Hästarna ändrar beteende när matte är skadad...

[MnM]

Nu känner jag att det är en så otroligt markant förändring och är nyfiken på era erfarenheter kring detta!

För 3 veckor sedan åkte jag av med buller och bång, vilket resulterade i en trasig axel och några knäckta revben. Det är ganska begränsat vad jag kan göra med dem (hästarna, inte revbenen...) just nu och det är ju synd att säga att jag följer doktorns föreskrifter helt, även om jag försöker låta bli att "ta i". En och annan rykt blir det ju såklart, men annars är det maken som fixar resten.

Nu till frågeställningen. Hur i hela fridens namn vet pållarna att de måste vara försiktiga med mig? För det är de på ett helt annat sätt än vad de brukar.
Stoet är egentligen inte av den keliga sorten. Hon är gärna nära, bara hon slipper bli pillad på. Men nu är hon väldigt kelsjuk och jag njuter av fulla muggar av allt gos. I övrigt är hon lika lätthanterlig som vanligt, bara lite mer positiv.

Lillponnyn är som natt och dag i sitt beteende! Jag har haft en del problem med hans nafsande och lite kaxiga attityd. Han har fortfarande samma höga energi, men han använder den inte alls på samma sätt. Han väntar in mig och är noga med att inte dra i grimskaftet vid promenader. Även om han travar när han egentligen skall gå, så gör han det i samma fart som jag promenerar och lägger inget tryck alls på mig. Nafsandet har han helt slutat med! Han håller munnen öppen och visar att han skulle vilja, men han GÖR det inte. Det han däremot har gjort några gånger är att han bitit sig själv i frambenen istället, när man ser att han egentligen skulle vilja ha tag i en jack-flärp eller något...

Är det kanske så att jag beter mig annorlunda på grund av mina skador, och därför blir tydligare för hästarna? I så fall vill jag ju befästa det...

Någon som känner igen fenomenet?

 

[Korven]

Hästen läser av dig som en öppen bok. Alltid, hur skulle vi annars kunna kommunicera på håll? För det gör du väl?

 

[Grazing]

Hästar känner av saker och ting. Dom är ju inga robotar och förstår mycket väl när dom ska vara försiktiga och ta mera hänsyn, iallafall dom flesta.

 

[MnM]

@Korven Ja, visst kommunicerar vi hela tiden, på alla avstånd. Förändringen av deras beteende (vilket ju är en spegling av hur jag beter mig) blev bara så himla tydlig...

Nu gäller "bara" att befästa den förändringen hos mig.

 

[hier]

Jag känner absolut igen det - både på gott och ont, så att säga.

När jag mådde som värst med ångest och depression hade jag "svag energi" om man kan kalla det så. Då blev förra medryttarhästen - ett äldre sto som visste bäst - väldigt avig mot mig, när jag inte kunde sätta ner foten på samma sätt. Så hon tog antagligen min svaghet och ledsenhet som den sjuka hästen i flocken, och tog avstånd och blev rent ut sagt för jävlig mot mig att hantera. Sparkade mot mig, vägrade gå från gården vid uteritt osv.

Däremot har jag varit med om hästar som varit försiktiga med små och svaga människor. Barn, t ex.

Eller rädda ryttare, för den delen. Det fick jag själv erfara häromdagen. Jag har blivit rädd efter en olycka och ridit ganska sporadiskt. Häromdagen blev jag övertalad att sitta upp på en bekants häst, som jag visste kunde vara lite hoppig och så. Men han var så försiktig och så snäll med mig. Så fort jag lutade mig framåt och blev spänd så stannade han och tittade bakåt. Skrittade så sakta och lugnt, så, även om hästar i hagen bredvid busade och hade sig. Och det var INTE likt den hästen, som annars är ganska het och trippig.

Så absolut - hästar läser energi. Förmodligen bättre än oss människor. Det är jag övertygad om.

 

[mackan]

Hästar är ju etablerat jätteduktiga på att känna av just sånt. Det är inte för inte de direkt känner av när ngn flockmedlem mår dåligt. På gott och ont - i vilt tillstånd lämnar de den som mår för dåligt, eller stöter bort den, för att den är ett hot mot flockens trygghet.
Jag tycker nog att hundar och katter lika bra som hästar läser av när deras mattar/hussar är skadade eller mår dåligt eller är ledsna allmänt. Djur är fantastiska.

 

[Guldaskig]

Jag har haft min häst i drygt 3 år, hon har aldrig varit den som kommit fram i hagen och är väldigt skeptisk mot nya människor främst när hon står i hagen. Man kan inte stå och mysa med henne, hon vill helst inte bli klappad på huvudet. En häst med integritet helt enkelt.

För två veckor sedan gjorde jag och min pojkvän slut och en dag åkte jag hem tidigare från jobbet för jag mådde så dåligt över allt som hade hänt. Jag åkte ut till hästen och ställde mig hos henne i hagen och skulle klappa henne på halsen/bogen (det är där man har tillåtelse att klappa ) men då ställde hon sig med sitt huvud i min famn och jag fick klappa, krama och pussa henne hur mycket jag ville Det blev så otroligt tydligt att hon kunde läsa av mig

 

[Squie]

Ja, jag känner igen fenomenet. Jag knäckte bäckenet för ett tag sedan och den direkta tiden efter när jag hade som ondast o knappt kunde gå så "kröp" min häst bredvid mig. Han gick myrsteg.

Han har själv blivit regält skadad och hagkompisarna ändrade helt beteende. Ingen flyttade på honom, ingen gjorde någonting. Han blev inte utanför gruppen eller på någotsätt utstött, de höll bara avstånd. Väldigt intressant att se.

 

[MnM]

@mackan Jo, jag märker av förändringen även på de andra djuren. Vaknade för någon natt sedan av att "någon" pillade mig på ryggen, under täcket. Först blev jag irriterad på maken, men det visade sig vara katten som tråcklat in sina tassar under täcket och liksom "höll" på mina onda revben. Han håller sig alltid ovanpå täcket i vanliga fall, så det var lite förvånande.

Djur är verkligen fantastiska och vi har ett och annat att lära av dem...

 

[MnM]

Tack för era svar! Jag blir alldeles varm i hjärtat, även om det från djurens sida säkert är helt naturligt beteende och "no biggie" så betyder det så oerhört mycket för den som får ta del av det.

Hade även ett sto som var lite lätt tråkig att lasta. Det tog runt 10 min, alltid, bara för att hon skulle protestera (min tolkning, hon hade säkert en annan). När vi skulle åka till klinik för en utredning var jag jättenervös varpå hon kliver in utan minsta protest. Hon hade under alla förberedelser inför resan bara utstrålat ett enormt lugn och trygghet som jag kände var riktat mot mig.

Är det skillnad på ston och valacker i sådana här lägen tror ni?

 

[cambodia]

En natt för något år sedan kunde jag inte sova och jag och skrämde upp mig själv över minsta ljud i trapphuset osv. Jag var riktigt rädd (mådde inte så bra under den perioden) och kröp ihop i sängen varpå min ena katt lägger sig på min rygg och drar på högsta "kurrandet"! Det kändes verkligen som att han ville ta hand om mig och just så har han aldrig gjort varken före eller efter det, även om han är en väldigt gosig katt

Hästar är ju etablerat jätteduktiga på att känna av just sånt. Det är inte för inte de direkt känner av när ngn flockmedlem mår dåligt. På gott och ont - i vilt tillstånd lämnar de den som mår för dåligt, eller stöter bort den, för att den är ett hot mot flockens trygghet.
Jag tycker nog att hundar och katter lika bra som hästar läser av när deras mattar/hussar är skadade eller mår dåligt eller är ledsna allmänt. Djur är fantastiska.

 

[marshall]

Ja visst gör hästar det, det har man sett mer än en gång. Inte bara hästar för den delen, hundar och katter och säkert andra djur med! Och det gör ju

vi med, menar vi märker ju om våra djur inte mår bra/är ok.

 

[Casteloro]

kl

Vill bara skriva att det är härligt med djur! Mina katter, speciellt den ena som egentligen är ganska försiktig av sig kommer alltid som ett skott när hon märker att jag inte mår bra. Men funderar också nu när jag läst tråden, på en situation med en häst vars psyke är ganska starkt (ledarsto). Red och skötte om henne under en period i övergången av att jag fick ta bort min valack, där förvisso den situationen var sorglig, men jag mådde ganska bra psykiskt för övrigt då. Det här stoet är ganska känt för att ta över och många har inte klarat av hästen, men för mig gick det galant. Det blev ett ganska långt uppehåll och nästa gång jag skulle börja så mådde jag inte alls bra inombords och hästen var helt rabiat mot mig.

Att hästen blev äldre och hade sina krämpor kan ju vara ett alternativ, men eftersom hon alltid varit så tidigare, undrar jag om det inte är så att hästen försökte stöta bort mig (vilket hon lyckades med, haha). Ähh, det är säkert inte så, men en intressant tanke i alla fall. Fast det innebär ju att alla andra som inte klarat av henne, inte heller mådde bra på något vis och det känns föga troligt.

 

[Gimlan]

Jag har två skygga katter från ett katthem hos mig, jourhem. För några månader sen, när de var ännu skyggare, mådde jag apa och la mig under täcket på soffan. Det gör jag iofs ofta men den här gången kom först den ena katten och sen den andra. De la sig nääääära och låg där i timmar

En annan gång hade jag fått sömntabletterna från helvetet och 26 timmar efter jag tagit tabletten åkte jag till stallet, fortfarande yr och illamående. Kompisens hund som jag har en god relation till, en tollare, vek inte från min sida.

Han brukar springa lös på gården och mest flippra omkring, iaf första kvarten, sen kan han komma och umgås. Nu gick han mer eller mindre fot hela tiden.

Så djuren vet

 

[Heulwen]

Jodå, de vet. Djur är fantastiska på att plocka upp känslor och signaler. Om jag har varit ledsen när jag ledit min häst eller haft skavsår så har han gått med myrsteg bredvid mig och hållit sig nära.

 

[bigganl]

Önskar att mina hästar också hade varit så. Jag skadade ett knä för en vecka sedan och har varit väldigt halt och det var svårt att ta sig fram. Min stora har varit precis som vanligt och åringen har varit betydligt jobbigare än han varit annars. Allt jag gjort har varit väldigt sakta jämfört med hur det är i vanliga fall, men det har som sagt inte påverkat dem. Nu är knäet bättre. Jag går riktigt bra och åringen börjar bli mer sig själv igen.

 

[millan10]

Har också upplevt att mina djur betett sig annorlunda mot mig när jag mått dåligt eller varit skadad. De läser ju av vårat kroppsspråk bra och förstår säkert att allt inte står rätt till och tar det därför lite lugnare. De vill ju ta hand om den som är skadad.

 

[Leoni]

Gick omkull med min häst och på något sätt fick jag hem både mig själv och hästen och kunde sadla av och släppa ut samtidigt som jag kämpade med att inte tuppa av och försöka hålla mig vid medvetande, vet att jag fick sätta mig på huk flera gånger på väg mot hagen och vila och min brötiga häst måste ha stått lugnt vid sidan om då ( bara en sådan sak) innan jag åkte till sjukan.
Nästa dag gick jag ut för att kolla till honom ordentligt och hästen som aldrig bryr sig om mig när jag kommer, man får liksom gå fram och lyfta upp huvudet från gräset, gnäggar, går ifrån flocken och kommer och möter mig och snusar runt och kollar läget, undersöker gipset grundligt. Mycket ovanligt och mycket besynnerligt. Dessutom fick jag stå och klappa honom en bra stund vilket han annars tycker är dölöjligt.

 

[Hepzheba]

Vad avundsjuk jag blir på er med alla snälla djur! När min häst sparkade mig på benet för ett par veckor sedan (helt mitt eget fel, btw) och jag låg och stortjöt på marken reagerade ingen utav hästarna utan de bara fortsatte äta. Sambon kom dock springande, så han verkade känna av det

 

[Maqurell]

Min rygg kan strejka ihop ibland så det låser sig. Detta har lett till att min häst kan kommandot "gå sakta" så hur illa det än är så kan jag leda.

När jag hade cancer och till sist fick börja vistas i stallet igen så behandlade hästen mig som om jag vore av glas, tyckte även att mitt kala huvud var väldigt spännande!
Den äldsta katten jag har vek knappt från min sida under denna period. Hon är så mot alla, är någon sjuk så kommer hon och lägger sig hos en och drar på högsta spinnet.