- Svar: 1
- Visningar: 1 280
Under första halvåret 2018 hade jag ingen närmare kontakt med någon häst en enda gång. Inte heller längtade jag efter det.
Jag reflekterade faktiskt över det. Att det var jättetråkigt att jag inte kände någon hästlängtan. Jag saknade inte ridningen, men jag saknade att sakna ridningen.
Nu har jag väl i och för sig varit lite sån i större delen av mitt liv – eftersom jag av olika skäl har varit hänvisad till ridskoleridning och eftersom ridskoleridning inte riktigt har passat mig eller kunnat tillgodose mina önskemål helt, så har jag ridit ett tag, ruttnat ett tag, sen har hästlängtan blivit för stark igen så då har jag ridit ett tag igen, tills jag har ruttnat ihop alldeles – och sådär har jag hållit på. Visserligen har jag väl oftast ridit, men emellanåt har jag hållit upp nåt år eller två, innan jag har börjat igen.
Grejen är att det kom in en annan spelare på planhalvan efter min ridolycka hösten 2016, efter vilken jag blev konstaterad som benskör. Jag kom ju upp på en häst igen så småningom och jag red regelbundet ett tag efter olyckan, men det fanns plötsligt en annan dimension av det hela. Plötsligt hade jag med mig en förutsättning som jag inte haft förut: – Om jag ramlar av, oavsett hur lindrigt, så går jag sönder. Punkt.
Att man kan råka ut för olyckor när man rider vet ju alla, men tidigare var det lite mer på rysk roulette-stadiet, och så länge det var på den nivån så ryckte jag på axlarna åt det och litade på att det inte var något skarpt skott i mynningen när avtryckaren gick. Varje gång jag hade ramlat av dittills så hade jag kanske visserligen slagit mig blå ibland, men ändå aldrig riktigt allvarligt. Jag hade bilden av mig själv som en gummiboll som alltid studsade upp igen. Men med mina nya förutsättningar vet jag att revolvern nu är fulladdad med patroner. När skottet brinner av är det kört. Nästa gång jag druttar av från en hästrygg så innebär det ett halvårs konvalecens - minst.
Och då blev läget plötsligt ett annat.... Faktiskt så påverkade det mig mer än jag trodde. Inte så att jag blev rädd, men det kändes plötsligt inte så värt det längre... Jättetråkigt.
I alla fall så kröp det ändå fram i somras att jag inte kunde låta bli att vilja träffa lite häst igen och guppa fram på en hästrygg. Så jag anmälde mig till att hjälpa till att skritta fram min gamla ridskolas hästar genom att följa med på en entimmes skrittur. Det kändes som en lagom skön aktivitet. Men bara för det så kom en kompis och föreslog att vi skulle ge oss iväg på en turridningstur – det verkar ha blivit en tradition att vi åker iväg på nån turridning i alla fall en gång per sommar. Och det råkade bli så att den tvåtimmarsturen i alla gångarter inträffade bara ett par dagar innan skritturen. Så från ingen ridning alls på över ett halvår, till två turer med bara några dagars mellanrum.
Det var väldigt trevligt att få träffa häst igen! Det är något speciellt med det, det sitter ju djupt inne i min organism efter nånstans närmare 30 års ridning förstås. Jag brukar reagera på det när jag under hundpromenaderna går förbi hästgården som ligger några hundra meter från där jag bor. Ibland ligger vinden på så att det luktar häst, hästskit och silage, och jag känner hur hela min kropp reagerar på ett icke-intellektuellt plan med en speciell känsla av trygghet, kärlek och njutning! Så inprogrammerat är det ändå i mig.
Sen är det inte riktigt min grej med att rida på hästar utan egen motor, jag blir inte så himla engagerad av det, så turridningsturen var väl trevlig men seg. Kul i alla fall att komma ut lite och känna av alla gångarter. Och trots att det var ett tag sedan jag satt på en hästrygg så uppstår ändå samma känsla av att vara HEMMA när jag väl sätter mig i sadeln. Jag kommer ihåg det extra tydligt från när jag för första gången skulle åka på en ridresa utomlands och var väldigt nervös och visste inte om jag var ”bra nog” och tyckte det var läskigt och förstod inte vad folk sa och kände mig bara vansinnigt bortkommen – men i samma ögonblick som min rumpa nådde sadeln och jag hade en hästhals framför mig så försvann all oro och nervositet, och jag kände mig bara HEMMA. Märkligt. Verkligen terapi på ett djupare plan.
Så det var som sagt trevligt att få lite närkontakt med häst igen, men jag känner fortfarande inte någon hästlängtan. Och jag saknar det lite. Men jag får väl finna mig i att det är hit livet förde mig, och att jag får se om framtiden har någon annan plan åt mig så småningom. Men jag tänker på alla de häst- och riddrömmar som aldrig blev av för att jag aldrig hann realisera dem – som t ex att utveckla mig inom terränghoppning – för att jag var så bergsäkert övertygad om att jag skulle ha ”hela livet” på mig att hinna göra det. Men man har tydligen inte ”hela livet” på sig alla gånger. Ibland rycks mattan undan på ett eller annat sätt.
Jag ska nog i alla fall försöka bli bättre på att realisera mina drömmar medans det fortfarande går.
Jag reflekterade faktiskt över det. Att det var jättetråkigt att jag inte kände någon hästlängtan. Jag saknade inte ridningen, men jag saknade att sakna ridningen.
Nu har jag väl i och för sig varit lite sån i större delen av mitt liv – eftersom jag av olika skäl har varit hänvisad till ridskoleridning och eftersom ridskoleridning inte riktigt har passat mig eller kunnat tillgodose mina önskemål helt, så har jag ridit ett tag, ruttnat ett tag, sen har hästlängtan blivit för stark igen så då har jag ridit ett tag igen, tills jag har ruttnat ihop alldeles – och sådär har jag hållit på. Visserligen har jag väl oftast ridit, men emellanåt har jag hållit upp nåt år eller två, innan jag har börjat igen.
Grejen är att det kom in en annan spelare på planhalvan efter min ridolycka hösten 2016, efter vilken jag blev konstaterad som benskör. Jag kom ju upp på en häst igen så småningom och jag red regelbundet ett tag efter olyckan, men det fanns plötsligt en annan dimension av det hela. Plötsligt hade jag med mig en förutsättning som jag inte haft förut: – Om jag ramlar av, oavsett hur lindrigt, så går jag sönder. Punkt.
Att man kan råka ut för olyckor när man rider vet ju alla, men tidigare var det lite mer på rysk roulette-stadiet, och så länge det var på den nivån så ryckte jag på axlarna åt det och litade på att det inte var något skarpt skott i mynningen när avtryckaren gick. Varje gång jag hade ramlat av dittills så hade jag kanske visserligen slagit mig blå ibland, men ändå aldrig riktigt allvarligt. Jag hade bilden av mig själv som en gummiboll som alltid studsade upp igen. Men med mina nya förutsättningar vet jag att revolvern nu är fulladdad med patroner. När skottet brinner av är det kört. Nästa gång jag druttar av från en hästrygg så innebär det ett halvårs konvalecens - minst.
Och då blev läget plötsligt ett annat.... Faktiskt så påverkade det mig mer än jag trodde. Inte så att jag blev rädd, men det kändes plötsligt inte så värt det längre... Jättetråkigt.
I alla fall så kröp det ändå fram i somras att jag inte kunde låta bli att vilja träffa lite häst igen och guppa fram på en hästrygg. Så jag anmälde mig till att hjälpa till att skritta fram min gamla ridskolas hästar genom att följa med på en entimmes skrittur. Det kändes som en lagom skön aktivitet. Men bara för det så kom en kompis och föreslog att vi skulle ge oss iväg på en turridningstur – det verkar ha blivit en tradition att vi åker iväg på nån turridning i alla fall en gång per sommar. Och det råkade bli så att den tvåtimmarsturen i alla gångarter inträffade bara ett par dagar innan skritturen. Så från ingen ridning alls på över ett halvår, till två turer med bara några dagars mellanrum.
Det var väldigt trevligt att få träffa häst igen! Det är något speciellt med det, det sitter ju djupt inne i min organism efter nånstans närmare 30 års ridning förstås. Jag brukar reagera på det när jag under hundpromenaderna går förbi hästgården som ligger några hundra meter från där jag bor. Ibland ligger vinden på så att det luktar häst, hästskit och silage, och jag känner hur hela min kropp reagerar på ett icke-intellektuellt plan med en speciell känsla av trygghet, kärlek och njutning! Så inprogrammerat är det ändå i mig.
Sen är det inte riktigt min grej med att rida på hästar utan egen motor, jag blir inte så himla engagerad av det, så turridningsturen var väl trevlig men seg. Kul i alla fall att komma ut lite och känna av alla gångarter. Och trots att det var ett tag sedan jag satt på en hästrygg så uppstår ändå samma känsla av att vara HEMMA när jag väl sätter mig i sadeln. Jag kommer ihåg det extra tydligt från när jag för första gången skulle åka på en ridresa utomlands och var väldigt nervös och visste inte om jag var ”bra nog” och tyckte det var läskigt och förstod inte vad folk sa och kände mig bara vansinnigt bortkommen – men i samma ögonblick som min rumpa nådde sadeln och jag hade en hästhals framför mig så försvann all oro och nervositet, och jag kände mig bara HEMMA. Märkligt. Verkligen terapi på ett djupare plan.
Så det var som sagt trevligt att få lite närkontakt med häst igen, men jag känner fortfarande inte någon hästlängtan. Och jag saknar det lite. Men jag får väl finna mig i att det är hit livet förde mig, och att jag får se om framtiden har någon annan plan åt mig så småningom. Men jag tänker på alla de häst- och riddrömmar som aldrig blev av för att jag aldrig hann realisera dem – som t ex att utveckla mig inom terränghoppning – för att jag var så bergsäkert övertygad om att jag skulle ha ”hela livet” på mig att hinna göra det. Men man har tydligen inte ”hela livet” på sig alla gånger. Ibland rycks mattan undan på ett eller annat sätt.
Jag ska nog i alla fall försöka bli bättre på att realisera mina drömmar medans det fortfarande går.
