Han kallar sig själv för "du"

[havreflinga]

Vi har pratat ganska vuxet med vår bebis. Vi har oftast sagt du och jag istället för mamma, pappa eller barnets namn. Det har känts mest naturligt. Men nu när lillen (20 månader) börjar prata mer och mer kallar han sig själv "du". "DUUUUUU åka. DUUUU äta."

Han vet vad han heter, men kan ännu inte säga sitt namn. Antaglien tror han att du betyder ungefär "jag". Är det nån mer som haft barn som kallar sig själva du? Annars brukar barn säga sitt namn, istället för jag, har jag märkt.

Det kanske var dumt att vi använde vanliga pronomen istället "bebis-språk"? Det kanske blir för mycket med alla jag, du, mig, dig, din osv?

 

[Roheryn]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Jag gjorde det när jag var liten. Och jag lovar - det går över! Jag tycker inte alls att ni gjorde något dumt när ni skippade bebis-språket till förmån för "riktigt" språk. Så har jag gjort med min dotter också (nu sju år), och hon har alltid varit "bra" på att prata, dvs lärt sig prata tidigt och alltid haft stort ordförråd för sin ålder.

 

[Jane_Done]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Det är nog intuitivt som de flesta föräldrarna använder barnets namn och mamma och pappa istället för pronomen just för att göra det enklare för barnet, det visar ju inte minst att barnet talar om sig själv med egennamnet.

Men om det blir ett problem för barnet att kalla sig Du vet jag inte, har inte råkat ut för det.

 

[oz_joj]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Så gör vår son fortfarande och han är 2 år. Pratade tidigt så han har ett tag nu sagt du. Jag har dock för mig att han sa mer rätt i början, dvs jag om sig och du om andra. Tydligen är detta ganska vanligt, minns en kusin som gjorde så och han har det gått bra för både i skola och livet. Oroa dig inte, rätta grammatiken kommer!

Häromdagen sa jag till sonen för första gången att han kunde säga jag om sig själv och du om andra och då rättade han den senast sagda meningen men efter det har det fotfarande varit du så han är väl inte mogen för det än eller så är det gammal vana...

 

[havreflinga]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Men om det blir ett problem för barnet att kalla sig Du vet jag inte, har inte råkat ut för det.

Problemet är i så fall att alla som inte vet om det tror att han menar du (i den vanliga betydelsen). Även de som vet om att jag betyder du glömmer bort det ibland. Det verkar nästan sitta i ryggmärgen att reagera när någon säger du till en.

När sonen säger "DUUU sitta dä" och den han pratar med sätter sig på hans plats - då blir han naturligtvis förbannad. Lite upplagt för konflikter...:smirk:

 

[NeverEver]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

hahaha.. det gör min systerson med. Han är drygt 2 år och kallar sig själv för du. Han har dock börjat förstå att han är "jag"

 

[maiagull]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Ha ha.
Min lilla artonmånaders såg sig själv i ett bildspel på datorn häromdagen. Hon pekade på bilderna och sa Du! hela tiden.
Men det är inte så konstigt. Vi säger ju du till henne, så då borde hon ju vara du. I hennes värld alltså. Fast hon reagerar på sitt namn så hon vet vad hon heter.
Det blir bara roligare och roligare nu

 

[Mirre]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Det är nog inget att oroa sig över.
Du är kanske bara lättare att säga just nu.
Det löser sig nog med tiden

 

[Petruska]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Men nu när lillen (20 månader) börjar prata mer och mer kallar han sig själv "du". "DUUUUUU åka. DUUUU äta."

Det kanske var dumt att vi använde vanliga pronomen istället "bebis-språk"? Det kanske blir för mycket med alla jag, du, mig, dig, din osv?

Jag pratade så ett par månader när jag var liten. (Och min språkutveckling var mycket god.) Jag tror att det kommer att gå över snabbt.

Det känns som att just det här med att veta vem man själv är och vem andra är är så laddat, att man reagerar om barn säger fel på just det här sättet. Men egentligen tror inte jag att man behöver oroa sig mer än om han hade kallat äpplen för apelsiner.

Jag står inte ut med det där sättet att säga mamma om sig själv och att säga barnets namn i grammatiskt krångliga meningar som många gör med barn. Jag pratar aldrig så själv med barn. Därför använder min son förnamn om alla (mig, sin farmor osv), vilket jag trivs rätt bra med. Skulle aldrig säga kisse istället för katt o dyl heller.

 

[Stollan]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Jag är tämligen säker på att det försvinner innan han fyllt 3 år.
Visserligen kan det bli konflikter men åt andra sidan är det ett effektivt sätt att lära sig innebörden av "du".

 

[chrysler]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

KL

Apropå bebisspråk så är det bevisat att sånt är bra för barnets språkutveckling.
Så alla som hatar bebisspråk behöver inte vara oroliga att barnet stannar på den nivån, sånt försvinner i takt med barnets utveckling & ålder.

 

[Mammadutt]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

hihi

Vi har nog mest sagt namnet och mamma, pappa... men även använd jag, du osv. Lova säger både sitt namn och jag o du... hon är nyss fyllda 2 år... vi är ganska imponerade ibland...

Jag tror det faller på plats allt eftersom... dom lär sig HIMLA fort i 2-årsåldern.... vilka meningar och slutledningar dom kan göra.... igår tyckte jag dottern sa väldigt kloka saker...

"Jag ska sova, mamma ska såcko (också) sova, vi ska sova allihopa" (blev nästan imponerad )

Men sen kan det även låte såhär "inte mamma, inte pappa såva, Lova BUUUUUSA" och så illskrik efter det

"JAg vill..." och "Jag ska INTE..." är favoriter också.... likaväl som "Lova vill..." "Lova ska inte.."

men mkt har trillat ner nu kring 24-månaders ålder... vänta bara det händer så himla mkt just nu dessa månaderna....

edit: vi har frågat mkt "vem är du, vad heter du?" och Lova har fått lära sig att "jag är Lova" kanske det har hjälpt?

 

[Bri]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Vi säger mest "du" (eller bara, tror jag) till vår son, men han säger "jag" om sig själv. Däremot har vi sagt "mamma" och "pappa" om oss själva, vilket inte hindrar honom från att ibland kalla oss vid våra förnamn (eftersom vi säger så till varandra antar jag). Visst kan det bli lite rörigt ibland, vår son har t ex svårt att förstå att flera personer kan heta samma sak eller liknande saker, men det löser sig nog så småningom

 

[Sar]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Jag står inte ut med det där sättet att säga mamma om sig själv och att säga barnets namn i grammatiskt krångliga meningar som många gör med barn. Jag pratar aldrig så själv med barn. Därför använder min son förnamn om alla (mig, sin farmor osv), vilket jag trivs rätt bra med. Skulle aldrig säga kisse istället för katt o dyl heller.

Och jag har ytterst svårt för föräldrar som kräver att deras barn ska säga förnamn. Typiskt 70-tal, avkönat och opersonligt. På min förskola kallade de andra barnen min mamma för mamma då de trodde att hon hette så (deras mammor och pappor kallades ju bara för Astrid och Hasse). Jag vill dessutom att mina barn ska känna till de allra flesta orden och synonymer så vi blandar friskt katt med kisse, hund med vovve etc.

Ang. ursprungsfrågan så går det nog över rätt snabbt men jag hade nog lagt lite tyngd på lekar av typen "var är xx, där är xx" för att hjälpa barnet att hitta sig själv och sitt namn.

 

[Petruska]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Och jag har ytterst svårt för föräldrar som kräver att deras barn ska säga förnamn. Typiskt 70-tal, avkönat och opersonligt.

Ang. ursprungsfrågan så går det nog över rätt snabbt men jag hade nog lagt lite tyngd på lekar av typen "var är xx, där är xx" för att hjälpa barnet att hitta sig själv och sitt namn.

Där är du igen! Du brukar alltid påpeka det där för mig. En liten hang-up, kanske?

Nå, jag är inte född på 70-talet (faktum är att min grundläggande språkförmåga var väl befäst då, så gammal är jag), och min mamma är defintivt inte heller född då. Även hon sa namnen till sina föräldrar som liten, har hon berättat. De vuxna sa ju namnen till varandra, så det föll sig väl naturligt. Men jag har varit hemma hos folk där de vuxna - till och med sedan barnen flyttat hemifrån - kallar varandra mamma och pappa. Det är väl liiiite osexigt?

Ingen har KRÄVT något - barnen får säga vad de vill och jag svarar glatt både på namnet och på mamma. Däremot får jag inte ihop grammatiken om jag benämner mig själv i tredje person. För ett tag sedan sa en kompis till sin lilla dotter: "Sitt nu i mammas knä medan hon kammar dig." Hon! Det låter bakvänt för mig.

När det gäller synonymer osv är vi rörande eniga, men det gäller ju verkligen inte bara hund/vovve utan väldigt mycket mer.

 

[Sar]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Där är du igen! Du brukar alltid påpeka det där för mig. En liten hang-up, kanske?

Inte alls. Det är bara så att i den frågan står vi långt ifrån varandra. Måste dock erkänna att jag gick igång på själva det faktum att du använde fet stil, det tar fram det värsta i mig

Ingen har KRÄVT något - barnen får säga vad de vill och jag svarar glatt både på namnet och på mamma. Däremot får jag inte ihop grammatiken om jag benämner mig själv i tredje person. För ett tag sedan sa en kompis till sin lilla dotter: "Sitt nu i mammas knä medan hon kammar dig." Hon! Det låter bakvänt för mig.

Det för det för mig med, jag skulle ha sagt sitt nu i mitt/mammas knä medan jag kammar dig. Även om jag kan benämna mig som mamma istället för jag så pratar jag inte om mig själv i tredje persons pronomen (hon).

 

[Roheryn]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Jag pratade så ett par månader när jag var liten. (Och min språkutveckling var mycket god.) Jag tror att det kommer att gå över snabbt.
...
Jag står inte ut med det där sättet att säga mamma om sig själv och att säga barnets namn i grammatiskt krångliga meningar som många gör med barn. Jag pratar aldrig så själv med barn. Därför använder min son förnamn om alla (mig, sin farmor osv), vilket jag trivs rätt bra med. Skulle aldrig säga kisse istället för katt o dyl heller.

Jag står inte heller ut med det där tramset, och det gjorde inte mina föräldrar heller, så jag sade som sagt också "du" om mig själv under en period när jag var liten. Och det har inte satt några spår, vad jag vet... Lärde mig prata, skriva och läsa mycket tidigt, och har alltid ansetts vara "språkbegåvad".

 

[cirkus]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Jag har faktiskt aldrig hört talas om barn som kallar sig själva för Du, men det är ju oerhört logiskt att de gör så.

Mina döttrar som är enäggstvillingar var söta när de såg sig i spegeln, de pekade och sa systerns namn (också logiskt!)

 

[Litenvit]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

Ja visst är det lite 70-tal över det hela (inte att man är född på 70-talet, men att man var vuxen och hade barn under mjukisdräktstiden).

När jag skulle få mitt första barn -88 var det en lite äldre arbetskompis till mig som undrade om jag verkligen skulle låta mitt barn kalla mig för "mamma". Hon tyckte på fullaste allvar att det var att fjärma sig från barnet, ungefär som att barnet på så sätt tvingades använda en titel, som typ "frun" ur tjänarsynvinkel.
"Att barnet kallar dig för ditt namn är mest jämlikt", tyckte hon.

För mig är "mamma och pappa" intima smeknamn. Inga andra än mina barn kallar just mig för mamma. Att bli kallad för mitt namn, det gör ju alla andra.
Att ordet mamma skulle förnippas med förtryck av barn hade jag nog aldrig tänkt...

 

[cirkus]

Sv: Han kallar sig själv för "du"

En annan grej.

Jag träffade min sambo när flickorna var 3, då ville de kalla honom för pappa, men det ville inte han(vi). Så då rationaliserade barnen och kallade alla vid namn. Så småningom gick det också över. Så nu är det mamma, Tobbe, pappa och Linda.

Apropå det underbara ordet NEJ.
Mina "upptäckte" detta underbara ord nångång i 1.5-2 års åldern. Jag minns särskilt hur de satt i bilen och provade ordet med alla möjliga känslouttal. Snällt, argt, bestämt, ledsen...de smakade liksom på det. Och vad de njöt...