R
redwine
jag är 38 och väntar mitt första barn, och har till min förvåing upptäckt att som gravid kvinna får man oväntat mkt omsorg från omgivningen.
Nu pratar jag inte om de närmaste utan från kreti och pleti. Speciellt "kvinnokollektivet"(som redan har egna barn)verkar se på mej med andra ögon.
Det är som att jag får vara med i deras klubb alltså jag vet inte hur jag ska förklara men som 38åring utan barn så är man inte en av dem, och det tittas lite misstänksamt på en. Nä´r ma sedan blir gravid verkar de kunna andas ut på något sätt.
Nu menar jag inte att omsorg är fel men ibland känns det som att man inte räknas som en riktig kvinna förrän man fått barn. Är jag överkänslig eller har ni kännt samma sak?
Ska väl tilägga att jag passar på att njuta i fulla drag av att det bara är gulligt med en putmage (äntligen efter alla år kan den få släppas fri)att brösten är skitsnygga, att en liten barn vill sätta bo i min mage, att jag och pappan till barnet gjort detta ihop och att alla är så snälla och förstående. Jag känner mej som jordens mittpunkt och väldigt speciell
Nu pratar jag inte om de närmaste utan från kreti och pleti. Speciellt "kvinnokollektivet"(som redan har egna barn)verkar se på mej med andra ögon.
Det är som att jag får vara med i deras klubb alltså jag vet inte hur jag ska förklara men som 38åring utan barn så är man inte en av dem, och det tittas lite misstänksamt på en. Nä´r ma sedan blir gravid verkar de kunna andas ut på något sätt.
Nu menar jag inte att omsorg är fel men ibland känns det som att man inte räknas som en riktig kvinna förrän man fått barn. Är jag överkänslig eller har ni kännt samma sak?
Ska väl tilägga att jag passar på att njuta i fulla drag av att det bara är gulligt med en putmage (äntligen efter alla år kan den få släppas fri)att brösten är skitsnygga, att en liten barn vill sätta bo i min mage, att jag och pappan till barnet gjort detta ihop och att alla är så snälla och förstående. Jag känner mej som jordens mittpunkt och väldigt speciell