Har unicitet ett egenvärde?

[Singoalla]

Varning för luddigt inlägg, men jag hoppas att min frågeställning ska bli tydlig.

När man pratar om stil så hör jag ofta folk säga att de inte vill se ut "som alla andra". Eller ha samma inredning som alla andra, göra som alla andra osv. Unicitet verkar ha fått ett hög status hos många. Tanken dök upp åter igen när den klassiska Mulberry Bayswater väskan diskuterades i shoppingtråden. En klassisk väska som "många" har.

Personligen har jag nämligen aldrig lagt något värde vid just unicitet, utan snarare vid att saker och ting ska vara personliga. Ovidkommet om det då är unikt eller inte alls unikt. När min bror gifte sig och hade ett väldigt stort och klassiskt bröllop så valde hans fru att ha en fiskbensfläta i håret, och sa att i allt det här stora och traditionella så ville hon ha någonting som kändes som "hon" och knöt an till hennes person. I min väldigt klassiska (och extremt vanliga) inredning hemma står ett ganska fult litet Eiffeltorn som påminner mig om en ensamresa till Paris som jag gjorde för ett par år sedan. Jag tänker att i dessa fall så har vi valt något som är personligt, men om det är unikt är oviktigt. Jag älskar Mulberry Bayswater väskan och om det är unikt eller inte är oviktigt. Det är personligt för mig, även om det även är personligt för många andra också. Jag har inga problem med "sno stilen" guider, eftersom jag är ganska dålig på att plocka ihop en snygg outfit själv så är det ju alldeles ypperligt med en steg för steg guide. Jag har alltid tänkt att så länge jag gör personliga val, baserat på vad jag själv gillar, så är det oviktigt hur många andra som gillar det också. Sedan kan det sticka ut med lite udda saker i min stil också men då är det samma sak där, val jag gjort för att jag själv gillat det och inte nödvändigtvis för att det är unikt.

Hur tänker ni? Har unicitet ett egenvärde när ni väljer stil på kläder, accessoarer, inredning mm? Undviker ni sådant som är mainstream? Varför, varför inte? Om det inte har ett egenvärde, anser ni att det är en trevlig bieffekt?

 

[athena_arabians]

@Singoalla: Jag har gärna unika saker... men det behöver inte vara något dyrt. Huvudsaken är att det är något som passar mig. Det gäller främst mitt hus, min garderob är rätt bedrövlig (jobb- och sportkläder mest...).

Just när det gäller inredning vill jag helst inte ha något nytt (även om jag mixar) för jag tycker om när saker har en historia. Mitt hus är gammalt och jag älskar gammaldags hantverksmässiga saker, i allmoge (även om jag har min svulstiga guldsoffa som definitivt räknas som högre stånds-möbel). Allmoge är ju egentligen inte unika saker så, de gjordes ju i stor mängd på sin tid men är sällsyntare idag och har ju blivit unika pga att de slitits. Trender i inredning och mode skiter jag fullständigt i, gillar jag något så gillar jag det oavsett trendigheten. Minnessaker får vara hur fula de vill, jag älskar att få upp minnena när jag ser dem

Smycken... japp, där är jag en snobb och vill helst ha unika saker Det enda nya köpt i Sverige som jag har är ett halssmycke som jag fick av mina föräldrar när jag gick ut Komvux. De andra är köpta utomlands eller antika från Sverige.

Så jag ser väl ett egenvärde i att vara unik när det gäller en del saker, ja.

 

[Hyacinth]

Varning för luddigt inlägg, men jag hoppas att min frågeställning ska bli tydlig.

När man pratar om stil så hör jag ofta folk säga att de inte vill se ut "som alla andra". Eller ha samma inredning som alla andra, göra som alla andra osv. Unicitet verkar ha fått ett hög status hos många. Tanken dök upp åter igen när den klassiska Mulberry Bayswater väskan diskuterades i shoppingtråden. En klassisk väska som "många" har.

Personligen har jag nämligen aldrig lagt något värde vid just unicitet, utan snarare vid att saker och ting ska vara personliga. Ovidkommet om det då är unikt eller inte alls unikt. När min bror gifte sig och hade ett väldigt stort och klassiskt bröllop så valde hans fru att ha en fiskbensfläta i håret, och sa att i allt det här stora och traditionella så ville hon ha någonting som kändes som "hon" och knöt an till hennes person. I min väldigt klassiska (och extremt vanliga) inredning hemma står ett ganska fult litet Eiffeltorn som påminner mig om en ensamresa till Paris som jag gjorde för ett par år sedan. Jag tänker att i dessa fall så har vi valt något som är personligt, men om det är unikt är oviktigt. Jag älskar Mulberry Bayswater väskan och om det är unikt eller inte är oviktigt. Det är personligt för mig, även om det även är personligt för många andra också. Jag har inga problem med "sno stilen" guider, eftersom jag är ganska dålig på att plocka ihop en snygg outfit själv så är det ju alldeles ypperligt med en steg för steg guide. Jag har alltid tänkt att så länge jag gör personliga val, baserat på vad jag själv gillar, så är det oviktigt hur många andra som gillar det också. Sedan kan det sticka ut med lite udda saker i min stil också men då är det samma sak där, val jag gjort för att jag själv gillat det och inte nödvändigtvis för att det är unikt.

Hur tänker ni? Har unicitet ett egenvärde när ni väljer stil på kläder, accessoarer, inredning mm? Undviker ni sådant som är mainstream? Varför, varför inte? Om det inte har ett egenvärde, anser ni att det är en trevlig bieffekt?

Jag väljer det jag gillar. Ibland är utbudet stort, ibland litet. Men jag har en ganska tydlig smak tror jag. Om det är unikt eller inte struntar jag i, jag har sjukt många muminkoppar eftersom det är en favoritserie (arabias Teema) och vi har mattallrikar mm i samma serie. Vi har nog inte helt mainstreaminredning i vårt område, allt är vitt, vi har konst och grönt kakel. Men så himla udda är det inte heller.

 

[Singoalla]

Nu när jag tänker efter, och läser vad ni skriver, så kan ju unicitet ha ett egenvärde på så sätt att det breddar intrycken i livet. Ser allting likadant ut så kanske det blir trist efter en tid, och att hjärnan (kreativiteten och fantasin kanske) stimuleras mer av att få se nytt och olika av saker och ting.

Sen är det nog ändå så att design hamnar över det på listan av vad som blir viktigt för mig, och kommer ändå före när valet ska göras. Men det är intressant att fundera på.

 

[sthu]

Jag blir i mycket unik i och med att jag syr egna kläder, ofta av tyg från second hand.

Mitt hem är Ikea typ allt, och det är jag nöjd med. Det är enkelt att göra det personligt med lite utspritt pyssel, tavlor och andra dekorationer.

Jag ser inget egenvärde i att vara unik. Men jag kan förstå att man vill vara sig själv, och ens själv är ju unikt.

 

[Singoalla]

och ens själv är ju unikt.

Så är det ju absolut! Dock i varierande grad vågar jag påstå.

 

[EmmaBovary]

Varning för luddigt inlägg, men jag hoppas att min frågeställning ska bli tydlig.

När man pratar om stil så hör jag ofta folk säga att de inte vill se ut "som alla andra". Eller ha samma inredning som alla andra, göra som alla andra osv. Unicitet verkar ha fått ett hög status hos många. Tanken dök upp åter igen när den klassiska Mulberry Bayswater väskan diskuterades i shoppingtråden. En klassisk väska som "många" har.

Personligen har jag nämligen aldrig lagt något värde vid just unicitet, utan snarare vid att saker och ting ska vara personliga. Ovidkommet om det då är unikt eller inte alls unikt. När min bror gifte sig och hade ett väldigt stort och klassiskt bröllop så valde hans fru att ha en fiskbensfläta i håret, och sa att i allt det här stora och traditionella så ville hon ha någonting som kändes som "hon" och knöt an till hennes person. I min väldigt klassiska (och extremt vanliga) inredning hemma står ett ganska fult litet Eiffeltorn som påminner mig om en ensamresa till Paris som jag gjorde för ett par år sedan. Jag tänker att i dessa fall så har vi valt något som är personligt, men om det är unikt är oviktigt. Jag älskar Mulberry Bayswater väskan och om det är unikt eller inte är oviktigt. Det är personligt för mig, även om det även är personligt för många andra också. Jag har inga problem med "sno stilen" guider, eftersom jag är ganska dålig på att plocka ihop en snygg outfit själv så är det ju alldeles ypperligt med en steg för steg guide. Jag har alltid tänkt att så länge jag gör personliga val, baserat på vad jag själv gillar, så är det oviktigt hur många andra som gillar det också. Sedan kan det sticka ut med lite udda saker i min stil också men då är det samma sak där, val jag gjort för att jag själv gillat det och inte nödvändigtvis för att det är unikt.

Hur tänker ni? Har unicitet ett egenvärde när ni väljer stil på kläder, accessoarer, inredning mm? Undviker ni sådant som är mainstream? Varför, varför inte? Om det inte har ett egenvärde, anser ni att det är en trevlig bieffekt?

Min ingång i en sådan frågeställning är att jag kommer ifrån en alternativ bakgrund när jag var yngre. Där strävade man ju ofta efter att se unik ut, och visst, ofta såg man ju unik ut om man jämförde med mainstreammänniskor, men inte om man jämför med personer i subkulturen man tillhörde. Kommer alltid att tänka på en full snubbes reflektioner över Arvikafestivalen, där han kommenterade att det är många som tänker att de ska vara så annorlunda med en vit sjuksköterskeklänning i lack och ha BÅDE en röd och en grön strumpa. Problemet var ju bara att det var mängder som såg ut sådär, så ingen stack ut på det sättet de så gärna ville. Nu när jag är äldre så kör jag på någon avskalad version av mitt gamla alternativa jag, fortfarande svart långt hår, nästan uteslutande svarta kläder men på ett mer diskret (och mer påklätt) sätt. Uppskattar även när modet går åt ett håll som jag gillar, för det är enklare att shoppa helt enkelt. För mig känns det inte som jag om jag avviker för mycket från min standardstil, men jag försöker inte aktivt sticka ut längre.

 

[athena_arabians]

Nu när jag tänker efter, och läser vad ni skriver, så kan ju unicitet ha ett egenvärde på så sätt att det breddar intrycken i livet. Ser allting likadant ut så kanske det blir trist efter en tid, och att hjärnan (kreativiteten och fantasin kanske) stimuleras mer av att få se nytt och olika av saker och ting.

Sen är det nog ändå så att design hamnar över det på listan av vad som blir viktigt för mig, och kommer ändå före när valet ska göras. Men det är intressant att fundera på.

Jag gillar svensk design (men äldre då). För tillfället har jag snöat in på äldre glas från diverse svenska hyttor och det ser ut att bli dyrt

I somras var jag nästan gråtfärdig... jag la ett skambud på två karaffer och några snapsglas och fick dem för 100 eller 150, jag kommer inte ihåg. Karafferna är definitivt från 1800-talet och den ena iaf kan mycket väl vara 1700-tal med tanke på hur den ser ut. Att så gamla, fina saker går för så lite! Inte en nagg någonstans men båda karafferna har repor på undersidan, från när de tagits ner från hyllan (i den åldern har man rätt till sina repor!). Jag kan inte låta bli att fantisera, var glasen omhuldade ägodelar i ett fattigt hem som togs fram vid speciella tillfällen? Eller har karafferna nötts för mycket pga stor konsumtion?

 

[karamelldrottningen]

När jag var yngre var det viktigare att sticka ut. Nu skiter jag i det fullständigt.

 

[starcraft]

För mig har det inget egenvärde att något är unikt. Jag köper det jag gillar och vill ha oavsett om alla andra har det eller ej. Jag avstår inte att köpa något för att alla andra har det och jag lockas inte att köpa något för att det är ”one of a kind”. Jag inspireras gärna av andra, oavsett om det gäller kläder eller inredning, sen kan jag lägga till en egen twist, inte för att få det unikt, utan för att jag trivs bättre med det som är anpassat efter mina önskemål.

 

[Singoalla]

Min ingång i en sådan frågeställning är att jag kommer ifrån en alternativ bakgrund när jag var yngre. Där strävade man ju ofta efter att se unik ut, och visst, ofta såg man ju unik ut om man jämförde med mainstreammänniskor, men inte om man jämför med personer i subkulturen man tillhörde. Kommer alltid att tänka på en full snubbes reflektioner över Arvikafestivalen, där han kommenterade att det är många som tänker att de ska vara så annorlunda med en vit sjuksköterskeklänning i lack och ha BÅDE en röd och en grön strumpa. Problemet var ju bara att det var mängder som såg ut sådär, så ingen stack ut på det sättet de så gärna ville. Nu när jag är äldre så kör jag på någon avskalad version av mitt gamla alternativa jag, fortfarande svart långt hår, nästan uteslutande svarta kläder men på ett mer diskret (och mer påklätt) sätt. Uppskattar även när modet går åt ett håll som jag gillar, för det är enklare att shoppa helt enkelt. För mig känns det inte som jag om jag avviker för mycket från min standardstil, men jag försöker inte aktivt sticka ut längre.

Jag gick estetisk linje på gymnasiet och förstod aldrig vad mina estetvänner menade med att sticka ut, de såg ju likadana ut Då var det nog mer jag som stack ut med pennkjol, stickad kofta och knut på huvudet. I den lilla gruppen alltså. På den stora gymnasieskolan i helhet var de dock enkla att hitta i matsalen.

 

[karamelldrottningen]

Kom på att vissa saker känns roligare när de är unika. Tex konst är roligare än om man köper något som ”alla” har.
Intressant varför vissa saker slår igenom och vissa glöms bort fort.
Behöver inte vara så bara för att något är mainstream att det är sämre men när något blir väldigt vanligt har det en tendens att bli tråkigt och vem vill vara tråkig?!

 

[Singoalla]

Jag gillar svensk design (men äldre då). För tillfället har jag snöat in på äldre glas från diverse svenska hyttor och det ser ut att bli dyrt

I somras var jag nästan gråtfärdig... jag la ett skambud på två karaffer och några snapsglas och fick dem för 100 eller 150, jag kommer inte ihåg. Karafferna är definitivt från 1800-talet och den ena iaf kan mycket väl vara 1700-tal med tanke på hur den ser ut. Att så gamla, fina saker går för så lite! Inte en nagg någonstans men båda karafferna har repor på undersidan, från när de tagits ner från hyllan (i den åldern har man rätt till sina repor!). Jag kan inte låta bli att fantisera, var glasen omhuldade ägodelar i ett fattigt hem som togs fram vid speciella tillfällen? Eller har karafferna nötts för mycket pga stor konsumtion?

Vad jag har förstått så var det väl mer vanligt förr att enbart ta fram vissa saker vid speciella tillfällen? Finporslin osv.

 

[athena_arabians]

Vad jag har förstått så var det väl mer vanligt förr att enbart ta fram vissa saker vid speciella tillfällen? Finporslin osv.

Exakt. Jag är uppvuxen med det tänket men försöker gå ifrån det. Saker ska användas och kraschar något... ja, då är det så.

 

[karamelldrottningen]

Vad jag har förstått så var det väl mer vanligt förr att enbart ta fram vissa saker vid speciella tillfällen? Finporslin osv.

Jo för de som hade råd. Det var status.
Numer har man skåpen fulla med prylar och det är snarare mer ”fint” att bara ha lite och enhetligt.

 

[Bison]

Jag undviker det inte medvetet, det brukar bara inte passa min smak.
Har lite udda och speciell stil, inte för att det är viktigt att vara unik, jag har det jag gillar
Sen är det en del Ikea hemma, handlar på hm osv.

 

[clusia]

Jag är nog rätt mainstream faktiskt. Inte för att jag känner ett behov av att passa in utan snarare för att jag har ett väldigt litet intresse för att köpa saker, heminredning, kläder osv. Jag orkar inte leta efter specifika grejer utan köper det som finns i vanliga affärer. Har fått/ärvt väldigt mycket till både barn och hemmet och det tackar och bockar jag för, sen får det se ut som det blir.

 

[tanten]

Jag tänker inte så mycket på det.
Det jag gillar är så få saker att jag inte reflekterar över om de är unika eller inte. Jag har väl ett rätt udda utseende också så hur jag än gör så ser jag inte likadan ut som andra....

Däremot kan jag bli lite störd om jag upptäcker att någon i samma lokal har samma kläder som jag. Antagligen för att det så otroligt sällan händer?

Hemma har jag bara sånt jag gillar och knappt några prydnadssaker alls. Saker ska ha en funktion!

 

[MiniLi]

Nej, ser inget egenvärde i att vara ”unik” eller ha unika saker. Jag köper sånt som jag gillar, oavsett hur många andra som gillar samma sak.

Tänker dessutom att alla är ju redan unika. Jag blir ju ingen kopia av ngn annan bara för att jag har samma väska, jacka eller soffa..

 

[Araminta]

Jag är gärna personlig i hur jag klär mig och hur jag inreder mitt hem. Men unik är jag sannerligen inte. Jag faller lika huvudstupa för trender och reklam som vem som helst annars.