Häst som tuggar på bettet, dåligt?

[Pioner]

Jag skulle behöva lite råd från alla er kunniga, ber om ursäkt ifall tråden ligger helt fel.
Iallafall, hur tolkar ni en häst som tuggar på sitt bett? Är det bra eller rent av dåligt? Min tränare hävdar att det oftast beror på att hästen har ont någonstans och inte gör det i någon positiv mening. Stämmer det verkligen?

 

[Kallebus]

En häst som verkligen tuggar på bettet är inte bra! Den kan ha spänningar, problem med tänderna eller ett bett den inte gillar eller som är dåligt inpassat. Dessutom så sliter det på både tänder och bett.
Däremot säger många att hästen "tuggar på bettet" när man har bra sug och kontakt i handen så det gäller att göra skillnad på uttrycket och beteendet.
Sen finns det också dom hästar som är väldigt fippliga med bettet och går och grejar med det utan att något är fel men oftast märker man ju då att dom är nöjda och glada och så länge allt fungerar så låter man dom hållas.

 

[Aionee]

Generellt
En häst som tuggar på bettet konstant eller från ingenstans utan anledning = Alltid en dålig sak, hästen stör sig på något, accepterar inte bettet, har ont osv.

En häst som tuggar efter att man frågat något, och sen berömt t.ex. = En bra sak, betyder att hästen tänker, reflekterar eller bekräftar att den gjort rätt typ. Dock tuggas det utan bett också så det är egentligen inte relaterat till bettet, men bettet ligger i munnen så. Skillnaden är tydligt om man skippar bettet under träningen.

Jag red in min bettlöst och har sett stor skillnad. Min häst tuggar ofta under ridningen, alltid efter att han behövt tänka. Jag skulle vänja han vid bett under en period, då tuggade han på bettet. Ibland väldigt stört, och ibland tuggade han på den för att fippla. Såg inget av det positivt. Men ju mer han accepterade bettet, desto mer låg det stilla. Tog jag ett tygeltag i bettet så det rörde sig så kunde han börja tugga igen. Alltså inget positivt.

 

[Lager]

Jag skulle behöva lite råd från alla er kunniga, ber om ursäkt ifall tråden ligger helt fel.
Iallafall, hur tolkar ni en häst som tuggar på sitt bett? Är det bra eller rent av dåligt? Min tränare hävdar att det oftast beror på att hästen har ont någonstans och inte gör det i någon positiv mening. Stämmer det verkligen?

Här är en häst som är irriterad/orolig i munnen (möjligen uttråkad). Den tuggar stort, ganska snabbt. Inte ett positivt tuggande.

Också en häst som är lite orolig/nervös/stressad. Tuggar stort och grejar med tungan.

En lugn häst har munnen stängd, den suger på bettet, och kan ibland tugga lite och lugnt när den funderar. Den är nöjd.

Det är ok att en häst fipplar något med bettet precis när du tränar för att lägga det rätt i munnen med tungan. Men om den grejar mycket med munnen, flyttar runt bettet, tuggar stort och snabbt - då är den inte nöjd.

 

[TinyWiny]

Jag skulle behöva lite råd från alla er kunniga, ber om ursäkt ifall tråden ligger helt fel.
Iallafall, hur tolkar ni en häst som tuggar på sitt bett? Är det bra eller rent av dåligt? Min tränare hävdar att det oftast beror på att hästen har ont någonstans och inte gör det i någon positiv mening. Stämmer det verkligen?

Din tränare har helt rätt. En häst som tuggar på bettet är inte tillfreds. Det är olyckligt att uttrycket "tugga på bettet" vilket innebär att hästen har kontakt, tar kontakt med bettet, har fått ett så felaktigt uttryck som att tugga. Förmodligen hänger det ihop med gamla tiders okunskap då många faktiskt trodde att det var något positivt om hästen tuggade på bettet och endel förknippar skummandet runt munnen med tuggande fortfarande.
En hästmun ska vara stängd och tillfreds, avslappnad och lugn under ridning, annars är det något som stör hästen. Det kan vara alltifrån att bettet inte passar, ligger fel, Sitter för högt eller för lågt, är för långt eller för kort eller att ryttaren har en hård hand till munrelaterade problem såsom problem med tänder, tunga eller annat men det kan också bero på smärta och obehag någon annanstans ifrån.

Jag har haft en häst som ständigt tuggade på bettet när han kom hit. Hans första molarer var helt nedslitna. Stackars häst vad han hade kämpat för att undkomma hårda händer och illasittande bett. Det tog tid och lite klurande och testande med diverse bett och grejer men jag fick honom att inse att det inte skulle göra ont mer och att han inte behövde skydda sig och han slutade tugga. Vid nästa tandkoll året efter så var det nästintill borta och året därpå helt borta. Dock började han genast tugga igen om han blev orolig eller rädd och barn var alltid något som var mer eller mindre jobbigt för honom. Jag var tvungen att visa honom varje gång ett barn kom nära honom att jag inte skulle lämna honom, dvs. utsätta honom för risken att bli dragen i munnen igen.