Sv: Hand och skänkel
( OT: Hej Susan!
Jag vet, det blir länge mellan gångerna. Det tar tid att försöka vara buke-aktiv och, tja, verkligheten kräver visst engagemang också. Men jag tjuvkikar här när jag hinner! )
...och för att börja själv så har jag inte svaren eller något facit. Men tänka kan man ju göra så:
Vilka hjälper anser ni behövs för att rida hästen till samling? Är någon viktigare än någon annan enligt dig?
Om sitsen är skolad räcker den långt, vare sig man har obefintliga armar och ben eller om dessa arbetar "för mycket", dvs så mycket att hästen slutar bry sig om dem. Så jag tror sitsen är viktigast.
Därefter tror jag på benen, för man kan få en häst att "sätta sig" riktigt på baken, med sits och skänkel och utan tyglar (har provat).
Däremot, om man har sits och hand men inga ben, då tror jag man får hästen i framstupa position, på bogarna. Jag tycker mig ständigt se att det är vad tygelridning gör. Spöet kan aktivera baken till att öka gasen, göra hästen reaktionssnabb och lite stressad. Kanske studsar den med massor av energi men sitter fast i handen. Jag tycker dock inte att det är samling, jag har inte sett någon häst sänka sig bak med den metoden, den blir snarast spänd och låst i ryggen och då kan den inte sänka sig.
Självklart är tyglarna en viktig hjälp och signal också. Det är förutsatt att man har en känslig och vaken hand, som då kan hålla en fin kommunikation med en känslig, vaken mun, som söker sig fram till bettet utan att luta sig på det. Lätt vipplande tunga ska kännas i ett lätt vipplande ringfinger och avslappnade handleder och armbågar. Det är så svårt att uppnå, bygger på den balanserade sitsen och skadar kommunikationen mer än en okänslig skänkel om det blir fel, anser jag.
Hur tänker ni er att det går till att rida hästen "mellan hand och skänkel"?
"Mellan hand och skänkel" är ett uttryck som jag ofta hört, och jag tolkar det egentligen inte bokstavligt som tygelkontakt och skänkelhjälp, utan snarast som en häst som håller ihop bakifrån och fram. En tygelsignal ska ge svar i bakhovarna, en skänkel ska ge mer sug i tygeln, ungefär. Det blir en sitsfråga igen förståss, eftersom den reglerar vad man ska göra av energin, men handlar också om bakom hand- debatten. Om hästen lär sig vika in näsan som svar på ett tygeltag går inte halvhalten igenom som en extra vägning över bakbenen utan de kan fortsätta skjuta på.
Jag fick lära mig att "massera hästens sidor" för att få till uppförsbacken vid ridning. Sitsen kom lite som en följd eftersom benen skulle bakåt och neråt och då hamnade låren bättre an och rumpan kändes lättare, fast jobbade järnet för att samtidigt knipa fast mig på ryggen och följa med i hästens rörelser. Det kanske tolkas som en nötande skänkel, men som jag upplevde det var det snarare masserande kramningar av vaden, och ett sätt att stimulera hästen att samla sig i varje steg. Så fort en kramning uteblev föll hästen isär eller tappade den något högre samlingen som var målet då.
Alltså man ska ju inte massera hela tiden då, utan vid det aktiva samlande arbetet. Ingen häst eller ryttare orkar väl jobba i uppförsbacke eller samling ett helt pass (korrekt form är en glidande skala). Vid mer uppvärmande, lösgörande arbete eller friare i allmänhet så var ordern så lätt och ostörande sits som möjligt, lätt fältsits och varken hand eller skänkel såvitt man inte bad om ny rörelse eller så.
Hur gör / behåller man hästen känslig för hjälperna?
Jag håller i princip med föregående talare. I korthet tror jag på att:
Renodla hjälperna. Veta vad man vill med dem och så långt man är förmögen ge en signal i taget. Det blir mer begripligt då för hästen.
Signalera "duttvis" för att invänta reaktion utan att nöta eller dra. Öka signalstyrkan från lätt, till tydlig, till stark i tre steg.
Ge eftergift så fort man får önskat svar.
Ge hästen vilo- pust- stretch- och tankepauser i arbetet. En trött häst orkar mindre och går in i energispar-läge, då kan den inte bli reaktionssnabb.
