Helsädesensilage är inte ett särskilt vanligt fodermedel i hästsammanhang, men det går att också att använda som grovfoder till hästar. Vid skörden tar man då hand om hela spannmålsplantan (oftast havre eller korn) och ensilerar precis som vanligt gräsvallensilage. Näringsinnehållet varierar också här med mognadsgraden hos spannmålsplantan – tidigt skördat helsädesensilage liknar mer ett gräsensilage i sin sammansättning och i näringsvärde, medan ett sent skördat helsädesensilage mer liknar en blandning av spannmålskärna och halm.
Ovan Från hästsverige-länken.
Det måste ju vara viktigt att en vet vad en gör om en ska ge detta. Dvs det måste vara viktigt att mäta alla parametrar.
@skogaliten det där känns verkligen inte som basickunskap utan kräver en del engagemang och kunskap. Hö kräver för all del också engagemang och kunskap men måste väl ändå vara mer förlåtande om en gör fel.
Jag har en känsla av att en del hästbönder faktiskt nu återgår till vanligt torrhö för att slippa riskerna me hösilage, botulism etc. Faktiskt för att det är Lättare att sälja resthö än resthösilage har jag fått höra också.
Jag vet inte, tack för de som upplyst mig på ett positivt sätt.
@Trissa ett relativt nytt fodermedel, <20 år, tycker du verkligen att det inte går att diskutera? Det står också på hästsverige att det är ett ovanligt fodermedel för häst. Härikring ger bönder med nötkreatur helsädesensilage , hästbönder ger torrHö eller hösilage.
Jag tycker att ensilage (alltså plastat vallfoder som är så fuktigt att det sker en process i det), är ett bättre vallfoder till häst än det s.k. hösilaget.
När man försöker göra hösilage, så är det en större andel balar som dammar, eller som har otrevliga synliga mögelangrepp, än när man gör något blötare foder.
Det är också lättare att känna på lukt och struktur på en ensilagebal om det är helt friskt, än på hösilagebal. Jag har varit med om en del hösilage balar, som ser fräscha ut på ytan, men där man hittar mögelpartier inuti.
När man pressar ensilage, och det sedan får stå i lager, så sker en fuktvandring i balarna, de kommer att vara fuktigast i ytterlagret, och torrast längst in. Bl.a. därför, så hamnar eventuella feljäsningar och mögelangrepp längst ut. Balarna är helt enkelt "ärligare" vid öppning av dem.
Men jag tycker att man ska sträva efter tämligen torra ensilagebalar till just hästar, de bör inte ha en ts-halt under 45 %, och då max ts halt på 60 %.
Lyckas man (för grovfoderproduktion är svårt) så får man ett bra foder, som håller uppåt 8-10 dagar om utetemperaturen håller sig under 5 plusgrader.
Fodrar man utomhus, så ska fodret serveras i foderhäckar med tak, som är så konstruerade att det blir minimalt med spill. Att fodret inte får torka, bli blött, och torka igen är viktigt för den hygieniska kvaliteten.
När man byter bal, så ska man rensa bort ratade foderrester från den, och slänga. Det som ligger kvar i botten och får börja jäsa fritt och/eller ruttna kan bli ordentliga smitthärdar.
Rundbalshö är svårt att få till det med. Det blir lätt lite dammigt, och kan oftast bara göras när när det är mycket bra torkväder. Det bra torkvädret tar i regel slut i senare delen av juli i mina trakter.
Hö skördat i första skörd efter midsommar har tyvärr ofta lite tråkiga värden, för hög energi och för lite protein (dålig kvot).
Men har man grupper med hästar som går på lösdrift, så är det rundbalshö som måste till tidigt på hösten och på våren innan gräset vuxit till.
Hö är ännu känsligare för regn eller våt snö än ensilage enligt min erfarenhet, det blir dåligt i foderhäckarna. Tak är alltså ändå viktigare om man inte lägger ut foder dagligen i portioner.