommon. Efter den händelsen vågade jag inte ta hjälp något mer så jag har mest suttit ökat i vikt, mått skit, gått ner, må bättre psykiskt men må piss fysikskt sen gå upp och allt börjar om.
På vintern är allt bara fel fel fel jag orkar inte leva, önskar jag kunde gå i ide, på våren går det bättre, då tar jag för mig projekt som jag inte orkar slutföra och då mår jag pyton för att jag failar allt.

När jag fick min diagnos på aspberger i tonåren kände jag mig jätte fel behandlad och som att de inte alls ens försökte testa något, de där rabbla upp i samma ordning samt typ memory spelet, var väldigt slabbigt gjort, det var spring stup i kvarten någon kom in i rummet och frågade doktorn något sen gick doktorn ut för någon ropade, och där fick jag sitta och känna som att jag bara slösade tid. För allt jag vet kanske jag har fått någon annans utredning, vem vet, så skabbigt de uppförde sig.
Ärligt talat tror jag inte jag har aspberger för inget som går att läsa om det stämmer in på mig, men det var ju en doktor som inte ens hade ett helt samtal med mig som bestämde att jo det har jag. Så ok.

Jag bryr mig inte nämnvärt över mina diagnoser, förutom när i tonåren min pissiga lärare betsämde sig för att tala om det(aspberger) för hela klassen utan min eller min mors tillåtande. Sen blev jag utfryst och mobbad av de andra kidsen.
Mor och styvfar försökte tala med rektor och lärare om detta från årk5 till 8(då slutate jag skolan pga mobbning och övergrepp). Av de 3 skolor jag gick under den tiden har ingen rektor viljat göra något åt mobbningen utan det var jag som överdrev, för ingen lärare såg ju något(precis som att de mobbar framför en lärare liksom) EN lärare ville hjälpa och skulle prata med rektor osv men hon blev shut down och inget mer hände. Så jag åkte aldrig mer till skolan.
Soc var inblandat eftersom min familj blev sönder efter dramat på skolan, jag vägrade åka på morgonen pga mobbningen och mamma visste ju inte vad hon skulle göra eftersom rektorer sa att det var jag som hade fel så ja familjen blev helt sönderkörd.
Soc gjorde inget.

Jag vet tyvärr ingentig om mediciner.

Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget mer än att du inte ska känna dig ensam och att det inte är något fel på oss, vi passar bara inte in i deras värld så de försöker hitta diagnoser och fel på oss, som gör att vi mår ännu dåligare för nu är vi ju udda också.

Jag önskar dig allt väl

 

[chaosgirl]

Jag kan ingenting om mediciner och eventuell behandling men jag vill säga att det låter som att du har det jättetufft och jag hoppas att du får kloka svar från någon annan här

Tack så mycket, börjar bara känna mig desperat.
Jag vill bara ha ett någorlunda stabilt liv..
Må någorlunda okey..

 

[Jakobine]

Jag tror inte alls att någon någonsin är dömd att må dåligt för all framtid. Men man kan behöva hjälp. Jag tror på KBT. Fråga efter det, och prata vidare med din samtalskontakt. Annars kan man börja i det lilla med sig själv, ifrågasätta sina egna tankar. Tvång kring mat, svält eller oavsett vad egentligen kan man själv ifrågasätta även om man inte kan bryta beteendet själv. Man kan börja i det lilla, små förändringar som är hanterbara för dig. Ex. om man brukar mäta sig flera gånger om dagen, minska antal tillfällen. Göra sig uppmärksam på vad exakt man gör, och hitta sin nivå på vad som är hanterbart att börja med. Försök hitta saker i livet som är bra, uppmärksamma det. Det stora symtomet på att må dåligt oavsett om det är någon diagnos eller traumatiska upplevelser som ligger bakom som orsak, brukar bara ångest och panik. Och med det kan man få hjälp att hantera det. Självskadebeteende brukar också handla om att döva sånt. Så jag tänker att om man kan få hjälp att hantera ångest och panik så hjälps man också från självskadeproblematiken ..? Tycker också att det verkade klokt i att minska den där cocktailen på läkemedel, då det är svårt att reda i vad som faktiskt hjälper. Rent generellt tror jag också att man skall vara väldigt försiktig med narkotikaklassade läkemedel som är vanebildande. Benso ex, tappar ju effekten efter ett tag och man behöver trappa upp för att få någon effekt. Det är också starkt vanebildande och lätt att på så sätt hamna i missbruk. Ångest är något vedervärdigt som äter folk en inifrån. Tappa inte hoppet, utan kräv strategier från vården att bryta ner det. Vill också bara påminna om att man är aldrig sin/sina diagnoser eller sitt mående. Utan man har det. Man ska därför inte identifiera sig med det, även om samhället, vården osv har en tendens till att vilja göra det.