Hårdhänt valp

[TaxLady]

Hej alla,

Jag känner mig lite uppgiven och vill därför rådfråga er. Det är så att jag i måndags hämtade hem en 8-veckors basset-valp (hane), här hemma har jag en 1,5 år gammal dvärgtax (okastrerad hane). Taxen är lite känslig och osäker (han har tyvärr blivit attackerad av andra hundar vid ett par tillfällen), han har dock fint hundspråk och när han leker med sina bästisar går det vilt till. Han har vanligtvis inga problem att säga ifrån, men går oftast hellre undan än bråkar. Börjar någon hane försöka jucka på honom etc. så säger han dock alltid ifrån (på ett schysst men bestämt sätt).

Taxen var lite avundsjuk när valpen kom, men det har mestadels lagt sig. De kan dricka ur samma skål, sova bredvid varandra, dela leksaker, godis, mat etc. Taxen har soffan och sängen som han kan gå undan till, dit valpen inte når, om det skulle bli för mycket. Vi ger dem lika mycket uppmärksamhet och taxen får egentid med oss också då valpen sover eller någon av oss tar ut taxen på promenad separat.

Valpen gjorde massa lekinviter de första dagarna vilket taxen ignorerade. Valpen är glad och verkar trygg här hemma, lite osäker på nya ljud osv ute (ny miljö) samt försiktig med andra hundar han inte känner. När han märker att de inte är farliga är han dock väldigt intresserad. Han har inga problem att hälsa på främmande människor och är social. Han är väldigt mysig och tillgiven i sättet och vi är mycket förtjusta i honom.

Igår lekte valpen och taxen för första gången på riktigt och taxen verkade tycka det var kul för han gick inte undan fast han hade möjlighet, utan fortsatte leka. Det såg ut som när taxen brukar leka med sina kompisar. Nu till problemet: valpen är SÅ hårdhänt. Bits i taxens hud, öron, ben, biter honom över strupen och ”skakar” den (som när de ska döda ett byte) osv och taxen säger inte ifrån alls typ. Han förstår säkert att det är en valp och tror säkert att han inte får säga till. När taxen vid något tillfälle pipit till i leken (då det gjort för ont) så slutar dock valpen direkt, även när taxen vid något tillfälle skällt till (valpen blir rädd när taxen skäller). Så valpen förstår ju när han blir tillsagd av en annan hund.

Idag märkte jag hur jobbigt taxen tyckte det var när valpen försökt leka med honom, han sprang ut genom ytterdörren när han fick möjlighet och ville inte komma in igen. Då hade vi avlett valpen med ett tuggben så han skulle låta taxen vara. Jag älskar min tax över allt annat och vill absolut inte att han ska vara ledsen och jag känner mig uppgiven över denna situation. Det bästa vore ju om taxen vågade säga ifrån mer. Jag vet att vi bara haft valpen i fyra dagar men jag vill verkligen att det ska bli rätt från början, både för taxens och för valpens skull.

Så till min fråga; ska vi gå emellan och avbryta när valpen blir för hårdhänt? Många hundtränare, bl.a. Fredrik Steen, säger ju att man inte ska det utan att hundarna ska lösa det själva, för annars blir det jobbigare senare. Men om taxen inte säger ifrån utan bara blir olycklig? Det ska tilläggas att valpen lekte lika hårdhänt med annan valp igår (struptag, bets osv), då lyfte jag bort honom direkt när jag såg att det blev för hård lek och den andra valpen sprang iväg med svansen mellan benen. Jag tycker absolut inte att det är OK att han är så hårdhänt, men jag förstår att han inte fattar hur hårt man får bita osv än. Han kommer från en stor valpkull, bra föräldrar och bra uppfödare.

Jag vet att situationen kan ändra sig och taxen till slut säger ifrån, det har ju bara gått några dagar än så länge. Jag har flera vänner med snälla hundar som dock skulle säga ifrån i sådana situationer, men jag vill inte introducera valpen till dem än då jag är rädd att han då blir rädd för främmande hundar (om han blir tillsagd på skarpen).
Hur hade ni gjort i denna situation? Jag vill ogärna säga till en så ung valp då jag är rädd att göra honom otrygg (han har ju bara känt oss i 4 dagar), men avleda eller avbryta vore ju bra (om det inte blir en belöning att vi avleder med något roligt?). Eller hade ni bara låtit det vara och väntat tills taxen till slut säger ifrån?

Förlåt långt inlägg, ville försöka vara tydlig.

Jättetacksam för svar!

 

[Acto]

Jag skulle inte ha några problem att gå in och avleda valpen/freda den äldre hunden om den äldre inte säger i från själv men ändå vissar att den tycker att det är jobbigt. Tycker själv att vi ägare får ta det ansvaret om den äldre hunden inte gör det samtidigt som den visar att den inte uppskattar situationen. Ofta kan ju vuxna hundar, kanske framförallt hanhundar, vara väldigt toleranta mot riktigt unga valpar för att sen bli mindre och mindre tolerant mot beteenden som inte är ok hundspråk.

Så ja, jag skulle gå in och avbryta/avleda valpen. Självklart på ett mjukt sätt, vilket såklart även kan vara att fysiskt plocka bort valpen (inte säkert att ett liten valp "lyssnar" när den väl är i full lekhumör). Jag skulle även försöka skapa fler fredade zoner för den äldre hunden. Går det att göra?

Nu vet jag inte hur dina hundar idag är storleksmässigt mot varandra, dvs hur mkt större/mindre taxen är jmf med valpen. Valpar har ju inte någon koll på deras styrka så där får man även ha koll när de leker med andra hundar som är mindre än dem. Särskilt om den äldre hunden är dålig på att säga ifrån. Jag skulle självklart (för undvika missförstånd) låta de leka tillsammans men under uppsikt.

 

[iNHALE]

Ni ska absolut gå emellan och avleda/bryta när ni ser på taxen att det blir för mycket.

Vi har samma situation hemma just nu med en 7 månaders unghund/stor valp och en 3-årig labradortik som är alldeles för snäll. Valpen använder hennes nackskinn som kamptrasa och om man inte är med och styr upp leken när de är ute och springer på tomten så gör inte valpen något annat än springer efter labben och sliter och drar henne i nackskinnet. Hennes morrande bryr han sig inte om för 5 öre. Hon får inte ens gå iväg och kissa/bajsa ifred utan han är på henne som en igel och hon säger inte ifrån. Tills det att han blivit större och slutar vara en flabbig snorunge så måste deras lek övervakas och styras upp samtidigt som man låter honom leka med andra hundar som har mer pondus och vågar ge honom en avhyvling när han inte kan bete sig. Till syvende och sist så anser jag att som människa kan man bara styra upp leken till en viss gräns, men att lära sig riktig interaktion med andra hundar och hur man leker schysst kan bara en annan hund göra.

 

[Tuggben]

Som övriga sagt, här bör ni bryta leken när det går för vilt till. Risken är ju annars att taxen till slut tröttnar och biter ifrån ordentligt. Har ni då otur blir det slagsmål istället och det är ju inte bra för någon. Det finns ju många olika sätt att bryta på och görs det på rätt sätt så kommer valpen inte fara illa av det alls

Jag har själv just nu en 3,5-åring och en 1-åring (båda intakta hanar). När 1-åringen var valp fick vi ibland bryta deras lekar/samvaro när det gick för vilt till. Det gällande för oss även de gånger då den äldre hunden var för intensiv med valpen. Vi gjorde ingen stor grej av det utan kallade till oss valpen med lek och bus. De gånger som det inte fungerade så lyfte vi sonika upp valpen och placerade honom där han inte kom åt den äldre hunden och vice versa. Våra två hundar lekar nu mera fint ihop och kommer bra överens.

Lycka till - valptiden är intensiv men även stundtals härlig och kort

 

[Sezziyanen]

Jag skulle ABSOLUT gå in och bryta när valpen blir för hårdhänt. Varje gång. I såna här situationer är jag alltid på den äldre hundens sida, det är den som får bestämma. Och säger den inte åt och läxar upp valpen själv så måste nån människa göra det, IMO.

 

[WildWilma]

Man får sära på dem om den vuxna hunden tycker det är jobbigt. Försöker man säga till valpen så kommer det troligen bara leda till att den vuxna hunden tar åt sig och valpen förstår ändå ingenting. Nu när vår valp är ca 4 månader börjar hon förstå hämningskommandon rätt bra. Innan var det bara att montera loss henne från den vuxna hunden och hålla isär dem när hon var överjävlig mot honom. Han säger till ibland men det räcker inte alltid, valpen är sjukt envis och då får vi går in och skydda honom.

Att ha en valp hemma är som att ha ett lite ostyrbart monster. Det gäller att lära dem vad som är ok och inte genom att helt enkelt plocka bort dem från det "roliga" om de beter sig på ett sätt som inte är ok. Vår valp har fattat rätt snabbt att vissa beteenden leder till "utvisning" i valphagen.

 

[Happimess]

Den äldre hunden kommer att säga ifrån när gränsen är nådd. Problemet är att den gränsen kanske ligger långt bort och att reaktionen då är väldigt stark. Så jag skulle inte heller vara rädd för att gå mellan.
Kan ju också vara lämpligt att låta valpen socialisera med andra hundar med olika toleranser och lekspråk, helt enkelt hundar som säger ifrån mildare men tidigare istället för sent och starkt (även om nu din äldre hund inte kommit dit alls).

Det ligger inte alls i min hunds natur att säga ifrån vid lek, hon kan bli hur runthunsad, biten eller klängd på som helst utan att hon ens tänker tanken att hon ska säga ifrån. Har aldrig sett henne göra det, men gissar att hon skulle göra det om hon verkligen kände sig hotad och trängd. Hon träffar våra svärföräldrars jämnåriga hund mycket, som inte alls kan uppföra sig i leken, och där har jag gått mellan typ en miljon gånger. Som någon skrev: kan hon inte leka fint får hon inte vara med och leka alls. Tyvärr har resten av familjen mer inställningen att "de löser det" (vilket de faktiskt inte gör, min hund skadade sig rejält när hon försökte komma undan en gång), vilket gör att jag får vara the bad guy varje gång.

 

[Happimess]

Till syvende och sist så anser jag att som människa kan man bara styra upp leken till en viss gräns, men att lära sig riktig interaktion med andra hundar och hur man leker schysst kan bara en annan hund göra.

Håller med. Det är ju stor skillnad på att lära hundarna att det gäller vissa villkor och gränser för leken när de "befinner sig i närvaro av just de här personerna/på den här gräsmattan/i det här rummet" och att hundarna lär sig samspelsregler med andra hundar. Om du förstår

 

[Sezziyanen]

Den äldre hunden kommer att säga ifrån när gränsen är nådd. Problemet är att den gränsen kanske ligger långt bort och att reaktionen då är väldigt stark. Så jag skulle inte heller vara rädd för att gå mellan.
Kan ju också vara lämpligt att låta valpen socialisera med andra hundar med olika toleranser och lekspråk, helt enkelt hundar som säger ifrån mildare men tidigare istället för sent och starkt (även om nu din äldre hund inte kommit dit alls).

Det ligger inte alls i min hunds natur att säga ifrån vid lek, hon kan bli hur runthunsad, biten eller klängd på som helst utan att hon ens tänker tanken att hon ska säga ifrån. Har aldrig sett henne göra det, men gissar att hon skulle göra det om hon verkligen kände sig hotad och trängd. Hon träffar våra svärföräldrars jämnåriga hund mycket, som inte alls kan uppföra sig i leken, och där har jag gått mellan typ en miljon gånger. Som någon skrev: kan hon inte leka fint får hon inte vara med och leka alls. Tyvärr har resten av familjen mer inställningen att "de löser det" (vilket de faktiskt inte gör, min hund skadade sig rejält när hon försökte komma undan en gång), vilket gör att jag får vara the bad guy varje gång.

Håller med dig om nästan allt. Men jag vet också att det finns hundar som inte säger ifrån till hårdhänta valpar, de snarare lider och blir hunsade med. Tyvärr är inte alla tuffare än valpar bara för att de är äldre, även om de allra flesta förstås är det. Men du har rätt att man oavsett inte ska vänta tills den gränsen isf är nådd!

 

[Happimess]

Håller med dig om nästan allt. Men jag vet också att det finns hundar som inte säger ifrån till hårdhänta valpar, de snarare lider och blir hunsade med. Tyvärr är inte alla tuffare än valpar bara för att de är äldre, även om de allra flesta förstås är det. Men du har rätt att man oavsett inte ska vänta tills den gränsen isf är nådd!

Ja, jag är nästan benägen att kanske inte hålla med mig själv just på den punkten? Jag tänker att det finns en teoretisk gräns långt borta där även den mildaste av hundar verkligen försvarar sig om den upplever hot mot liv och lem. Men att det i realiteten innebär att många hundar aldrig når dit utan låter sig bli hunsade med.

 

[russinbulle]

Ja, jag är nästan benägen att kanske inte hålla med mig själv just på den punkten? Jag tänker att det finns en teoretisk gräns långt borta där även den mildaste av hundar verkligen försvarar sig om den upplever hot mot liv och lem. Men att det i realiteten innebär att många hundar aldrig når dit utan låter sig bli hunsade med.

Jag har haft en galet snäll shar-pei tik som var gudanäll med valpar. Många var dom sår jag typ fick tejpa ihop på henne (och med shar-peiens speciella hud gick hon sönder lätt). Alltså det blev galet stora bitsår av valpens vassa tänder eftersom hon aldrig sa ifrån och istället blev som en löjligt snäll mormor med valpen

Så nej alla säger inte ifrån. En del av att dom är fega och en del för att dom är alldeles för löjligt snälla.

 

[Alexandra_W]

Många bra råd redan. Att hitta en lämplig annan vuxen hund som rättvist men bestämt säger till kan också göra underverk.

En valp pappa hade förut var sjukt bossig och gåpåig som valp. Såpass att det blev ett potentiellt problem. Äldre hundar sa inte ifrån ordentligt, andra valpar även dubbelt så gamla som pappas valp blev hunsad och vek sig

Där blev jag tillfrågad att komma med min tik. Det var en otroligt språksäker dam som inte tog skit men heller aldrig sa ifrån värre än behövdes.

Tiken kom. Valpen stämplade direkt tiken i örat och hängde kvar. Leeeeka! Tiken sa milt ifrån. Valpen ignorerade. Tiken sa ifrån bestämt men vänligt. Valpen släppte men fem sekunder senare hängde den i örat igen. Tiken sa ifrån milt. Valpen ignorerade.

Då sa tiken ifrån med STORA bokstäver mEn inte elakt. Valpen tjöt, kissade på sig och skenade till husse för tröst. Vilket den inte fick (jag fick skrika till husse att INTE ömka valpen)

Någon minut senare stolpadd valpen fram igen och frågade tiken mycket artigt "om tant kunde tänka sig att leka?". Det kunde tant. Vid något tillfälle stämplade valpen tiken i örat igen, tiken sa milt ifrån, valpen släppte och sen var det bra och fortsatt lek.

Så om problemet fortsätter rekommenderar jag även att hitta vettiga säkra vuxna hundar som kan tala om var gränserna går även för små monster, förlåt valpar.

(valpen ovan blev en jättefin hund som utan problem kunde umgås med alla hundar som vuxen btw)

 

[Kenya]

Avled och håll isär så mycket som behövs.
Däremot tycker jag inte att ni ska försöka fostra valpen och säga ifrån om den äldre hunden väljer att inte göra det. Blir bara konstigt om människor lägger sig i kommunikationen mellan hundar.

Men se till att valpen inte får möjlighet att terrorisera den äldre. Plocka upp, avled, kompostgaller etc. Och kanske ett och annat uppmuntrande ord till den äldre när den ändå säger ifrån, för att visa att ni är på den äldres sida.

 

[TinyWiny]

Ja! Självklart ska du gå emellan! En hund ska kunna vara trygg i att oavsett vad så står människan emellan och att hen därmed inte behöver ta hand om problemen själv.

Min förra hund var en sådan där riktig illbatting som liten och min då äldre hund var alldeles för snäll. Jag lämnade dem inte ensamma ens för att gå på toa utan grind emellan. Min gamle skulle inte behöva ta det där. De lekte superbra tillsammans men den yngre kunde inte respektera när den äldre ville vila och lyssnade inte på hans i mina ögon mycket tydliga signaler på att han skulle lägga av. Ganska snart insåg den yngre att det där fjanteriet han höll på med inte ledde till någon lek, jag hindrade ju honom och det var ju roligare att få hänga med den äldre hunden och lyssna på honom än att få stå på andra sidan grinden. Istället började han gosa ner sig hos den äldre hunden i samma bädd vilket den äldre accepterade fullt ut och problemet var snart borta. Illbattingen blev som vuxen den bästa av de bästa valpuppfostrarna. Lekte och var hur snäll som helst men sa ifrån tydligt när det började gå överstyr utan att bli burdus eller hårdhänt.