Hjälp! Jag är en omotiverad mes.

[Pathmaker]

Hej kära bukefalister.

Min häst har jag ridit in själv och vi kämpar på så gott det går! Men det känns så tungt ibland..
Han är en ganska så envis själ precis som matte sin men ibland gör det att jag tappar lusten. Så nu behöver jag en rejäl knuff i rätt riktning.

Jag skulle ALDRIG sälja min häst och jag har gett mig tusan på att vi en dag ska kunna överkomma alla våra problem och svårigheter så vi blir så bra som vi kan vara. Jag ger liksom inte upp och jag vet att vi kommer dit. Men.. hur?

När jag gick på ridskola tävlade jag och mina kompisar mycket och ofta Min dröm liksom mina vänners var att få en egen häst att rida på och tävla med på samma sätt man gjorde på ridskolan.
Jag fick en egen häst först vilket skapade någon konstig avundsjuka hos min bästa vän som kort därpå sade upp kontakten, vilket gjorde mig väldigt ledsen.

Råkade ut för ett rejält bakslag med min häst vilket gjorde att jag fick tänka om i min ridning och lägga den framtida tävlingskarriären på hyllan en tid. Nu har vi kommit förbi en del problem men det finns fortfarande andra kvar. Lusten att komma ut på tävlingsbanan bytte jag ut till kärleken att ta mig fram i terräng och klättra med min kära häst som älskar det lika mycket som jag. Så nu skogsmullar vi mest och utmanar oss i terrängen!
Men jag vill ändå träna upp hans gångarter på ridbanan, något som han inte orkar eftersom han är för svag och jag finner liksom ingen motivation eller ork till att försöka hjälpa honom vilket gör att jag känner mig som den största sopan i världshistorien!

Jag ser mängder utav mina bekanta med sina Islandshästar som är ute och tävlar och rider snyggt på banan med sina hästar utan problem. Till och med fd kompisen skaffade sig en unghäst och lyckades jäkligt bra med den!

Men jag är bara värdelös.

Jag vill ta hjälp av en tränare, vill hitta motivationen igen och träna upp min häst så att han blir så bra som han förtjänar att vara. Men jag vågar inte komma ur mitt skal!
Pratade med en annan bekant idag som erbjöd mig att vara med på en träning och jag vill så gärna åka dit och vara med. Men så vågar jag inte. Rädslan för att bli utskrattad för att jag knappt kommit någonstans med min häst hänger som ett stort svart moln ovanför mitt huvud. Tanken på att andra kursdeltagare ska titta på och döma oss gör att jag får ont i magen och får en ännu större oro. Till det hela hör att min fd kompis ofta är med där och tränar och i hennes värld är det väldigt viktigt att du har en häst med känt släkte och har du en Islandshäst MÅSTE du tävla annars är du oseriös som ryttare.
Min häst har varken känt släkte och vi struntar i tävlingar. Vi vill bara bli bättre!

Jag är väl medveten om att jag gör mig själv och hästen en otjänst, att jag är dum som inte bara tar hjälp med en gång. Men mitt mod finns inte kvar. Jag var alltid van vid att klara mig så bra på ridlektionerna och tävlingarna. Men nu har jag blivit en halvdan ryttare som också är världens största mespropp.

Finns det någon som kan ge mig tips på hur jag ska göra? Eller är det någon som känner igen sig?

 

[lady_vip]

Kan du inte ta ut en tränare som kan komma hem till dig? Eller träna på ett ställe du är trygg? Iaf de första gångerna så att du inte känner att det är så farligt.

Mina islandsvänner har ofta mindre kurser, jag tycker stämningen är väldigt trevlig och lättsam på de kurserna

 

[Teilani]

Om du inte vill träna med andra så är väl privatlektioner en bra väg att gå. Om du känner att det framför allt är hans styrka som är problemet så kan du säkert få hjälp med det av en vanlig dressyrtränare. Om du känner dig obekväm att dela tränare med folk du känner finns det ju fler att välja på om man tänker lite bredare än bara islandstränare.

 

[engill]

Ta hjälp asap och skaffa nya vänner som inte dömer dig.

 

[Bliss]

Du är inte värdelös!
Strunta i din fd kompis och vad hon gör och håller på med. Försök att hitta något annat ställe att träna på där hon inte är, eller ta kontakt med en tränare som kan komma ut till ditt stall och bara träna dig. Du kan ju förklara läget och att det handlar om att komma igång efter att ha ridit i skogen en längre tid, lovar att det inte är nån som tycker det är konstigt! Det finns ju olika typer av tränare beroende på vad man vill ha ut av träningen också.
Vet att det är lätt att börja jämföra sig med de som tävlar och inte verkar ha några bekymmer i världen med sina hästar, men alla kämpar på med olika saker, stort som smått. Och du tränar ju inte för att visa upp vad du redan kan, du tränar för att lära dig och för att utvecklas, eller hur!
Har du någon i stallet som du kan rida ut med, bestämma tid för att rida ihop på banan eller liknande, bara för att du ska känna dig motiverad och tycka att det är roligt igen?

 

[kryddelydd]

Hej kära bukefalister.



Jag vill ta hjälp av en tränare, vill hitta motivationen igen och träna upp min häst så att han blir så bra som han förtjänar att vara. .

Till det hela hör att min fd kompis ofta är med där och tränar och i hennes värld är det väldigt viktigt att du har en häst med känt släkte och har du en Islandshäst MÅSTE du tävla annars är du oseriös som ryttare.
Min häst har varken känt släkte och vi struntar i tävlingar. Vi vill bara bli bättre!



Finns det någon som kan ge mig tips på hur jag ska göra? Eller är det någon som känner igen sig?

Första raden.
Hästen förtjänar att bli väl om händertagen och skött och lagom motionerad. Hästen förstår inte om den "blir så bra som han kan" eller rids upp i maxprestation. Som regel mår antagligen hästen bättre av att vara lagom tränad än att bli maxtränad.

Nästa stycke:
jag har också en kompis som är väldigt inriktad på tävling och söker flotta hästar med mycket gång.
Själv söker jag "projekt" och vill se vad det går att göra med dem. Jag föredrar en häst med begränsad gång, men med samarbetsvilja och ren takt och tempo, och reglerbarhet.
Flashig gång kan man väl ha som bonus om man vill men är inte målet för mig.

Det viktiga är väl att se vad man själv vill och tycker är roligt, och göra det.
Inte vad en fd kompis tycker.
Eller för den delen vad en nuvarande kompis tycker.

Stam: tja, det har väl ingen större betydelse så länge du är nöjd med din häst. Tävlingsresultatet påverkas inte av stammen utan av individen och av hur den är tränad.
Om man nu "måste" tävla.

 

[skuggi]

Även om det är svårt behöver du försöka sluta att tänka på vad andra tänker om dig. Det kvittar ju egentligen.
Du behöver också försöka sluta att tänka att du är dålig. Det är JÄTTEsvårt att rida in en unghäst på ett bra sätt. tro mig, jag har gjort några själv, och att nu ha en som är professionellt startad är MILSvid skillnad. Och det blir ju så, för man är bara en glad amatör.

Ta kontakt med en trevlig tränare som du känner att du kan prata med. Åk och kolla när andra tränar och se om du hittar en tränare som du gillar "stilen" på, och sen ser du till att börja träna på hemmaplan. Det krävs så himla lite för att man ska få en boost och känna sig bra igen! Du har bara missat det för länge nu. Alla behöver en tränare, även proffsen.
När du hittat en bra tränare du trivs med så har han/hon kanske en mindre grupp med trevliga människor som tränas regelbundet, då kan du hänga på den gruppen i förlängningen.

Och om någon skulle skratta (har jag aldrig hört att det någonsin skulle ha hänt), so what? Strunta i andra och låt dem slösa sin tid som de vill.

Lycka till!

 

[akleja]

Byt disciplin? Det finns en hel del islandshästar som tränas i AR. Där är alla raser välkomna och du slipper bli jämförd eftersom man inte tävlar och det brukar vara väldigt blandade ekipage på AR-kurserna.

 

[tara]

Hej kära bukefalister.

Min häst har jag ridit in själv och vi kämpar på så gott det går! Men det känns så tungt ibland..
Han är en ganska så envis själ precis som matte sin men ibland gör det att jag tappar lusten. Så nu behöver jag en rejäl knuff i rätt riktning.

Jag skulle ALDRIG sälja min häst och jag har gett mig tusan på att vi en dag ska kunna överkomma alla våra problem och svårigheter så vi blir så bra som vi kan vara. Jag ger liksom inte upp och jag vet att vi kommer dit. Men.. hur?

När jag gick på ridskola tävlade jag och mina kompisar mycket och ofta Min dröm liksom mina vänners var att få en egen häst att rida på och tävla med på samma sätt man gjorde på ridskolan.
Jag fick en egen häst först vilket skapade någon konstig avundsjuka hos min bästa vän som kort därpå sade upp kontakten, vilket gjorde mig väldigt ledsen.

Råkade ut för ett rejält bakslag med min häst vilket gjorde att jag fick tänka om i min ridning och lägga den framtida tävlingskarriären på hyllan en tid. Nu har vi kommit förbi en del problem men det finns fortfarande andra kvar. Lusten att komma ut på tävlingsbanan bytte jag ut till kärleken att ta mig fram i terräng och klättra med min kära häst som älskar det lika mycket som jag. Så nu skogsmullar vi mest och utmanar oss i terrängen!
Men jag vill ändå träna upp hans gångarter på ridbanan, något som han inte orkar eftersom han är för svag och jag finner liksom ingen motivation eller ork till att försöka hjälpa honom vilket gör att jag känner mig som den största sopan i världshistorien!

Jag ser mängder utav mina bekanta med sina Islandshästar som är ute och tävlar och rider snyggt på banan med sina hästar utan problem. Till och med fd kompisen skaffade sig en unghäst och lyckades jäkligt bra med den!

Men jag är bara värdelös.

Jag vill ta hjälp av en tränare, vill hitta motivationen igen och träna upp min häst så att han blir så bra som han förtjänar att vara. Men jag vågar inte komma ur mitt skal!
Pratade med en annan bekant idag som erbjöd mig att vara med på en träning och jag vill så gärna åka dit och vara med. Men så vågar jag inte. Rädslan för att bli utskrattad för att jag knappt kommit någonstans med min häst hänger som ett stort svart moln ovanför mitt huvud. Tanken på att andra kursdeltagare ska titta på och döma oss gör att jag får ont i magen och får en ännu större oro. Till det hela hör att min fd kompis ofta är med där och tränar och i hennes värld är det väldigt viktigt att du har en häst med känt släkte och har du en Islandshäst MÅSTE du tävla annars är du oseriös som ryttare.
Min häst har varken känt släkte och vi struntar i tävlingar. Vi vill bara bli bättre!

Jag är väl medveten om att jag gör mig själv och hästen en otjänst, att jag är dum som inte bara tar hjälp med en gång. Men mitt mod finns inte kvar. Jag var alltid van vid att klara mig så bra på ridlektionerna och tävlingarna. Men nu har jag blivit en halvdan ryttare som också är världens största mespropp.

Finns det någon som kan ge mig tips på hur jag ska göra? Eller är det någon som känner igen sig?

Citatet, "måste tävla annars är du oseriös som ryttare..." I livet är det många som ställer krav och säger så måste en göra och så måste en göra.

Ur gamla Havamal, den isländska Eddan ... ( det passade ju bra på islandsidan)

Säll är den, 
som för sig äger 
lovord och förstånd uti livet, 
ty onda anslag 
man ofta rönt 
alstras ur andras bröst.

Gör det rätta, gör det du och din häst mår bra av. Det du måste göra är sköta din häst efter bästa förmåga och ta hjälp av proffessionella, veterinär, hovslagare, ridlärare vid problem. Du blir inte en sämre ryttare i skogsridning men alla behöver hjälp någon gång av ridlärare så att en inte sitter fel och inverkar fel ibland. Dessa rara islandshästar mår bra i skogen, finns väl inga bättre kompisar ?

 

[QRST]

Hej kära bukefalister.

Min häst har jag ridit in själv och vi kämpar på så gott det går! Men det känns så tungt ibland..
Han är en ganska så envis själ precis som matte sin men ibland gör det att jag tappar lusten. Så nu behöver jag en rejäl knuff i rätt riktning.

Jag skulle ALDRIG sälja min häst och jag har gett mig tusan på att vi en dag ska kunna överkomma alla våra problem och svårigheter så vi blir så bra som vi kan vara. Jag ger liksom inte upp och jag vet att vi kommer dit. Men.. hur?

När jag gick på ridskola tävlade jag och mina kompisar mycket och ofta Min dröm liksom mina vänners var att få en egen häst att rida på och tävla med på samma sätt man gjorde på ridskolan.
Jag fick en egen häst först vilket skapade någon konstig avundsjuka hos min bästa vän som kort därpå sade upp kontakten, vilket gjorde mig väldigt ledsen.

Råkade ut för ett rejält bakslag med min häst vilket gjorde att jag fick tänka om i min ridning och lägga den framtida tävlingskarriären på hyllan en tid. Nu har vi kommit förbi en del problem men det finns fortfarande andra kvar. Lusten att komma ut på tävlingsbanan bytte jag ut till kärleken att ta mig fram i terräng och klättra med min kära häst som älskar det lika mycket som jag. Så nu skogsmullar vi mest och utmanar oss i terrängen!
Men jag vill ändå träna upp hans gångarter på ridbanan, något som han inte orkar eftersom han är för svag och jag finner liksom ingen motivation eller ork till att försöka hjälpa honom vilket gör att jag känner mig som den största sopan i världshistorien!

Jag ser mängder utav mina bekanta med sina Islandshästar som är ute och tävlar och rider snyggt på banan med sina hästar utan problem. Till och med fd kompisen skaffade sig en unghäst och lyckades jäkligt bra med den!

Men jag är bara värdelös.

Jag vill ta hjälp av en tränare, vill hitta motivationen igen och träna upp min häst så att han blir så bra som han förtjänar att vara. Men jag vågar inte komma ur mitt skal!
Pratade med en annan bekant idag som erbjöd mig att vara med på en träning och jag vill så gärna åka dit och vara med. Men så vågar jag inte. Rädslan för att bli utskrattad för att jag knappt kommit någonstans med min häst hänger som ett stort svart moln ovanför mitt huvud. Tanken på att andra kursdeltagare ska titta på och döma oss gör att jag får ont i magen och får en ännu större oro. Till det hela hör att min fd kompis ofta är med där och tränar och i hennes värld är det väldigt viktigt att du har en häst med känt släkte och har du en Islandshäst MÅSTE du tävla annars är du oseriös som ryttare.
Min häst har varken känt släkte och vi struntar i tävlingar. Vi vill bara bli bättre!

Jag är väl medveten om att jag gör mig själv och hästen en otjänst, att jag är dum som inte bara tar hjälp med en gång. Men mitt mod finns inte kvar. Jag var alltid van vid att klara mig så bra på ridlektionerna och tävlingarna. Men nu har jag blivit en halvdan ryttare som också är världens största mespropp.

Finns det någon som kan ge mig tips på hur jag ska göra? Eller är det någon som känner igen sig?

Din bästa vän är nog den med fyra ben för den tvåbenta du beskriver verkade inte vara mycket att ha.
Som flera andra varit inne på är det omöjligt att du är värdelös, inte minst om du klarat att rida in häst själv. Det viktigaste är att du och hästen har det bra. Vill du inrikta dig på något särskilt, så var petig och välj tränare med omsorg. Tränaren ska vara där för att stötta dig, annars kan hen söka sig någon annanstans.

Visst är det häftigt att se duktiga tävlingsekipage, men på sistone har detta fått nästan all focus i media, vilket gör att i alla fall jag upplever att annat tyvärr kommit i i skymundan. Islandshästen är en fantastisk varelse som med oändlig energi burit ryttare i timtal över väglöst land i över tusen år. Varför ska man då snöa in på typ vem som sprattlar högst med frambenen eller springer fortast på bara en platt sträcka motsvarande runt kvarteret ? Nej fram för mera "skogsmullar" och bredare användning till fler ändamål!!

 

[kryddelydd]

Visst är det häftigt att se duktiga tävlingsekipage, men på sistone har detta fått nästan all focus i media, vilket gör att i alla fall jag upplever att annat tyvärr kommit i i skymundan. Islandshästen är en fantastisk varelse som med oändlig energi burit ryttare i timtal över väglöst land i över tusen år. Varför ska man då snöa in på typ vem som sprattlar högst med frambenen eller springer fortast på bara en platt sträcka motsvarande runt kvarteret ? Nej fram för mera "skogsmullar" och bredare användning till fler ändamål!!

Du har så rätt, så rätt (även i den del jag valt att inte ta med).

Problemet är väl att marknadsföra det andra, bra.
Det är tävlandet som syns.
Det är tävlandet som ger status och "bekräftelse" och (möjligen, om man är tillräckligt duktig eller tillräckligt rik eller tycker att det är viktigt) status.

Men jag tror ärligt talat att många som rider "enbart" skogsmulle och hobby, är gladare än många som tävlar.

Jag tror också att ridning för instruktör är utvecklande och ger glädje, men det behöver vara "rätt" instruktör.
De flesta av oss behöver hjälp och input om vad vi skaffat oss för konstiga vanor, även om instruktör inte kan lösa alla svårigheter vi stöter på längs vägen.
Men rätt instruktör måste vara "lagom" uppmuntrande samtidigt som man behöver kunna analysera grundproblemet och "sälja" det till hästägaren på ett sväljbart sätt.

Själv rider jag för nöjes skull och blandar discipliner och typer hej, vilt.
Det som driver mig är utveckling (och nu i helgen hittade jag på tömkörning i par för att senare börja med parkörning när jag hittat lämplig vagn till lämpligt pris) oavsett om det är att testa och lära mig en ny disciplin eller lära mig att bättre behärska gångartsridning eller att få hästen lydigare för westernridningen.
Jag har tävlat en del inom western och dressyr (med "fel" sorts häst).
Just islandshäst har jag inte varit särskilt intresserad av att tävla med, delvis pga det här med att hästen ska sprattla så mycket som möjligt med frambenen men är ganska hårt hopriden och visar tydligt missnöje med munkontakten. Nu, med nya domarhandledningen, blir jag mer intresserad av att prova tävling även här, eftersom man tydligare eftersöker god ridning och lägger mindre fokus på bensprattel.

Sedan ska man komma ihåg att det mesta "bensprattlet" ser man på toppnivå, och tävling på toppnivå "ska" väl skilja mot tävling på hobbynivå när det gäller hästens kapacitet. Så är det ju inom exempelvis hoppning och dressyr också. Gången blir mer spektakulär hos dressyrhästar på internationella tävlingar jämfört med lättklasstävlingar.

En sak som kan vara antingen inspirerande eller "knäckande" är ju att det är rätt få tävlingar och att även de där riktigt flotta ekipagen är med på tävlingar där hobbyryttarna också ska försöka hävda sig medan de där riktigt flotta dressyrhästarna inte syns på de lättare dressyrtävlingarna.

Men som sagt: att tävla är inte nödvändigt.
Taskig fd kompis. Eller välmenande på fel sätt.
Det är så lätt att överföra sina egna förutsättningar på andra.

Jag tänker igen på min kompis: när vi pratar tävling, pratar hon om lyft, aktion, steg. En häst med begränsade steg är inget för tävling i hennes ögon.
Eftersom hon tänker sig att vara med på de större tävlingarna, jag tror att hon vill rida SM som "lägstanivå".

Själv pratar jag takt och stabilt tempo och eftergift och "ridbarhet". Noggrannhet i övergångarna, stabil form (som ska vara i eftergift).
Eftersom jag tänker lättklass, möjligen upp i det som tidigare var FIPO /öppen klass men då under förutsättningarna att göra skapligt jobb men inte vinna.

Och oftast förstår vi inte varandra när vi pratar tävling, eftersom vi ser på tävlande på så olika sätt (och nej, min kompis har inte tävlat på "vettig nivå": hon red lätt klass för ca 12 år sedan och har därefter inte kommit till start av olika skäl).

 

[moli]

Men jag vill ändå träna upp hans gångarter på ridbanan, något som han inte orkar eftersom han är för svag och jag finner liksom ingen motivation eller ork till att försöka hjälpa honom vilket gör att jag känner mig som den största sopan i världshistorien!

Jag fattar inte riktigt vad du menar inte fungerar, går han inte fram på banan, eller går han väldigt orent? Upplever du honom som tråkig att jobba med på ridbanan? Utveckla det där så kanske du kan få lite tips för att göra det roligare för er. Hur mycket riden är hästen?

Jag ser mängder utav mina bekanta med sina Islandshästar som är ute och tävlar och rider snyggt på banan med sina hästar utan problem. Till och med fd kompisen skaffade sig en unghäst och lyckades jäkligt bra med den!

Men jag är bara värdelös.

Klart att du inte är värdelös, det är bara svårt att rida, och att utbilda hästar, vissa individer är dessutom svårare än andra att träna. Därför skall man försöka låta bli att jämföra sig med andra. Du vet heller inte hur de kämpar annars, och kanske känner de också att något var "värdelöst" med deras ritter på tävlingsbanan, eller att det gör "fel" på något vis.

Men så vågar jag inte. Rädslan för att bli utskrattad för att jag knappt kommit någonstans med min häst hänger som ett stort svart moln ovanför mitt huvud. Tanken på att andra kursdeltagare ska titta på och döma oss gör att jag får ont i magen och får en ännu större oro. Till det hela hör att min fd kompis ofta är med där och tränar och i hennes värld är det väldigt viktigt att du har en häst med känt släkte och har du en Islandshäst MÅSTE du tävla annars är du oseriös som ryttare.
Min häst har varken känt släkte och vi struntar i tävlingar. Vi vill bara bli bättre!

Vad hemskt att du känner så! Själv när jag är på kurs så struntar jag i vad de andra hästarna har för stam, om ryttarna vill tävla eller inte, eller hur bra de andra rider, man rider ju kurs för att lära sig. Din sk. kompis verkar inte så sympatisk om hon beter sig så mot dig. Våga säga till instruktören (och gärna till de andra kursdeltagarna) att du får prestationsångest när du rider för "publik" och tycker att det är jobbigt. Många känner nog igen sig i det.

Jag är väl medveten om att jag gör mig själv och hästen en otjänst, att jag är dum som inte bara tar hjälp med en gång. Men mitt mod finns inte kvar. Jag var alltid van vid att klara mig så bra på ridlektionerna och tävlingarna. Men nu har jag blivit en halvdan ryttare som också är världens största mespropp.
Finns det någon som kan ge mig tips på hur jag ska göra? Eller är det någon som känner igen sig?

För att citera en instruktör jag red för en gång "-Hvis du trur at du rir som ei høne, rir du som ei høne!" Tänk positivt istället för att klanka ner på dig, det gör jättestor skillnad. Du kan faktiskt rida tror jag och det låter som att du själv vet det egentligen, prova att visualisera att du är någon annan som du är imponerad av. Eller tänk tillbaka på känslan du haft när du fått till det på någon annan häst. Jag visualiserar ibland när jag tuffar omkring i skogen att jag är typ Mette Mannseth och om hästen steppar omkring tänker jag att jag löser det. Det är lätt att bli stressad när hästen flippar ur/ går emot/ bökar, men ta kontroll över dina tankar och var metodisk. Om det verkligen inte känns bra, och att du inte kan lösa det just då, sitt av och jobba lite från marken tills hästen är uppmärksam. "Jobba från marken" kan innebära så enkelt som att du bara leder och ser till att hästen lyssnar på dig såpass att den stannar när du säger till, backar, flyttar osv.

När du stöter på problem, bli inte passiv och tänk "jag klarar det inte/ jag kan inte rida" utan minns att du kan rida, säg det högt (det gjorde jag en period när jag hade väldigt dåligt ridsjälvförtroende), då blir det enklare att lösa problemen. När det kör ihop sig i träningen ta ett djupt andetag, sänk axlarna, slappna av och försök hitta ett lugnt känslotillstånd och fokusera på hur du kan lösa situationen istället för att gå i baklås och tänka, "nu gick det åt helvete igen/ alla tittar/ jag kan inte". Då har du ett mycket bättre utgångsläge för att komma framåt. Vet inte om jag hade rätt nu, men det är nog jättevanligt att man reagerar så när det blir motstånd i ridningen.

Slutligen, tävla är inte viktigt, inte heller att hästens maxkapacitet skall fram. Viktigast är att man hittar harmoni, och trivs ihop. Hästen är oftast glad och nöjd om du är det.

 

[moli]

Samla mod och rid för instruktör, DEN dömer dig iallafall inte, och gör den det så byt! Jag tror att det skulle vara skönt för dig att få lite stöd och hjälp med hästen.

 

[Koppen]

Jag hade lämnat bort hästen en eller två veckor hos en duktig instruktör och sedan fortsatt med träningar för instruktör hemma.