- Svar: 29
- Visningar: 5 211
Jag ställde mig på vågen häromdagen.
...
(Tänk att en sådan liten handling kan få såna följder...)
Det visade sig att jag hade gått upp 6 kg !!! på bara 4 veckor.
Jag blev alldeles bedrövad och nästan rädd. Väldigt omskakad i alla fall. Trodde inte mina ögon, trodde inte att det var sant, var tvungen att ställa mig på vågen flera gånger – men siffrorna envisades...
Det känns inte sannolikt, inte ens möjligt! Jag började fundera...
Jag har haft semester de senaste 4 veckorna, och backade bandet i huvudet. Jag har nog ätit nån liten onyttighet nästan varje dag. Nån efterrätt på restaurang här, nån GB-glass där, nån bulle till fikat på besök hos bekanta. Och jag har druckit ett par glas vin till maten kanske 2-3 ggr per vecka. Men samtidigt har jag både gått hundpromenader på 1-2 timmar per dag samt jobbat i trädgården och gjort andra aktiviteter. Och jag har inte ätit regelrätt lunch under den här perioden utan bara något litet - kanske lite kvarglömd sallad, en macka eller nån soppa.
Jag började kolla upp kalorier – även fast jag inte gillar och tror på det sättet att mäta på. Men bara för att.
Ett glas vin innehåller lite drygt 100 kcal. En kanelbulle kanske 200 kcal. En Magnum classic 260 kcal.
Sen räknade jag ut att för att ÄTA upp mig 6 kg på 4 veckor så skulle jag behöva äta 2000 kcal EXTRA per dag. Om jag räknar lite grovt med att jag behöver 2200 kcal per dag som grund, så skulle det innebära att jag skulle behöva snitta på 4200 kcal PER DAG - varje dag! - under dessa veckor, för att gå upp så mycket...
Nu har jag ju inte kört någon matdagbok under semestern, men när jag gick på LCHF förut så förde jag kostdagbok och räknade ut att jag lyckades snitta på 2800 kcal per dag. Och då kämpade jag som ett djur med att äta MYCKET fett.
Med tanke på det så känns 4200 kcal per dag omöjligt. Helt stört jäkla omöjligt. Det är något som är fel. Riktigt jättemycket jättefel! Det börjar bli riktigt läskigt!...
Det började förra året. Då körde jag en månad då jag drog ner på maten/kalorierna. Det har hjälpt förut när vikten har krupit uppåt, och vänt siffrorna neråt till min vanliga vikt igen. Men det hade ingen effekt den här gången. Då ilsknade jag till lite och körde LCHF i jag tror att det var 2-3 veckor. Mer orkade jag inte, för trots att jag åt strikt så vägrade kroppen gå in i ketos. Jag mådde bara fruktansvärt uruselt pissdåligt istället. Gick inte ner ett gram. Så då satsade jag stort och la upp en hälsoplan som jag följde under 4½ månad. Strikt diet och regelbunden schemalagd träning. I slutet av den perioden kunde jag bara förtvivlat konstatera att jag hade fortsatt gå upp i vikt. Och nu under sommaren har det alltså bara exploderat.
Somliga tänker nog att jag är en såndär som förtränger, som tjuväter och inte låtsas om det. Men det enda jag kan säga är att det är jag inte. Jag är väldigt noga med vad jag äter. Är känd bland vänner och bekanta för att vara den som alltid äter så nyttigt. Äter inte kött heller.
Det är nånting som är jätteknas med min kropp. Jag känner inte igen den. Flera symptom har tillkommit bara under senaste året. Jag har en lång lista på ohälsosymptom nu, men mina blodvärden är på tipptopp, så det är meningslöst att söka läkare (been there, done that). Speciellt inte för viktproblemen, för det har jag redan fått ta storskit för hos en av läkarna jag var hos, när jag råkade nämna nånting om vikten... "DU FÅR VÄL BANTA PRECIS SOM ALLA ANDRA!!!!!!"
Jag kom att läsa en bok under semestern. Den var som en uppslagsbok över mitt mående. Jag har sällan känt mig så träffad. Boken handlade om hypotyreos (sköldkörtelproblem) och vävnadshypotyreos, dvs hypo2 - som av den etablerade sjukvården räknas som en humbugdiagnos som inte finns.
Min mamma, morbror och mormor har/hade hypotyreos och går/gick på Levaxin. Tillsammans med mina symptom så tyckte jag redan för flera år sedan att det kunde indikera att jag också hade något fel på sköldkörtelhormonerna, så jag gick till läkare. Jag tror att jag var hos 4 olika läkare, men eftersom mina värden är bra så säger de bara att jag är frisk, att de inte kan hjälpa mig. Så jag strök hypotyreos lite ur listan. Började istället på egen hand leta runt bland en massa andra diagnoser för att se var jag kunde höra hemma. Jag har läst om och försökt sätta mig in i fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, MS, EDS, mm, mm, men inte riktigt känt igen mig i något av dem. Så dök den här boken upp framför mig, och jag sträckläste.
Där hittade jag mig själv. ”Det är ju jag – det är mig de beskriver!”
Blev nästan förbannad. Det som gjorde mig mest upprörd var att läsa om vad obehandlad hypotyreos kan leda till i det långa loppet. Att mina symptom sänker min livskvalitet för mig just nu är en sak, men att de kan innebära att jag kör min kropp rätt in i ännu större katastrofer har jag inte riktigt tänkt på eller insett tidigare...
Jag känner mig rådvill. Började leta efter möjligheten att självmedicinera med sköldkörtelhormoner. Jag har tagit del av flera patientberättelser och det verkar ändå vara en sån oenighet inom vården hur man ska medicinera – vissa läkare verkar vara av en åsikt och andra av en helt annan – så det kan ju knappast vara någon större katastrof om man sköter det själv enligt den vanligast rådande praxis... Blev även lite fascinerad och road av hur oerhört ”förbjudet” det anses i vårt samhälle att självmedicinera. Men hittade också intressanta argument emot, som ändå gjorde att jag vill tömma alla andra alternativ först innan jag ger mig in på det.
Så jag är tillbaks till att jag bor i en kropp som jag fullständigt tappat kontrollen över och som verkar skena vilt åt helvete.
Nu är min uppgift att försöka bota sköldkörtelproblem med alternativa egenvårdsmetoder.
Jippi.
Låter ju... eeeeh... enkelt...
...
(Tänk att en sådan liten handling kan få såna följder...)
Det visade sig att jag hade gått upp 6 kg !!! på bara 4 veckor.
Jag blev alldeles bedrövad och nästan rädd. Väldigt omskakad i alla fall. Trodde inte mina ögon, trodde inte att det var sant, var tvungen att ställa mig på vågen flera gånger – men siffrorna envisades...
Det känns inte sannolikt, inte ens möjligt! Jag började fundera...
Jag har haft semester de senaste 4 veckorna, och backade bandet i huvudet. Jag har nog ätit nån liten onyttighet nästan varje dag. Nån efterrätt på restaurang här, nån GB-glass där, nån bulle till fikat på besök hos bekanta. Och jag har druckit ett par glas vin till maten kanske 2-3 ggr per vecka. Men samtidigt har jag både gått hundpromenader på 1-2 timmar per dag samt jobbat i trädgården och gjort andra aktiviteter. Och jag har inte ätit regelrätt lunch under den här perioden utan bara något litet - kanske lite kvarglömd sallad, en macka eller nån soppa.
Jag började kolla upp kalorier – även fast jag inte gillar och tror på det sättet att mäta på. Men bara för att.
Ett glas vin innehåller lite drygt 100 kcal. En kanelbulle kanske 200 kcal. En Magnum classic 260 kcal.
Sen räknade jag ut att för att ÄTA upp mig 6 kg på 4 veckor så skulle jag behöva äta 2000 kcal EXTRA per dag. Om jag räknar lite grovt med att jag behöver 2200 kcal per dag som grund, så skulle det innebära att jag skulle behöva snitta på 4200 kcal PER DAG - varje dag! - under dessa veckor, för att gå upp så mycket...
Nu har jag ju inte kört någon matdagbok under semestern, men när jag gick på LCHF förut så förde jag kostdagbok och räknade ut att jag lyckades snitta på 2800 kcal per dag. Och då kämpade jag som ett djur med att äta MYCKET fett.
Med tanke på det så känns 4200 kcal per dag omöjligt. Helt stört jäkla omöjligt. Det är något som är fel. Riktigt jättemycket jättefel! Det börjar bli riktigt läskigt!...
Det började förra året. Då körde jag en månad då jag drog ner på maten/kalorierna. Det har hjälpt förut när vikten har krupit uppåt, och vänt siffrorna neråt till min vanliga vikt igen. Men det hade ingen effekt den här gången. Då ilsknade jag till lite och körde LCHF i jag tror att det var 2-3 veckor. Mer orkade jag inte, för trots att jag åt strikt så vägrade kroppen gå in i ketos. Jag mådde bara fruktansvärt uruselt pissdåligt istället. Gick inte ner ett gram. Så då satsade jag stort och la upp en hälsoplan som jag följde under 4½ månad. Strikt diet och regelbunden schemalagd träning. I slutet av den perioden kunde jag bara förtvivlat konstatera att jag hade fortsatt gå upp i vikt. Och nu under sommaren har det alltså bara exploderat.
Somliga tänker nog att jag är en såndär som förtränger, som tjuväter och inte låtsas om det. Men det enda jag kan säga är att det är jag inte. Jag är väldigt noga med vad jag äter. Är känd bland vänner och bekanta för att vara den som alltid äter så nyttigt. Äter inte kött heller.
Det är nånting som är jätteknas med min kropp. Jag känner inte igen den. Flera symptom har tillkommit bara under senaste året. Jag har en lång lista på ohälsosymptom nu, men mina blodvärden är på tipptopp, så det är meningslöst att söka läkare (been there, done that). Speciellt inte för viktproblemen, för det har jag redan fått ta storskit för hos en av läkarna jag var hos, när jag råkade nämna nånting om vikten... "DU FÅR VÄL BANTA PRECIS SOM ALLA ANDRA!!!!!!"
Jag kom att läsa en bok under semestern. Den var som en uppslagsbok över mitt mående. Jag har sällan känt mig så träffad. Boken handlade om hypotyreos (sköldkörtelproblem) och vävnadshypotyreos, dvs hypo2 - som av den etablerade sjukvården räknas som en humbugdiagnos som inte finns.
Min mamma, morbror och mormor har/hade hypotyreos och går/gick på Levaxin. Tillsammans med mina symptom så tyckte jag redan för flera år sedan att det kunde indikera att jag också hade något fel på sköldkörtelhormonerna, så jag gick till läkare. Jag tror att jag var hos 4 olika läkare, men eftersom mina värden är bra så säger de bara att jag är frisk, att de inte kan hjälpa mig. Så jag strök hypotyreos lite ur listan. Började istället på egen hand leta runt bland en massa andra diagnoser för att se var jag kunde höra hemma. Jag har läst om och försökt sätta mig in i fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, MS, EDS, mm, mm, men inte riktigt känt igen mig i något av dem. Så dök den här boken upp framför mig, och jag sträckläste.
Där hittade jag mig själv. ”Det är ju jag – det är mig de beskriver!”
Blev nästan förbannad. Det som gjorde mig mest upprörd var att läsa om vad obehandlad hypotyreos kan leda till i det långa loppet. Att mina symptom sänker min livskvalitet för mig just nu är en sak, men att de kan innebära att jag kör min kropp rätt in i ännu större katastrofer har jag inte riktigt tänkt på eller insett tidigare...
Jag känner mig rådvill. Började leta efter möjligheten att självmedicinera med sköldkörtelhormoner. Jag har tagit del av flera patientberättelser och det verkar ändå vara en sån oenighet inom vården hur man ska medicinera – vissa läkare verkar vara av en åsikt och andra av en helt annan – så det kan ju knappast vara någon större katastrof om man sköter det själv enligt den vanligast rådande praxis... Blev även lite fascinerad och road av hur oerhört ”förbjudet” det anses i vårt samhälle att självmedicinera. Men hittade också intressanta argument emot, som ändå gjorde att jag vill tömma alla andra alternativ först innan jag ger mig in på det.
Så jag är tillbaks till att jag bor i en kropp som jag fullständigt tappat kontrollen över och som verkar skena vilt åt helvete.
Nu är min uppgift att försöka bota sköldkörtelproblem med alternativa egenvårdsmetoder.
Jippi.
Låter ju... eeeeh... enkelt...
