Sv: Har Mandelas död berört dig?
Mandela var stor. Han var en människa, en stor människa. Även stora människor gör inte allting rätt, särskilt sett i retrospektopet.
Men i min uppväxt var det några saker man trodde var eviga. Berlinmuren och Apartheit, några till. Men världen var delad så. USA stödde Sydafrika, oavsett svinerier och det totala förtrycket av 80-90%% av befolkningen. Sovjet stödde DDR, där medborgarna i och för sig hade rösträtt och var lita förtryckta allesammans i jämlikhetens namn
Sydafrika var ändå exceptionellt. Att man på grund av "ras" förvägrades mänskliga rättigheter. Liksom det man trodde var undanstökat med Lyndon B Jonson, när han införde allmän rösträtt i USA
Jag brukade tänka på Mandela, att han suttit i fängelse ungefär lika länge som jag levt. Att varje dag jag gjort nåt nytt, lärt mig något, upplevt något.. så satt han i fängelse.
Jag brukade tänka att om jag hade hindrats att göra det... eller det, så hade jag blivit rätt sur. Förbannad. Elak.
Han var äldre än mig och ibland kommer visdom med åren, men jag som skriver golit inlägg hade nog blivit ännu mera golit. Rabiatare, elakare, tappat den humor jag har. Men han gick andra vägen.
Mandela såg den andra vägen. Att utan att ge avkall på värdigheten hitta en fredlig lösning.
Det är stort, av en stor man.
Vill inte ansluta till den andra Mandelatråden eftersom den verkar handla om konflikter?
Jag jobbade ganska aktivt i min ungdom för i solidaritetsarbete med SWAPO och ANC. Det var jag inte ensam om. Sverige hade gott renommé bland frihetskämparna för konkret bistånd i kampen och för opinionsarbetet. Svenska ungdomar åkte ner och träffade aktivister på plats.
Jag var aktiv i CUF och vi solidaritetsansvariga i distrikten jobbade nära våra kontakter där nere. Jag fick regelbundet information direkt från SWAPO och ANC. Trots att jag inte träffade mer än någon enstaka av dem så bär jag med mig mycket från de åren och det häftiga i att ha direktkontakt med de personer som kämpade för att bli sedda och värderade som människor.
Nu har Mandela gått bort. Jag nynnade på Free, free Nelson Mandela ( http://www.youtube.com/watch?v=2_G7vzJwcYM ) i bilen på väg till jobbet imorse.
Hade jag haft tid i morgonbrådskan hade jag rusat ner i källaren, hämtat flaggan o hissat den på halv stång. Nu fick det stanna vid en tanke.
Jag sörjer, precis som en hel värld.
Mandela var stor. Han var en människa, en stor människa. Även stora människor gör inte allting rätt, särskilt sett i retrospektopet.
Men i min uppväxt var det några saker man trodde var eviga. Berlinmuren och Apartheit, några till. Men världen var delad så. USA stödde Sydafrika, oavsett svinerier och det totala förtrycket av 80-90%% av befolkningen. Sovjet stödde DDR, där medborgarna i och för sig hade rösträtt och var lita förtryckta allesammans i jämlikhetens namn
Sydafrika var ändå exceptionellt. Att man på grund av "ras" förvägrades mänskliga rättigheter. Liksom det man trodde var undanstökat med Lyndon B Jonson, när han införde allmän rösträtt i USA
Jag brukade tänka på Mandela, att han suttit i fängelse ungefär lika länge som jag levt. Att varje dag jag gjort nåt nytt, lärt mig något, upplevt något.. så satt han i fängelse.
Jag brukade tänka att om jag hade hindrats att göra det... eller det, så hade jag blivit rätt sur. Förbannad. Elak.
Han var äldre än mig och ibland kommer visdom med åren, men jag som skriver golit inlägg hade nog blivit ännu mera golit. Rabiatare, elakare, tappat den humor jag har. Men han gick andra vägen.
Mandela såg den andra vägen. Att utan att ge avkall på värdigheten hitta en fredlig lösning.
Det är stort, av en stor man.