Har du förvånat dig själv?

[Sel]

Med tanke på sidospåret i tråden om allmänutbildad tyckte jag det vore lite roligt att höra hur användare utvecklats, ändrat åsikt eller kanske landat någonstans de inte räknat med. Kan vara nyss, kan vara för flera år sedan... kan vara hur barndomsdrömmen var någonting helt annat! Ordet är fritt.

Jag slogs bara häromdagen om en insikt när jag och en kollega arbetade tillsammans och började prata om höjda hyror och diverse, och jag nämnde hur jag började känna mig redo för bostadsmarknaden (har alltid bott i hyresrätt och varit rädd för att äga bostad). Jag skulle gärna vilja äga en liten cottage inte alltför långt utanför samhället, men bara lagom mycket mark. Det förvånade mig inte så mycket. Det som däremot förvånade mig var att jag blivit ganska säker på att jag inte vill ha en häst.
Det har alltid varit den stora drömmen någonstans. Egen liten gård, ett stall, egen häst... men alltså Näe. Fy farao så jobbigt. Jag fick blinka till och erkänna att det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

 

[Sassy]

Oja! Grundvärderingar och "kärnan" är som den alltid varit, men intressen och prioriteringar har ändrats många gånger. Likaså mitt förhållningssätt till både mig själv och omgivningen. Ju äldre jag blir desto lättare har jag att både känna vad som är mitt autentiska jag och att leva efter det.

Andra saker, som folk kanske tänkte skulle "växa bort" är oförändrat. Som musikintresset. Även nu över 40 så är jag ute för musikens skull ett par gånger i månaden. (För jag orkar inte längre varje helg...)

 

[Mineur]

Jag blev lite förvånad häromveckan när någon frågade om jag och min man kunde se oss bo i Sverige någon dag, och jag glatt svarade nej. I samma stund insåg jag att det var flera år sedan jag senast övervägde den saken seriöst. Jag kommer tydligt ihåg åren då jag absolut hade det i planerna, samt övergångsperioden då jag insåg att det förmodligen aldrig skulle bli så och brottades med känslorna kring det. Nu var det som sagt länge sedan jag ens kände, på något plan, att jag ville flytta.

 

[Mineur]

Jag blev lite förvånad häromveckan när någon frågade om jag och min man kunde se oss bo i Sverige någon dag, och jag glatt svarade nej. I samma stund insåg jag att det var flera år sedan jag senast övervägde den saken seriöst. Jag kommer tydligt ihåg åren då jag absolut hade det i planerna, samt övergångsperioden då jag insåg att det förmodligen aldrig skulle bli så och brottades med känslorna kring det. Nu var det som sagt länge sedan jag ens kände, på något plan, att jag ville flytta.

... och nu när jag skriver det här minns jag att en av de huvudsakliga anledningarna till att jag en gång ville bo i Sverige var att föräldraförsäkring, skola och samhällets skyddsnät överlag är så mycket bättre där. Det var innan jag insåg att varken jag eller min man vill ha barn egentligen, och att det är helt okej att känna så. Det är ännu en sak jag förvånat mig själv med, mest för att jag nog inte låtit mig själv tänka den tanken och känna den känslan fullt ut förrän under de senaste 2-3 åren.

 

[geting]

Trodde inte jag ville gifta mig. Nu har jag varit ihop med världens finaste kille i ett år och började nästan gråta av romansen när jag såg ett bröllop på TV Hoppsan…

Å andra sidan, varje gång någon kastar något till mig och jag lyckas fånga det

 

[sthu]

Trodde inte jag ville ha barn, men här är jag nu. Var stensäker från unga år på att jag aldrig skulle ha några ungar och nu har jag fem veckor kvar till beräknad förlossning. Jag blir fortfarande lite förvånad över det.

 

[Midsommarblomster]

Jag förvånar mig själv hela tiden. Det är skitjobbigt att vara såhär inkonsekvent

 

[parellikusken]

Jag hamnade på konsthögskola, det var inget jag alls hade en tanke på när jag var yngre. Men började på folkhögskola för att ta mig ifrån en lång sjukskrivning och sedan bara fortsatte resan djupare inom konsten och konsthantverkets värld.

Det bästa valet jag gjort, växte enormt i mitt skapande. Kom ut på andra sidan kandidatexamen som en annan person.

Men sjukt förvånande.

 

[Midsommarblomster]

... och nu när jag skriver det här minns jag att en av de huvudsakliga anledningarna till att jag en gång ville bo i Sverige var att föräldraförsäkring, skola och samhällets skyddsnät överlag är så mycket bättre där. Det var innan jag insåg att varken jag eller min man vill ha barn egentligen, och att det är helt okej att känna så. Det är ännu en sak jag förvånat mig själv med, mest för att jag nog inte låtit mig själv tänka den tanken och känna den känslan fullt ut förrän under de senaste 2-3 åren.

Jag tror det är ganska vanligt att man antar att man vill ha barn, för att normen är så stark. Sen när man kommer till en fas i livet då man börjar behöva ta ställning så kanske det känns helt annorlunda.

 

[Midsommarblomster]

Trodde inte jag ville gifta mig. Nu har jag varit ihop med världens finaste kille i ett år och började nästan gråta av romansen när jag såg ett bröllop på TV Hoppsan…

Å andra sidan, varje gång någon kastar något till mig och jag lyckas fånga det

Jag trodde hela livet att det här med att gifta sig skulle bli magiskt. Som i en saga. Livets bästa dag osv. Det var FÖRJÄVLIGT Men nu är vi i varje fall gifta eftersom vi ville det rent juridiskt.

 

[geting]

Jag trodde hela livet att det här med att gifta sig skulle bli magiskt. Som i en saga. Livets bästa dag osv. Det var FÖRJÄVLIGT Men nu är vi i varje fall gifta eftersom vi ville det rent juridiskt.

Nämen, skräm mig inte!! Låt mig drömma om vackra klänningar och blommor ett tag till innan verkligheten slår in…

 

[Midsommarblomster]

Nämen, skräm mig inte!! Låt mig drömma om vackra klänningar och blommor ett tag till innan verkligheten slår in…

Det är ju magiskt för många, har jag hört!

 

[Sel]

Jag blev lite förvånad häromveckan när någon frågade om jag och min man kunde se oss bo i Sverige någon dag, och jag glatt svarade nej. I samma stund insåg jag att det var flera år sedan jag senast övervägde den saken seriöst. Jag kommer tydligt ihåg åren då jag absolut hade det i planerna, samt övergångsperioden då jag insåg att det förmodligen aldrig skulle bli så och brottades med känslorna kring det. Nu var det som sagt länge sedan jag ens kände, på något plan, att jag ville flytta.

Jag trodde inte heller att jag skulle bli kvar här. Jag tänkte aldrig flytta tillbaka till Sverige, men tänkte att jag nog skulle flyta lite på ytan i Europa och prova olika länder - men när jag skaffade första akvariet kändes det som för mycket effort.

 

[Red_Chili]

Well, jag var övertygad om att jag aldrig skulle ha sambo, eller ens ha en partner av något slag längre än max ett år. Snart har jag och sambon umgåtts varje dag i 4 års tid, och istället för att ens fundera på att skiljas åt så pratar vi lite löst om i vilken stad det vore bäst att köpa hus.

 

[lingonben]

Med tanke på sidospåret i tråden om allmänutbildad tyckte jag det vore lite roligt att höra hur användare utvecklats, ändrat åsikt eller kanske landat någonstans de inte räknat med. Kan vara nyss, kan vara för flera år sedan... kan vara hur barndomsdrömmen var någonting helt annat! Ordet är fritt.

Jag slogs bara häromdagen om en insikt när jag och en kollega arbetade tillsammans och började prata om höjda hyror och diverse, och jag nämnde hur jag började känna mig redo för bostadsmarknaden (har alltid bott i hyresrätt och varit rädd för att äga bostad). Jag skulle gärna vilja äga en liten cottage inte alltför långt utanför samhället, men bara lagom mycket mark. Det förvånade mig inte så mycket. Det som däremot förvånade mig var att jag blivit ganska säker på att jag inte vill ha en häst.
Det har alltid varit den stora drömmen någonstans. Egen liten gård, ett stall, egen häst... men alltså Näe. Fy farao så jobbigt. Jag fick blinka till och erkänna att det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Jag har också landat i att jag inte vill ha nån egen häst, nånsin faktiskt. Då var det ändå bara två år sen jag på allvar funderade på att köpa en, men orka liksom. Hade förvånat mitt yngre jag otroligt!

 

[Sel]

Jag har också landat i att jag inte vill ha nån egen häst, nånsin faktiskt. Då var det ändå bara två år sen jag på allvar funderade på att köpa en, men orka liksom. Hade förvånat mitt yngre jag otroligt!

Jag har haft egna hästar, men livet var enklare då. Beteshagen var så stor att vi egentligen inte tänkte på gödselhanteringen och vintertid var de uppstallade. Bara tanken på att jag med egen gård om jag skulle vilja ha tillräckligt med mark för egen häst också skulle vara tvungen att stå med traktor, gödselplatta, underhåll av sagda betesmark... jag vet inte.
Sedan får man givetvis ändra sig tillbaka, men det kändes verkligen som en märklig slutsats just då. För "är inte hela grejen med egen gård att kunna ha sin egen häst hemma?".
Nej, men höns vill jag gärna ha.

 

[Tajger]

Om nån hade frågat mig för tio år sen om jag skulle ha hund, hade jag blånekat. Nu har jag fem…

Jag har ett ganska dåligt självförtroende, men det är det aldrig nån som tror, för jag gör en massa saker ändå, som att bli tävlingsledare i agility, ta på mig olika slags uppdrag. Jag förvånar t o m mig själv…

 

[Halcyon]

Att jag har en sambo, det förvånar mig mest. Trodde inte mitt liv skulle hitta nån och dessutom ihop snart 6år, wow!

Och kan tänka mig bo nån annanstans än runt om Skara (bor dessutom i ände av Sverige trodde nog minst jag skulle hamna med för den delen) och trivs.

Och få komma tillbaka på ett semestervikariat på jobb som funkar och trivs med! Sen förvånar mig helt klart är på ett koksverk av alla ställen på denna jord, från aldrig veta var det är till vetat fullt vad det är

 

[Mineur]

Jag tror det är ganska vanligt att man antar att man vill ha barn, för att normen är så stark. Sen när man kommer till en fas i livet då man börjar behöva ta ställning så kanske det känns helt annorlunda.

Ja, precis. Jag blir lättad varje gång jag inser att man faktiskt inte måste

(men i trådens anda är jag naturligtvis öppen för att även det här kan komma att förändras - tänk, om 10 år kanske jag sitter här och skriver att jag förvånade mig själv genom att tydligen vilja ha barn ändå )

 

[clusia]

För ungefär 1.5 år sedan började jag dra igång processen att sterilisera mig. Av olika anledningar blev det aldrig av då. Häromdagen tog jag ett graviditetstest och kände en viss besvikelse över att det inte var positivt. Jag har varit väldigt stark i känslan att inte ska ha fler barn. Nu är jag bevisligen inte så säker på det längre.