Gravid och hästägare? (Utbruten från Vårföräldrar 2019)

[ako]

Jag lämnade ett par lite halvslitna ridbyxor till en sömmerska som gjorde om dem till gravidbyxor. Funkade fint.

 

[ako]

Jag red till någonstans v 25-30 under alla mina tre graviditeter. Har mått bra och haft enkla förlossningar och varit i sadeln igen efter mellan 2 och 4 veckor.
Att rida under föräldraledigheterna tycker jag funkade bra, det är ju jätteskönt att komma i väg till stallet för sig själv när pappan har kommit hem från jobbet. Jag har dock haft medryttare och haft hästen själv ca 4 dgr per vecka. Detta med att rida med barn i vagn har jag aldrig förstått mig på. Har jag småbarn med mig är det snabbmockning och höpåsar som gäller.
Att däremot hinna häst när man sedan jobbar lite mer igen är värre tycker jag. Man vill ju gärna hinna träffa sina barn, och när de blir större är det aktiviteter som ska skjutsas till och läxor som behövs hjälp med.
Jag har min nu 23- åriga häst kvar och har honom själv 2-3 dagar i veckan. Han blir självklar kvar så länge han lever. Tre barn 4-10 år och dagtidsjobb 90 procent. Sedan jobbar jag med hästar så jag umgås ju med sådana ändå, men egen hästtid är svår. Jag skulle gärna vilja skaffa en yngre häst och dra i gång och träna ordentligt igen, men får hålla mig till att sukta på hästnet ett antal år till .

 

[zoomzom]

Jag fick sitta av i v.20. Explosiv unghäst som hade platsat på cirkus och en ostabilt fetknopp är ingen bra kombo. Hade medryttare som höll han i tävlingskondition under hela tiden. Väldigt snabb och enkel förlossning utan några problem så satt i sadeln 8 dagar efter förlossning. Två dagar senare fick han en ful hovböld med 6 veckors gips så blev inget då. Satte igång honom när dottern var 7-8 veckor och har tränat/tävlat sedan dess. Nu är dottern 13 månader och jag rider 4-5 dagar/v. Medryttare 1 g/v. Tränar ca 4-6 g/månad och tävlar lite när det passar. Börjar arbeta igen i december(75%) och hoppas det flyter på lila fint som nu med familjeliv och hästen.

 

[Skrottiskrott]

Jag kan sälla mig till denna skaran! Känns fortfarande lite overkligt (är i v. 12).

Jag har två hästar samt hjälper till att träna ytterligare en häst. Eller, normalt sett. På grund av den extrema tröttheten och illamåendet har jag gått från att rida 2-3 hästar om dagen, varje dag, till att rida typ en häst om dagen 3-4 dagar i veckan... Känner mig "dålig" som inte orkar mer men det går bara inte, och jag vet ju att det är viktigt att lyssna på kroppen.

Känner mig dock ganska lugn... den tredje hästen som jag bara hjälper till med har jag redan bestämt mig för att jag inte kommer att orka/hinna med. Mina två egna hästar behöver inte tränas superambitiöst - den ena är pensionerad och bör bara skritta under ryttare p.g.a. skada, den andra är ung och behöver ändå en längre vila snart. Men tänker jag framåt så är jag väl otroligt naiv och tänker ha kvar mina hästar. Får väl se hur det går. Min sambo är 100% inställd på att jag ska få tid till att vara i stallet själv varje dag, det konceptet köpte han liksom för flera år sedan. Dessutom har vi många nära oss (föräldrar och släktingar) som kommer att vilja passa barn ofta. Jag har även hästvana släktingar som kommer att vilja hjälpa till. Jag har flera vänner som klarat av att ha småbarn och hästar samtidigt, så jag tänker fortsätta vara naiv och inställd på att det ska gå helt enkelt. Varför skulle det fungera för andra, men inte för mig? Japp, jag vet att jag kan få äta upp de orden rejält.

Något som gjorde mig smått vansinnig häromdagen var min barnmorska som frågade om jag fortfarande red, varpå jag svarade ja. "Det avråder vi starkt ifrån!" sa hon då ganska skarpt. Hon pratade om risken för sparkar och jag blev lite paff faktiskt. Givetvis fattar jag att hästar och ridning är en risk, men man kan inte bara säga åt någon som lever och andas häst, och har gjort så i hela sitt liv, att tvärt sluta? Har era barnmorskor sagt något liknande? Jag har snarare hört tvärtom från andra håll, att ridning är en bra motionsform och att man kan hålla på så länge det känns bra, men givetvis tänka sig för lite extra. Jag tänker ju inte åka iväg på skidsemester i vinter, för jag vet att jag är dålig på att åka skidor och garanterat kommer att ramla flera gånger - men jag har full förståelse för att en erfaren skidåkare fortsätter att åka skidor gravid, så länge det känns bra. Likadant tänker jag kring ryttare... Om jag rider mina hästar som jag känner utan och innan med extra säkerhetstänk i bakhuvudet, så vet i tusan om jag inte sätter mig i en större risk när jag kör bil egentligen. Jaja, jag tänker lita på min magkänsla och fortsätta att rida så länge det känns bra. Hur gör ni andra?

 

[feny]

Jag kan sälla mig till denna skaran! Känns fortfarande lite overkligt (är i v. 12).

Jag har två hästar samt hjälper till att träna ytterligare en häst. Eller, normalt sett. På grund av den extrema tröttheten och illamåendet har jag gått från att rida 2-3 hästar om dagen, varje dag, till att rida typ en häst om dagen 3-4 dagar i veckan... Känner mig "dålig" som inte orkar mer men det går bara inte, och jag vet ju att det är viktigt att lyssna på kroppen.

Känner mig dock ganska lugn... den tredje hästen som jag bara hjälper till med har jag redan bestämt mig för att jag inte kommer att orka/hinna med. Mina två egna hästar behöver inte tränas superambitiöst - den ena är pensionerad och bör bara skritta under ryttare p.g.a. skada, den andra är ung och behöver ändå en längre vila snart. Men tänker jag framåt så är jag väl otroligt naiv och tänker ha kvar mina hästar. Får väl se hur det går. Min sambo är 100% inställd på att jag ska få tid till att vara i stallet själv varje dag, det konceptet köpte han liksom för flera år sedan. Dessutom har vi många nära oss (föräldrar och släktingar) som kommer att vilja passa barn ofta. Jag har även hästvana släktingar som kommer att vilja hjälpa till. Jag har flera vänner som klarat av att ha småbarn och hästar samtidigt, så jag tänker fortsätta vara naiv och inställd på att det ska gå helt enkelt. Varför skulle det fungera för andra, men inte för mig? Japp, jag vet att jag kan få äta upp de orden rejält.

Något som gjorde mig smått vansinnig häromdagen var min barnmorska som frågade om jag fortfarande red, varpå jag svarade ja. "Det avråder vi starkt ifrån!" sa hon då ganska skarpt. Hon pratade om risken för sparkar och jag blev lite paff faktiskt. Givetvis fattar jag att hästar och ridning är en risk, men man kan inte bara säga åt någon som lever och andas häst, och har gjort så i hela sitt liv, att tvärt sluta? Har era barnmorskor sagt något liknande? Jag har snarare hört tvärtom från andra håll, att ridning är en bra motionsform och att man kan hålla på så länge det känns bra, men givetvis tänka sig för lite extra. Jag tänker ju inte åka iväg på skidsemester i vinter, för jag vet att jag är dålig på att åka skidor och garanterat kommer att ramla flera gånger - men jag har full förståelse för att en erfaren skidåkare fortsätter att åka skidor gravid, så länge det känns bra. Likadant tänker jag kring ryttare... Om jag rider mina hästar som jag känner utan och innan med extra säkerhetstänk i bakhuvudet, så vet i tusan om jag inte sätter mig i en större risk när jag kör bil egentligen. Jaja, jag tänker lita på min magkänsla och fortsätta att rida så länge det känns bra. Hur gör ni andra?

Men oj! Min BM tyckte att det bara var bra att jag red och höll igång.
Jag red bara min egen häst, satte mig ej upp på hästar jag inte kände. Jag red fram till det var 6 veckor till BF, då började det bli för svårt att hoppa av

 

[Fille]

Jag kan sälla mig till denna skaran! Känns fortfarande lite overkligt (är i v. 12).

Jag har två hästar samt hjälper till att träna ytterligare en häst. Eller, normalt sett. På grund av den extrema tröttheten och illamåendet har jag gått från att rida 2-3 hästar om dagen, varje dag, till att rida typ en häst om dagen 3-4 dagar i veckan... Känner mig "dålig" som inte orkar mer men det går bara inte, och jag vet ju att det är viktigt att lyssna på kroppen.

Känner mig dock ganska lugn... den tredje hästen som jag bara hjälper till med har jag redan bestämt mig för att jag inte kommer att orka/hinna med. Mina två egna hästar behöver inte tränas superambitiöst - den ena är pensionerad och bör bara skritta under ryttare p.g.a. skada, den andra är ung och behöver ändå en längre vila snart. Men tänker jag framåt så är jag väl otroligt naiv och tänker ha kvar mina hästar. Får väl se hur det går. Min sambo är 100% inställd på att jag ska få tid till att vara i stallet själv varje dag, det konceptet köpte han liksom för flera år sedan. Dessutom har vi många nära oss (föräldrar och släktingar) som kommer att vilja passa barn ofta. Jag har även hästvana släktingar som kommer att vilja hjälpa till. Jag har flera vänner som klarat av att ha småbarn och hästar samtidigt, så jag tänker fortsätta vara naiv och inställd på att det ska gå helt enkelt. Varför skulle det fungera för andra, men inte för mig? Japp, jag vet att jag kan få äta upp de orden rejält.

Något som gjorde mig smått vansinnig häromdagen var min barnmorska som frågade om jag fortfarande red, varpå jag svarade ja. "Det avråder vi starkt ifrån!" sa hon då ganska skarpt. Hon pratade om risken för sparkar och jag blev lite paff faktiskt. Givetvis fattar jag att hästar och ridning är en risk, men man kan inte bara säga åt någon som lever och andas häst, och har gjort så i hela sitt liv, att tvärt sluta? Har era barnmorskor sagt något liknande? Jag har snarare hört tvärtom från andra håll, att ridning är en bra motionsform och att man kan hålla på så länge det känns bra, men givetvis tänka sig för lite extra. Jag tänker ju inte åka iväg på skidsemester i vinter, för jag vet att jag är dålig på att åka skidor och garanterat kommer att ramla flera gånger - men jag har full förståelse för att en erfaren skidåkare fortsätter att åka skidor gravid, så länge det känns bra. Likadant tänker jag kring ryttare... Om jag rider mina hästar som jag känner utan och innan med extra säkerhetstänk i bakhuvudet, så vet i tusan om jag inte sätter mig i en större risk när jag kör bil egentligen. Jaja, jag tänker lita på min magkänsla och fortsätta att rida så länge det känns bra. Hur gör ni andra?

Min bm tyckte det var bra att jag red och motionerade så mkt jag kunde

 

[nejlica]

Jag kan sälla mig till denna skaran! Känns fortfarande lite overkligt (är i v. 12).

Jag har två hästar samt hjälper till att träna ytterligare en häst. Eller, normalt sett. På grund av den extrema tröttheten och illamåendet har jag gått från att rida 2-3 hästar om dagen, varje dag, till att rida typ en häst om dagen 3-4 dagar i veckan... Känner mig "dålig" som inte orkar mer men det går bara inte, och jag vet ju att det är viktigt att lyssna på kroppen.

Känner mig dock ganska lugn... den tredje hästen som jag bara hjälper till med har jag redan bestämt mig för att jag inte kommer att orka/hinna med. Mina två egna hästar behöver inte tränas superambitiöst - den ena är pensionerad och bör bara skritta under ryttare p.g.a. skada, den andra är ung och behöver ändå en längre vila snart. Men tänker jag framåt så är jag väl otroligt naiv och tänker ha kvar mina hästar. Får väl se hur det går. Min sambo är 100% inställd på att jag ska få tid till att vara i stallet själv varje dag, det konceptet köpte han liksom för flera år sedan. Dessutom har vi många nära oss (föräldrar och släktingar) som kommer att vilja passa barn ofta. Jag har även hästvana släktingar som kommer att vilja hjälpa till. Jag har flera vänner som klarat av att ha småbarn och hästar samtidigt, så jag tänker fortsätta vara naiv och inställd på att det ska gå helt enkelt. Varför skulle det fungera för andra, men inte för mig? Japp, jag vet att jag kan få äta upp de orden rejält.

Något som gjorde mig smått vansinnig häromdagen var min barnmorska som frågade om jag fortfarande red, varpå jag svarade ja. "Det avråder vi starkt ifrån!" sa hon då ganska skarpt. Hon pratade om risken för sparkar och jag blev lite paff faktiskt. Givetvis fattar jag att hästar och ridning är en risk, men man kan inte bara säga åt någon som lever och andas häst, och har gjort så i hela sitt liv, att tvärt sluta? Har era barnmorskor sagt något liknande? Jag har snarare hört tvärtom från andra håll, att ridning är en bra motionsform och att man kan hålla på så länge det känns bra, men givetvis tänka sig för lite extra. Jag tänker ju inte åka iväg på skidsemester i vinter, för jag vet att jag är dålig på att åka skidor och garanterat kommer att ramla flera gånger - men jag har full förståelse för att en erfaren skidåkare fortsätter att åka skidor gravid, så länge det känns bra. Likadant tänker jag kring ryttare... Om jag rider mina hästar som jag känner utan och innan med extra säkerhetstänk i bakhuvudet, så vet i tusan om jag inte sätter mig i en större risk när jag kör bil egentligen. Jaja, jag tänker lita på min magkänsla och fortsätta att rida så länge det känns bra. Hur gör ni andra?

Då ligger vi ganska lika till i tid Min BM tycker absolut att jag ska fortsätta rida så länge det känns bra för mig. Hoppar fortfarande både terräng och banhoppning och hon hade inget att invända mot det. Hon har dock häst själv, så det spelar väl in.

Har inte hört någonting annat än att ridning ska vara bra under graviditet. På snäll häst och med försiktighet absolut, men så länge man inte utsätter sig för onödiga risker måste man ju kunna fortsätta leva även som gravid!

 

[Lo_]

Jag kan sälla mig till denna skaran! Känns fortfarande lite overkligt (är i v. 12).

Jag har två hästar samt hjälper till att träna ytterligare en häst. Eller, normalt sett. På grund av den extrema tröttheten och illamåendet har jag gått från att rida 2-3 hästar om dagen, varje dag, till att rida typ en häst om dagen 3-4 dagar i veckan... Känner mig "dålig" som inte orkar mer men det går bara inte, och jag vet ju att det är viktigt att lyssna på kroppen.

Känner mig dock ganska lugn... den tredje hästen som jag bara hjälper till med har jag redan bestämt mig för att jag inte kommer att orka/hinna med. Mina två egna hästar behöver inte tränas superambitiöst - den ena är pensionerad och bör bara skritta under ryttare p.g.a. skada, den andra är ung och behöver ändå en längre vila snart. Men tänker jag framåt så är jag väl otroligt naiv och tänker ha kvar mina hästar. Får väl se hur det går. Min sambo är 100% inställd på att jag ska få tid till att vara i stallet själv varje dag, det konceptet köpte han liksom för flera år sedan. Dessutom har vi många nära oss (föräldrar och släktingar) som kommer att vilja passa barn ofta. Jag har även hästvana släktingar som kommer att vilja hjälpa till. Jag har flera vänner som klarat av att ha småbarn och hästar samtidigt, så jag tänker fortsätta vara naiv och inställd på att det ska gå helt enkelt. Varför skulle det fungera för andra, men inte för mig? Japp, jag vet att jag kan få äta upp de orden rejält.

Något som gjorde mig smått vansinnig häromdagen var min barnmorska som frågade om jag fortfarande red, varpå jag svarade ja. "Det avråder vi starkt ifrån!" sa hon då ganska skarpt. Hon pratade om risken för sparkar och jag blev lite paff faktiskt. Givetvis fattar jag att hästar och ridning är en risk, men man kan inte bara säga åt någon som lever och andas häst, och har gjort så i hela sitt liv, att tvärt sluta? Har era barnmorskor sagt något liknande? Jag har snarare hört tvärtom från andra håll, att ridning är en bra motionsform och att man kan hålla på så länge det känns bra, men givetvis tänka sig för lite extra. Jag tänker ju inte åka iväg på skidsemester i vinter, för jag vet att jag är dålig på att åka skidor och garanterat kommer att ramla flera gånger - men jag har full förståelse för att en erfaren skidåkare fortsätter att åka skidor gravid, så länge det känns bra. Likadant tänker jag kring ryttare... Om jag rider mina hästar som jag känner utan och innan med extra säkerhetstänk i bakhuvudet, så vet i tusan om jag inte sätter mig i en större risk när jag kör bil egentligen. Jaja, jag tänker lita på min magkänsla och fortsätta att rida så länge det känns bra. Hur gör ni andra?

Min BM knorrade lite men insåg att alla gör sina val. Ibland frågade hon lite om risker och hur min häst fungerar etc men avrådde aldrig. Jag red fram tills dagen innan förlossningen med båda mina barn, och allt gick bra för samtliga inblandade.

Tycker inte du är naiv som planerar för att fortsätta med hästarna, låter som du har optimala förutsättningar för det.

 

[ako]

Jag kan sälla mig till denna skaran! Känns fortfarande lite overkligt (är i v. 12).

Jag har två hästar samt hjälper till att träna ytterligare en häst. Eller, normalt sett. På grund av den extrema tröttheten och illamåendet har jag gått från att rida 2-3 hästar om dagen, varje dag, till att rida typ en häst om dagen 3-4 dagar i veckan... Känner mig "dålig" som inte orkar mer men det går bara inte, och jag vet ju att det är viktigt att lyssna på kroppen.

Känner mig dock ganska lugn... den tredje hästen som jag bara hjälper till med har jag redan bestämt mig för att jag inte kommer att orka/hinna med. Mina två egna hästar behöver inte tränas superambitiöst - den ena är pensionerad och bör bara skritta under ryttare p.g.a. skada, den andra är ung och behöver ändå en längre vila snart. Men tänker jag framåt så är jag väl otroligt naiv och tänker ha kvar mina hästar. Får väl se hur det går. Min sambo är 100% inställd på att jag ska få tid till att vara i stallet själv varje dag, det konceptet köpte han liksom för flera år sedan. Dessutom har vi många nära oss (föräldrar och släktingar) som kommer att vilja passa barn ofta. Jag har även hästvana släktingar som kommer att vilja hjälpa till. Jag har flera vänner som klarat av att ha småbarn och hästar samtidigt, så jag tänker fortsätta vara naiv och inställd på att det ska gå helt enkelt. Varför skulle det fungera för andra, men inte för mig? Japp, jag vet att jag kan få äta upp de orden rejält.

Något som gjorde mig smått vansinnig häromdagen var min barnmorska som frågade om jag fortfarande red, varpå jag svarade ja. "Det avråder vi starkt ifrån!" sa hon då ganska skarpt. Hon pratade om risken för sparkar och jag blev lite paff faktiskt. Givetvis fattar jag att hästar och ridning är en risk, men man kan inte bara säga åt någon som lever och andas häst, och har gjort så i hela sitt liv, att tvärt sluta? Har era barnmorskor sagt något liknande? Jag har snarare hört tvärtom från andra håll, att ridning är en bra motionsform och att man kan hålla på så länge det känns bra, men givetvis tänka sig för lite extra. Jag tänker ju inte åka iväg på skidsemester i vinter, för jag vet att jag är dålig på att åka skidor och garanterat kommer att ramla flera gånger - men jag har full förståelse för att en erfaren skidåkare fortsätter att åka skidor gravid, så länge det känns bra. Likadant tänker jag kring ryttare... Om jag rider mina hästar som jag känner utan och innan med extra säkerhetstänk i bakhuvudet, så vet i tusan om jag inte sätter mig i en större risk när jag kör bil egentligen. Jaja, jag tänker lita på min magkänsla och fortsätta att rida så länge det känns bra. Hur gör ni andra?

Ingen av de två BM jag hade under mina tre grav avrådde från ridning. Det dessa var väl bara att jag skulle tänka mig för ang riskfyllda situationer som unghästridning etc och att lyssna på kroppen och inte pressa mig att rida längre än det kändes bra. Rätt sunda rekommendationer tyckte jag. Jag red till runt v 28 med alla tre och där någonstans kände jag själv tydligt att det räckte, men det är ju jätteindividuellt!

 

[Vogue]

Ja sälja vore nog det smartaste för mig men detta är min sista häst och jag har aldrig varit utan så det känns som ett stort steg.

Sedan graviditeten med sonen har jag dock inte ridit på det sätt jag tycker är roligt (tävling och träning) så motivationen är väl inte på topp.

Sålde min äldre trygga valack när sonen var nyfödd eftersom han inte kunde bli stående och stoet gick med föl så det var inte läge att sälja henne. En vecka efter försäljningen hade han fått en skada på djupa böjsenan och tre månader senare togs han bort då han fick kolik som utvecklades till tarmvred. Så jag är lite bränd efter den upplevelsen - han var min ögonsten och jag ville egentligen aldrig sälja utan gjorde det för att jag trodde det var det bästa för honom

Har egen gård så det är ju enkelt att ha kvar henne men samtidigt är det ett grymt fint sto på 9 år. Känns som lite slöseri med hästresurser

Passa på att betäcka henne 1-2 ggr så tar du tillvara på henne innan hon blir för gammal och sen kan du ju avgöra om tiden finns

 

[Linn-Nora]

Jag red sporadiskt fram till vecka 34, sen blev jag lite osäker och otymplig
Min BM sa inte att jag skulle sluta rida.
Hon resonerade som så att jag lika gärna kunde halka ute som att ramla av

 

[Reville]

@Skrottiskrott
Jag resonerar precis likadant som du och är i v.34 nu. Går det så går det liksom, och om det skiter sig får jag väl ha en plan B så länge. Jag red senast idag och numera blir det mest skogsridning och ingen direkt träning, men lite motionsridning är bättre än inget

Min BM vet om att jag rider och anser att det är bra att hålla igång kroppen men att samtidigt lyssna på kroppen. Vilket jag håller med om- jag utsätter mig inte för att rida ut i skogen i halv storm för jag vet att min ena häst blir lite väl på tårna då. Sen kanske jag longerar/tömkör ena dan och rider dagen därpå så är eventuell överskottsenergi borta

 

[Magnum]

Min bm sa att det var bra att jag höll igång ridningen så länge det kändes ok.
Så länge en känner sej säker och stabil liksom.

Är man rädd att trilla av eller känner sej ostabil är det väl annorlunda.

Men hon nämnde också risken med att när magen blir större kan risk för tex att man hamnar i kläm bli större. Kläm som i dörrposter när man ska in/ut med häst, i trånga utrymmen (hästtransport tex) eller helt enkelt trillar på den.
När magen o bebis i magen fortfarande är ganska liten ligger den bra inbäddad och skyddad men blir sas mer och mer ’oskyddad’ (förlåt min kassa förklaring men ni fattar kanske) ju större den blir.

Jag tror nog de flesta ridande gravida är medvetna om risker både uppsuttet och på marken och förhåller sej därefter.
Men att måbga icke-ridande gärna har synpunkter

 

[Skrottiskrott]

Tack för era svar, nu blir jag nästan ännu mer irriterad på min BM... men jaja, nu är det långt till jag ska dit igen (om allt går som det ska) och jag kan ju försöka undvika ämnet lite skickligt. Men åh, jag blir så arg och får sån lust att säga emot med något. Gravidhumöret som talar kanske! Undrar vad hon hade sagt om jag fortfarande arbetade med hästar (jag gjorde det för några år sedan) - skulle jag sluta jobba då kanske?

Får väl svara att jag har x antal "hästbekanta" vars barnmorskor uppmuntrar till ridning och i just den frågan väljer jag att lyssna på dem - och min kropp - istället.

 

[Pontevecchio]

Jag kan sälla mig till denna skaran! Känns fortfarande lite overkligt (är i v. 12).

Jag har två hästar samt hjälper till att träna ytterligare en häst. Eller, normalt sett. På grund av den extrema tröttheten och illamåendet har jag gått från att rida 2-3 hästar om dagen, varje dag, till att rida typ en häst om dagen 3-4 dagar i veckan... Känner mig "dålig" som inte orkar mer men det går bara inte, och jag vet ju att det är viktigt att lyssna på kroppen.

Känner mig dock ganska lugn... den tredje hästen som jag bara hjälper till med har jag redan bestämt mig för att jag inte kommer att orka/hinna med. Mina två egna hästar behöver inte tränas superambitiöst - den ena är pensionerad och bör bara skritta under ryttare p.g.a. skada, den andra är ung och behöver ändå en längre vila snart. Men tänker jag framåt så är jag väl otroligt naiv och tänker ha kvar mina hästar. Får väl se hur det går. Min sambo är 100% inställd på att jag ska få tid till att vara i stallet själv varje dag, det konceptet köpte han liksom för flera år sedan. Dessutom har vi många nära oss (föräldrar och släktingar) som kommer att vilja passa barn ofta. Jag har även hästvana släktingar som kommer att vilja hjälpa till. Jag har flera vänner som klarat av att ha småbarn och hästar samtidigt, så jag tänker fortsätta vara naiv och inställd på att det ska gå helt enkelt. Varför skulle det fungera för andra, men inte för mig? Japp, jag vet att jag kan få äta upp de orden rejält.

Något som gjorde mig smått vansinnig häromdagen var min barnmorska som frågade om jag fortfarande red, varpå jag svarade ja. "Det avråder vi starkt ifrån!" sa hon då ganska skarpt. Hon pratade om risken för sparkar och jag blev lite paff faktiskt. Givetvis fattar jag att hästar och ridning är en risk, men man kan inte bara säga åt någon som lever och andas häst, och har gjort så i hela sitt liv, att tvärt sluta? Har era barnmorskor sagt något liknande? Jag har snarare hört tvärtom från andra håll, att ridning är en bra motionsform och att man kan hålla på så länge det känns bra, men givetvis tänka sig för lite extra. Jag tänker ju inte åka iväg på skidsemester i vinter, för jag vet att jag är dålig på att åka skidor och garanterat kommer att ramla flera gånger - men jag har full förståelse för att en erfaren skidåkare fortsätter att åka skidor gravid, så länge det känns bra. Likadant tänker jag kring ryttare... Om jag rider mina hästar som jag känner utan och innan med extra säkerhetstänk i bakhuvudet, så vet i tusan om jag inte sätter mig i en större risk när jag kör bil egentligen. Jaja, jag tänker lita på min magkänsla och fortsätta att rida så länge det känns bra. Hur gör ni andra?

Läste en broschyr under graviditeten ”risksporter som ridning och karate avrådes”.
Men liksom, jag har noll koll på karate men fattar att de inte tränar sparkar mot magen mot en gravid!

Jag hade 2 hästar, numer 1. Det var ett så fantastisk andningshål från mammarollen för mig. Få vara lite själv, pyssla med det jag ville. Fortfarande lika underbart idag med en son på 3 år.

 

[Roheryn]

Något som gjorde mig smått vansinnig häromdagen var min barnmorska som frågade om jag fortfarande red, varpå jag svarade ja. "Det avråder vi starkt ifrån!" sa hon då ganska skarpt. Hon pratade om risken för sparkar och jag blev lite paff faktiskt. Givetvis fattar jag att hästar och ridning är en risk, men man kan inte bara säga åt någon som lever och andas häst, och har gjort så i hela sitt liv, att tvärt sluta? Har era barnmorskor sagt något liknande? Jag har snarare hört tvärtom från andra håll, att ridning är en bra motionsform och att man kan hålla på så länge det känns bra, men givetvis tänka sig för lite extra. Jag tänker ju inte åka iväg på skidsemester i vinter, för jag vet att jag är dålig på att åka skidor och garanterat kommer att ramla flera gånger - men jag har full förståelse för att en erfaren skidåkare fortsätter att åka skidor gravid, så länge det känns bra. Likadant tänker jag kring ryttare... Om jag rider mina hästar som jag känner utan och innan med extra säkerhetstänk i bakhuvudet, så vet i tusan om jag inte sätter mig i en större risk när jag kör bil egentligen. Jaja, jag tänker lita på min magkänsla och fortsätta att rida så länge det känns bra. Hur gör ni andra?

Min barnmorska avrådde inte. Hade hon gjort det så hade jag nog gått därifrån, jag måste få göra den riskbedömningen själv. Min barnmorskas råd var istället att fortsätta röra på mig/träna på de sätt som kroppen var van vid, men undvika att hitta på nya saker just under graviditeten. Jag red till graviditetsvecka 36, gick långa promenader med hunden hela graviditeten, seglade, var på skidsemester mm mm... Jag mådde bra av det, gick upp måttligt i vikt, hade en lätt förlossning och återhämtade mig snabbt!