Så kan det absolut vara. Det var ett väldigt specifikt trauma, som inträffat i vuxen ålder, och terapeuter som i det läget började nysta i trådar i stil med "Ja, vad är det för underliggande problem du har som gjorde att du mår dåligt efter den traumatiska händelsen då?" var inte bra alls. En av effekterna av traumatisering är just att man börjar anklaga sig själv, "Det var nog mitt fel att det här hände, hade jag bara varit annorlunda/gjort annorlunda så hade det inte blivit såhär, jag förtjänar kanske inte bättre än såhär". Det är ju inte ett friskt sätt att tänka, utan en effekt av traumat, och då behöver man absolut inte en terapeut som häller vatten på den kvarnen. Där tyckte jag de psykiatriker jag träffade var mycket bättre, de kunde ganska snabbt se att problemet här är just traumat, bakom det finns egentligen ingen underliggande psykisk sjukdom, utan det troliga är att när traumat är läkt så blir också patienten frisk igen. Och så blev det också, har visserligen några själsliga ärr kvar i form av situationer jag inte riktigt tål längre (väldigt specifika och kopplade till traumat), men annars mår jag bra igen.
Men jag tänker nog att även om man vill komma tillrätta med lite mer grundläggande och permanenta delar av personligheten, så skulle jag fortfarande inte vilja ha en terapeut vars metod i princip är att "Nå, berätta på vilka sätt du inte funkar så bra?", och så får man sitta och berätta om det i en timme, och sen gå därifrån, och känna sig som världens sämsta människa. Ska man gräva upp allt i ens person som kanske inte är så bra (sånt har vi ju alla), så vill jag också ha något hopp eller några redskap för hur det kan bli bättre, inte bara gå därifrån med känslan "Jisses, nu när jag verkligen tänker på det, gud vad mycket fel det är på mig. Jag har verkligen problem, ännu mer än jag trodde!"
