Hjälp mig!

[FrontLine_]

Nu är det kaos och ingenting ligger på rätt plats!

Så här ligger det till, Jag är gravid i 3e månaden. Jättte jätte roligt tycker jag, och jag ser verkligen fram emot det, och vet att jag kommer att bli en kanon mamma. Däremot trodde jag att barnet skulle få en kanonpappa också, som nu tydligen ändrat sig och stuckit....

Jag vill verkligen inte göra abort, för jag är så inställd på det här och längtar så otroligt mycket. Hela mina dagar kretsar kring lycka över barnet.. Tyvärr så är det så att pappan vill att jag tar bort barnet nu.

Vissa av er tänker säkert "Jaha, en till...." MEN nu är det så att han var fruktansvärt positiv till det, vi hade ett bra förhållande(trodde jag), vi bodde tillsammans, och allt verkade så himla bra. Nu igår gör han slut, coh säger att jag ska göra abort.

Är jag egoistisk om jag väljer att ha kvar barnet? Och finns det fler som har varit med om samma sak? Hur hanterar man en sån situation senare?

Jag känner mig totalt hjälplös.. Jag har familj som stöttar mig, jag har en bra inkomst, bil och körkort och ny lägenhet är på g.

Varför känns allt så svårt helt plötsligt?

 

[CRJ73]

Sv: Hjälp mig!

Först och främst *kram*till dig i din svåra situation.

Detta beslut är ditt och bara ditt vilket är tungt att bära,men,mitt råd är att du pratar med dina nära runt omkring för att säkerställa att du har ett starkt nätverk om du bestämmer dig för att föda barnet och vara ensam förälder.Du kommer att behöva det då.
Vidare måste du prata med pappan till barnet och förklara var du står samt försöka ha en så bra relation som möjligt med honom.

Stort och svårt beslut du har att ta helt klart.Önskar dig allt gott hur du än väljer,använd din familj och vänner och prata,prata...

 

[FrontLine_]

Sv: Hjälp mig!

Först och främst *kram*till dig i din svåra situation.

Detta beslut är ditt och bara ditt vilket är tungt att bära,men,mitt råd är att du pratar med dina nära runt omkring för att säkerställa att du har ett starkt nätverk om du bestämmer dig för att föda barnet och vara ensam förälder.Du kommer att behöva det då.
Vidare måste du prata med pappan till barnet och förklara var du står samt försöka ha en så bra relation som möjligt med honom.

Stort och svårt beslut du har att ta helt klart.Önskar dig allt gott hur du än väljer,använd din familj och vänner och prata,prata...

Tack så mycket. Ja det är otroligt svårt att veta, särskilt när det är första barnet också. Jag vet att jag har stöd från både vänner och familj, det är det inget tvivel om, och vad det gäller pappan har han gjort väldigt tydligt för sig att han inte vill att barnet föds.
Tack iallafall för dina tips..

 

[Emsan]

Sv: Hjälp mig!

Här kommen en stor Tröstkram!!!

Förstår att detta är fruktansvärt jobbigt för dig, men du måste besluta hur du ska göra själv och låt absolut inte andra avgöra det.

Hoppas det löser sig till det bästa.

 

[CRJ73]

Sv: Hjälp mig!

Ok,det låter bra!

Hur såg ert förhållande ut innan detta hände?Kan det vara så att det är en panikgrej från hans sida?Planerade ni att skaffa barn?

Ibland kan man få "kalla fötter" initialt men ändra sig när insikten tar vid istället för att handla i panik,kan det vara det han gjort?

 

[Zaria]

Sv: Hjälp mig!

Klart att det känns svårt,du var inställd på att ni skulle bli en familj och han var också positiv till det,jag tycker det vore mer konstigt om du bara självsäkert och glatt sagt att "detta fixar jag själv"

Var själv ensam under större delen av graviditeten, 2 veckor innan förlossning dök pappan upp var då inställd på att få göra allt själv,dock sket det sig efter några månader då poappan började gapa och hota,vilket var början på ett helvete ang kontakten med pappan som säkerligen kommer att vara i många år till.
Hur känner du inför pappan? Kommer ni att kunna samarbeta i 18 år? I början kommer pappan att träffa barnet ofta ofta,orkar du med att ha honom i ditt hem?
Kommer ni att kunna samarbeta?
Vad säger hans familj?

Jag tror du kommer att klara dig kanonbra,du har stöd,bra inkomst redan,körkort och allt det där vilket är toppenbra då det kan vara riktigt kämpigt att få ihop sånt som ensamstående (även om jag vet att det går)

Jag tycker imnte att du är egoistiskt som behåller barnet,speciellt inte som ni ju önskade detta barnet båda två.

Får jag fråga hur gammal killen är? Har sett många fall där killen fått panik när han förstått att det blir allvar och målar upp en förfärlig bild framför sig hur han dag ut och dag in kommer att stå framför spisen med en hysteriskt skrikande unge och aldrig kommer att kunna göra något annat på många år. Många av de papporna dyker faktiskt upp när de lugnat sig och finns till,iaf för barnet....

Stort lycka till vad du än bestämmer dig för.

 

[FrontLine_]

Sv: Hjälp mig!

Ok,det låter bra!

Hur såg ert förhållande ut innan detta hände?Kan det vara så att det är en panikgrej från hans sida?Planerade ni att skaffa barn?

Ibland kan man få "kalla fötter" initialt men ändra sig när insikten tar vid istället för att handla i panik,kan det vara det han gjort?

Jag trodde verkligen att det var jätte bra, det verkade på han så också. Men så bara helt plötsligt började han tvivla på hur han känner och sen tar det bara slut. Och så vill han att jag tar bort barnet.

Och han kan inte förstå varför jag vill ha kvar det, när inte "pappan" är kvar, men det är ju inte så lätt att ta bort en del av sig själv. Särskilt inte efter att jag har gjort ett ultraljud och verkligen fått se lillhjärtat slå.. Det går helt enkelt inte..

 

[Calazirya]

Sv: Hjälp mig!

*STOR KRAM*

Beslutet är ditt, låt inte han påverka hur DU vill göra ..

 

[Kimz0r]

Sv: Hjälp mig!

Nej, du är inte egoistisk. Beslutet är helt och hållet ditt. Beklagar att pappan är ett pucko. Du förtjänar bättre.

Se det från den ljusa sidan: Han visade den sidan NU och inte två barn senare.

 

[millus]

Sv: Hjälp mig!

Jag måste bara säga att han verkar synnerligen känslokall, hur kan han tro att du vill göra abort när du är så lycklig äver din graviditet?

Det är din kropp och ditt beslut.


Min mamma var 16 år när hon fick mig. Jag har aldrig någonsin haft kontakt med min pappa, jag har dock sett honom två gånger i mitt liv. Men jag har klarat mig alldeles ypperligt, min mamma hade mycket stöd av min mormor och mina mostrar och de var nog lika mycket mammor för mig när jag var liten. Jag är faktiskt uppvuxen med bara kvinnor fram till jag var 12 år. Nu lever jag med samma man sen 17 år, jag har akademisk utbildning och tre barn. Så även om inte min uppväxt ser bra ut på "pappret" så blev det bra!

 

[valentine]

Sv: Hjälp mig!

Som många tidigare skrivit... Det är ditt val och han ska inte påverka ditt beslut. Du är absolut inte egoistisk!! Jag tycker snarare att det är pappan som är egoistisk .

Det är många mammor som väljer att behålla barnet trotts att pappan vill att de gör abort, dock visar forskning att mammans beslut påverkars mycket av pappans önskan.

Sköt om dig!

 

[Oggie]

Sv: Hjälp mig!

Tycker absolut inte att du är egoistisk, tycker däremot att han är egoistisk som varken tänker på dig eller det barn som är hans som du bär!

Är själv i tredje månaden, v14. Det är ju ett foster vi bär nu och om du även har hört hjärtljud så förstår jag verkligen att du inte vill ta bort det, det är ju ditt barn. Abort så sent är väll inte bara heller?!?

Har du nu ett bra stöd från familen och god ekonomi, så behåll det. Det kommer nog att bli tufft men är säker på att du kommer att klara det som flera tusen andra ensamstående mödrar gör.

Kram på dig

 

[nDian]

Sv: Hjälp mig!

usch vad hemskt situation. Jag tycker du inte är egoistisk. Absolut inte. Tråkigt att fadern inte ville ha det.
Jag har varit med om liknade situation... När jag var mitten av gravititen så förändrades han. Skulle vara ute jämnt och supa..
När barnet kom så var det jag som fick vara hemma och göra allt. Det tog slut mellan oss när barnet var 1 år.. Idag är hon 5 år. han visar inget sådär intresse för henne om hennes liv där vi bor.. Men har henne en gång i månaden ett par dagar.. Han ska krångla till det hela tiden. Jag Har tagit hand om henne ifrån dag ett. Jag har haft stöd ifrån mina föräldrar och mina vänner. det har varit tufft men jag har klarat det. träffade min nya pojkvän över 1 år sen som ställer upp för oss...
det som är de tråkiga är att nu har fadern fått för sig att ha henne hela tiden så nu ligger vi i en vårdnadstvisten.. Tråkigt för han tror att han gör så att barnet får det bra.. Medans det är helt tvärtom och familjerättens utredning är på min sida...

Jag håller tummarna för dig. och stå på dig... Finns på PM eller mail ifall du vill prata..

Mvh

 

[Skogstrollet]

Sv: Hjälp mig!

Och han kan inte förstå varför jag vill ha kvar det, när inte "pappan" är kvar, men det är ju inte så lätt att ta bort en del av sig själv.

Han verkar inte ha förstått att det är allvar. Bebisen känns inte verklig ännu. Låter som panik av hög grad, han vill backa bandet helt. Trist.

Styrkekram till dig! Klart du ska behålla ditt barn om du vill det.

 

[emjo]

Sv: Hjälp mig!

*kl*
Som alla har sagt så är det bara du som kan ta det beslutet.
Men jag hoppas verkligen att du känner att inte alla dömer dig pga det.

Vill du behålla barnet så verkar det ju som om du har en ordnad situation och familj och vänner som ställer upp för dig.

En styrkekram till dig och jag hoppas verkligen oavsett vilket beslut du tar, att det känns rätt för dig!

 

[Naggur]

Sv: Hjälp mig!

Jag tror bara din sambo är rädd. Det är riktigt svinigt att göra som han gjorde, men jag tror som sagt bara att han är rädd.

Vad det gäller abort är det bara du som kan bestämma. låt ingen annan påverka ditt beslut.

*styrkekramar*

 

[Prison]

Sv: Hjälp mig!

Du är INTE egoist om vill behålla barnet, en abort kan man ångra men du ångrar ALLDRIG det barn du fött. (Jag vet)
Det kunde han ha tänkt på innan, finns ju skydd. Man är 2 i förhållandet.
Skit i honom och kör på dina egna känslor.
Jätte kram till dig

 

[FrontLine_]

Sv: Hjälp mig!

Tack alla för ert stöd! Tänkte bara uppdatera er litegrann...


Pratade med pappan en gång till igår, han är verkligen fast besluten om att barnet ska bort. Dock så har jag bestämmt mig att jag tänker behålla det. Det känns helt enkelt inte rätt att ta bort något som redan nu är ett litet barn.

Han bor 30 mil härifrån, så han kommer nog inte träffa barnet så ofta. Och om han ändrar sig ang. det här så blir det han som får lägga ner energi på att komma hit osv. Självklart kommer jag aldrig förbjuda han att träffa barnet, för barnets skull altså..

Så som sagt, barnet kommer att stanna kvar i min mage

 

[Naggur]

Sv: Hjälp mig!

Ville bara säga grattis till att du snart blir mamma och lycka till med allt!

 

[Tajger]

Sv: Hjälp mig!

Hans förlust! Vill du ha barnet så är det ditt beslut. Han kan inte bara först säga ok, för att sen när det är verklighet bara ångra sig och säga "Ta bort det". Riktigt så enkelt är det inte för den som måste göra det.
Men det låter som om du skulle klara det alldeles utmärkt!

Lycka till, vilket beslut du än tar!