Jag jobbar vidare med att förbättra min hälsa, och jag måste säga att det går stadigt framåt! 
Sen min stresskrasch 2008 har jag mått mer eller mindre dåligt, och diffusa hälsoproblem (som ändlös orkeslöshet, smärta i kroppen, koncentrationssvårigheter, sömnlöshet, hormonell obalans, mm) har överröstat det mesta i mitt liv.
Från kraschen 2008 tog det fram till 2012 bara att vända hela skutan och designa om mitt liv, vilket även innebar en flytt ut på landet och byte av yrkesbana. Sen 2012 har jag sedan försökt skaffa mig kunskap och gått en massa kurser och läst böcker – först och främst inom kost och näringslära, men även mindfulness, örter och egenvård, andning, yoga och meditation, stressfysiologi, och nu under det sista året med fokus på personlig utveckling och känslohantering. Målet har varit att få svar på frågan ”Vad är hälsa och hur återfår jag den?”. Jag försöker hitta sätt att leva på som ska ge mig så bra förutsättningar som möjligt för god hälsa. Jag försöker även att hitta sätt att hantera mig själv och livet på, som ska få mig att känna mig harmonisk, livsglad, välmående och i balans.
Det har varit en lång väg och jag har startat från total okunskap, men jag kämpar ständigt med att försöka omsätta min nyvunna kunskap i praktik, tänka om, och förändra mina gamla invanda beteenden. Jag är övertygad om att det GÅR att förändra sig själv, om man bara vill och hittar rätt väg!
Inför nyåret 2016 så vet jag att jag uttalade en önskan om att 2016 skulle bli året då jag skulle kunna ”friskförklara” mig. Men så blev det tyvärr inte. Även om jag kommit tillrätta med många problem, så mådde jag ändå för dåligt, hade bl.a. för mycket smärta i kroppen, och livskvalitén var för låg under större delen av året för att jag skulle vilja kalla mig för frisk.
Sen på hösten 2016 så råkade jag ut för en ridolycka där jag pajade vänsterarmen. Nu ett drygt halvår senare så är armen fortfarande inte helt bra. Jag har kvar en ”bicepstendinit”, dvs en inflammerad bicepssena, men i övrigt så har armbrottet, axeln och armbågen faktiskt läkt! Och efter olyckan så är det som om min livsenergi dessutom har fått sig en rejäl skjuts! Jag måste säga att det känns konstigt att tänka så, men det känns faktiskt som att olyckan gav min hälsa en rejäl spark i röven så att den hoppade fram ett gigantiskt kliv av bara ren förskräckelse!... Jag har haft flera perioder under de senaste månaderna då jag har varit smärtfri i kroppen, det känns för det mesta som att min energi räcker till till det jag behöver göra, och jag börjar känna mig allt bättre på att hitta en ”tidsbalans” och kunna hantera fördelningen av aktivitet och vila på ett för mig mer hälsosamt sätt. Livsgnistan och livsandarna börjar vakna allt mer, och jag börjar till och med känna ryckningar av någon sedan länge död kreativitet som håller på att vakna inombords!
Det känns också som att jag äntligen har landat i något slags acceptans av att ”här är jag nu”, och börjar allt mer ha inställningen att jag ska anpassa mitt liv efter hur jag mår och vad jag orkar, istället för att otåligt försöka hitta något sätt som gör att jag ”blir som förut” och orkar göra allt som jag i min intensitet och nyfikenhet skulle vilja fylla mitt liv med. Vilket innebär att min själva föreställning av vad det innebär att vara ”frisk” måste ändras.
Det här är svårt! Trots att jag rent logiskt länge har vetat att jag aldrig kommer kunna bli som förut (och faktiskt till viss del även har trott att jag till fullo har förstått och accepterat det faktumet), så är det svårt för den vetskapen att slå rot i mitt sätt att leva i praktiken. Dvs inrätta mitt liv och mina aktiviteter efter den dos energi jag har tillgänglig och vara nöjd med det, istället för att försöka pressa fram så pass mycket energi jag skulle behöva för att orka göra allt jag vill... För det funkar inte längre att pressa mig. Det har varit en sån integrerad del av min personlighet att alltid driva mig hårt, att jag har väldigt svårt att lära mig förstå motsatsen. Jag VET att jag måste ändra mig, jag VILL ändra mig, och jag VET rent logiskt vad jag behöver ändra. Men min allra största svårighet är att förvandla vetskapen till praktik. Till någonting som verkligen förändrar mitt sätt att vara i grunden. DET är en gigantisk utmaning – att hitta nyckeln till porten in till att integrera de teoretiska kunskaperna med mitt praktiska sätt att leva på, känna, reagera och agera.
På grund av olyckan fick jag även kontakt med en sjukgymnast för att träna min arm, och när jag ändå var hos henne så tyckte jag att jag kunde passa på att fråga om mina knän, som jag haft ont i så länge. Och sjukgymnasten kom fram till att jag (mycket på grund av min överrörlighet) har använt musklerna och knäna helt fel och haft ett rörelsemönster som har belastat knäna fel. Jag fick några övningar och lite att tänka på från sjukgymnasten, och vips så blev jag av med min värk i knäna!
Det är ju bara såå häftigt! Jag har alltså använt kroppen fel utan att ha den blekaste aning – jag har ju bara rört mig som jag alltid har gjort... Och så är det det som har orsakat smärta, och bara genom att bli medveten, lära om och aktivera några andra muskler istället, så slutar det göra ont! Det får mig osökt att tänka på hur mycket jag eller andra kanske rör oss ”fel” och har smärta ”i onödan”, som skulle kunna avhjälpas med ändrat rörelsemönster!?!...
Vid nyåret 2017 så vågade jag inte önska mig en ”friskförklaring” igen... Men om det fortsätter kännas såhär så kan 2017 kanske bli det år som jag tillslut kan få landa i känslan av att jag är mer frisk än sjuk – mer fungerande än ofungerande – mer levande än död!
Alltså Wow – DEN känslan!!
Sen min stresskrasch 2008 har jag mått mer eller mindre dåligt, och diffusa hälsoproblem (som ändlös orkeslöshet, smärta i kroppen, koncentrationssvårigheter, sömnlöshet, hormonell obalans, mm) har överröstat det mesta i mitt liv.
Från kraschen 2008 tog det fram till 2012 bara att vända hela skutan och designa om mitt liv, vilket även innebar en flytt ut på landet och byte av yrkesbana. Sen 2012 har jag sedan försökt skaffa mig kunskap och gått en massa kurser och läst böcker – först och främst inom kost och näringslära, men även mindfulness, örter och egenvård, andning, yoga och meditation, stressfysiologi, och nu under det sista året med fokus på personlig utveckling och känslohantering. Målet har varit att få svar på frågan ”Vad är hälsa och hur återfår jag den?”. Jag försöker hitta sätt att leva på som ska ge mig så bra förutsättningar som möjligt för god hälsa. Jag försöker även att hitta sätt att hantera mig själv och livet på, som ska få mig att känna mig harmonisk, livsglad, välmående och i balans.
Det har varit en lång väg och jag har startat från total okunskap, men jag kämpar ständigt med att försöka omsätta min nyvunna kunskap i praktik, tänka om, och förändra mina gamla invanda beteenden. Jag är övertygad om att det GÅR att förändra sig själv, om man bara vill och hittar rätt väg!
Inför nyåret 2016 så vet jag att jag uttalade en önskan om att 2016 skulle bli året då jag skulle kunna ”friskförklara” mig. Men så blev det tyvärr inte. Även om jag kommit tillrätta med många problem, så mådde jag ändå för dåligt, hade bl.a. för mycket smärta i kroppen, och livskvalitén var för låg under större delen av året för att jag skulle vilja kalla mig för frisk.
Sen på hösten 2016 så råkade jag ut för en ridolycka där jag pajade vänsterarmen. Nu ett drygt halvår senare så är armen fortfarande inte helt bra. Jag har kvar en ”bicepstendinit”, dvs en inflammerad bicepssena, men i övrigt så har armbrottet, axeln och armbågen faktiskt läkt! Och efter olyckan så är det som om min livsenergi dessutom har fått sig en rejäl skjuts!
Jag måste säga att det känns konstigt att tänka så, men det känns faktiskt som att olyckan gav min hälsa en rejäl spark i röven så att den hoppade fram ett gigantiskt kliv av bara ren förskräckelse!... Jag har haft flera perioder under de senaste månaderna då jag har varit smärtfri i kroppen, det känns för det mesta som att min energi räcker till till det jag behöver göra, och jag börjar känna mig allt bättre på att hitta en ”tidsbalans” och kunna hantera fördelningen av aktivitet och vila på ett för mig mer hälsosamt sätt. Livsgnistan och livsandarna börjar vakna allt mer, och jag börjar till och med känna ryckningar av någon sedan länge död kreativitet som håller på att vakna inombords! Det känns också som att jag äntligen har landat i något slags acceptans av att ”här är jag nu”, och börjar allt mer ha inställningen att jag ska anpassa mitt liv efter hur jag mår och vad jag orkar, istället för att otåligt försöka hitta något sätt som gör att jag ”blir som förut” och orkar göra allt som jag i min intensitet och nyfikenhet skulle vilja fylla mitt liv med. Vilket innebär att min själva föreställning av vad det innebär att vara ”frisk” måste ändras.
Det här är svårt! Trots att jag rent logiskt länge har vetat att jag aldrig kommer kunna bli som förut (och faktiskt till viss del även har trott att jag till fullo har förstått och accepterat det faktumet), så är det svårt för den vetskapen att slå rot i mitt sätt att leva i praktiken. Dvs inrätta mitt liv och mina aktiviteter efter den dos energi jag har tillgänglig och vara nöjd med det, istället för att försöka pressa fram så pass mycket energi jag skulle behöva för att orka göra allt jag vill... För det funkar inte längre att pressa mig. Det har varit en sån integrerad del av min personlighet att alltid driva mig hårt, att jag har väldigt svårt att lära mig förstå motsatsen. Jag VET att jag måste ändra mig, jag VILL ändra mig, och jag VET rent logiskt vad jag behöver ändra. Men min allra största svårighet är att förvandla vetskapen till praktik. Till någonting som verkligen förändrar mitt sätt att vara i grunden. DET är en gigantisk utmaning – att hitta nyckeln till porten in till att integrera de teoretiska kunskaperna med mitt praktiska sätt att leva på, känna, reagera och agera.
På grund av olyckan fick jag även kontakt med en sjukgymnast för att träna min arm, och när jag ändå var hos henne så tyckte jag att jag kunde passa på att fråga om mina knän, som jag haft ont i så länge. Och sjukgymnasten kom fram till att jag (mycket på grund av min överrörlighet) har använt musklerna och knäna helt fel och haft ett rörelsemönster som har belastat knäna fel. Jag fick några övningar och lite att tänka på från sjukgymnasten, och vips så blev jag av med min värk i knäna!
Det är ju bara såå häftigt! Jag har alltså använt kroppen fel utan att ha den blekaste aning – jag har ju bara rört mig som jag alltid har gjort... Och så är det det som har orsakat smärta, och bara genom att bli medveten, lära om och aktivera några andra muskler istället, så slutar det göra ont!
Det får mig osökt att tänka på hur mycket jag eller andra kanske rör oss ”fel” och har smärta ”i onödan”, som skulle kunna avhjälpas med ändrat rörelsemönster!?!...Vid nyåret 2017 så vågade jag inte önska mig en ”friskförklaring” igen... Men om det fortsätter kännas såhär så kan 2017 kanske bli det år som jag tillslut kan få landa i känslan av att jag är mer frisk än sjuk – mer fungerande än ofungerande – mer levande än död!
Alltså Wow – DEN känslan!!
