Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

[Elize]

Hej alla !!

Tyckte det nu var dax att skaffa sej ett användarnamn efter att ha "tjuv-läst" här under flera års tid.

Är som rubriken lyder gravid, och har tusen frågor och funderingar.
Hoppas ni orkar läsa för skulle vilja dela med mej av "min historia", för att sedan kanske få höra if jag är "normal", if fler har känt/känner som jag....

Är idag i v 14 (14+2 enl vul). Börjar äntligen må bra och känna glädje över detta med att vänta barn.
I augusti förra året hade jag ett tidigt tidigt missfall och var då helt knäckt över detta. Men vi tog nya tag, och ja, det gick ju bra
Men.....från v 6 fram till 10 ungefär måde jag något så fruktansvärt dåligt både psykiskt och fysiskt. Hade ett enormt illamående, kunde inte äta någonting. Levde på vatten och nyponsoppa veckorna 6-9 ungefär, sedan kunde jag äta vis mat, om än väldigt lite.
Samtidigt som detta hemska illamående sköljde ngn slags ångest över mej, jag grät, kände rädsla och starkt motvilja inför denna graviditet. Det var så hemskt! Jag ville inte känna som jag gjorde eftersom det ju var en planerad och efterlängtat graviditet men jag kunde inte rå för hur jag kände!!
Hade/har ett toppen-stöd fr sambon, och i vecka 6 och 7 var vi och pratade med kurator och fick göra vul, och disskuterade vad vi ville göra, hur vi ville fortsätta osv osv.
Blev sjukskriven 4 veckor och det behövdes verkligen. Har nu jobbat ngra veckor och det känns toppen. Mår mkt bättre, både psykiskt och fysiskt.
Dessa känslor var så otroligt skrämmande och hemska, att inte kunna styra över sej själv!! För att sedan, dag efter dag, trappas ned och försvinna.
Nog för att jag förstått att man får humörsvängningar, men på detta viset???
Ngn mer som känt på liknande sätt?

Pga av mitt missfall så valde jag att inte ringa för inskrivning förens ganska sent, av just det skälet att jag måde som jag gjorde först, och sen senare blev rädd för ytterligare ett missfall. Ska på inskrivning nästa vecka. Väldigt sent kanske, men jag tycker det känns rätt, och bm jag pratat med förstod mej.

Nu till lite frågor och funderingar :
Är det vanligt att man känner som mensvärk? Har läst att många känner så, och att det förklaras som ofarlig växtvärk.

Ömma bröst så in i norden.....Men detta börjar avta nu? Är det vanligt att många syptom försvinner och man känner knappt att man är gravid denna tid? Har läst lite om dessa veckor, även kalade spök-veckor, så jag förstå ju att många känner så här. Men just nu får jag för mej att det är ngt som är fel, är jag verkligen gravid, osv osv....

Sen....detta är väll lite väl tidigt att tänka på, men jag kan inte låta bli. Jag känner en stark stark motvilja inför detta med amning.....Och detta är inget som kommit nu, detta är ngt som funnits hos mej sen första gången jag tänkte på att skaffa barn, och det är väldigt länge sedan. Jag trode denna känsla skulle försvinna när jag väl vart gravid, men icke. Jag mår riktigt riktigt dåligt av bara tanken på amning facktist. Jag har pratat men nära och kära och vänner om detta och alla säger att man kan aldrig veta vad man känner när man väl får upp bebisen på bröstet där på bb, det man kännt innan försvinner och ersätts av helt andra känslor man inte kan förstå innan man väl är där själv.
Denna biten förstår jag fullt ut,och jag kommer vara öppen och försöka ta till mej detta med amningen. MEN, vad händer om känslan inte försvinner? Vad händer om jag inte vill/klarar av det. Är jag en dålig människa då? En dålig människa som inte klarar av en så naturlig sak? Jag vill gärna tro att jag INTE är ngn sämre människa än andra, men hur kommer omgivningen/vården se på detta? Finns det fler som känner/kännt så här ang amning??


Ohh jösses så långt det blev! Min första tråd, och första inlägget blev ngt långt och snurrigt. Jag hoppas ni hänger med och orkar läsa klart, och kanske vill dela erfarenheter och känslor med mej

Ha en bra dag!!

 

[Sandra78]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Jag har ganska nyligt varit gravid, bebisen blir sju veckor på onsdag. Jag kände mig inte särskilt gravid förrän i vecka 25 typ, hade lite ömma bröst de första veckorna men det försvann runt vecka 10. Mådde aldrig illa, var lite mer sugen på apelsinjuice, mandariner och fanta bara.

Den där mensvärken du skriver om tror jag är jättevanlig, jag kände av den från och till, hade några dagar-nån vecka när det gjorde ont, sen gick det över för att återkomma efter nån vecka. Tror det höll på så nästan halva graviditeten.

Min erfarenhet är att det är väldigt individuellt hur vården ser på amning. Jag ville amma men fick magsjuka ett dygn efter förlossningen och blev uttorkad, mjölken sinade och kom aldrig igång riktigt efter det. Så jag delammade i två veckor, sen gav jag upp då dottern inte ville ta bröstet mer och det kändes bara skitjobbigt med amningen.

Jag har själv känt mig "dålig" för det men har fått jättemycket stöd och förståelse från vår BVC-sköterska. Även många på BB där vi låg första dagarna var uppmuntrande, kan bara minnas en "k-rring" som var nedlåtande, men henne lät jag sambon ta hand om

Ge amningen en chans om du vill, men känns det inte okej så se till att förankra det hos barnets pappa, så kan han få ta eventuella diskussioner å dina vägnar om det känns jobbigt den första tiden.
Det viktigaste tror jag är att bebis OCH mamma mår bra, bröstmjölk är inte så överlägset att det är värt att sitta hela natten med en hysterisk bebis och sina egna tårar sprutande bara för att man absolut ska amma.

Dottern har levt på Babysemp (ersättning alltså) helt och hållet i över en månad, och hon växer, ler, lyfter huvudet, drar mig i håret, bajsar och säger "äääe" precis som vilken bebis som helst.

Och den enda kommentar jag fått ang ammandets vara eller inte vara var från en tjej som konstaterade att det måste vara superskönt att kunna ha på sig vanliga kläder, då hon själv höll på att frysa ihjäl i en amningströja då hennes bebis vägrar ta flaska.

Och du, GRATTIS!

 

[trazel]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Molvärken i början av graviditeten är vanlig vad jag förstått.

Innan den här graviditeten hade jag inte funderat så mycket över amningen. Men jag kände en grym ovilja att amma. Det var fult att amma, det va opraktiskt, mina bröst var mina, och bara grejen att en liten unge skulle ligga och snutta kändes helt fel för mig.

Runt vecka 25-27 någon gång bestämde jag mig för att ge amningen ett försök. Fungerade det inte så skulle det bli ersättning.

Jag är nu i vecka 33 och har börjat känna annorlunda. Jag vill försöka amma, men jag kommer inte att sitta och gråta mig igenom natt efter natt bara för att jag ska amma. Då mår nog både jag och bebis bättre av att köra på ersättning.

 

[turbofling]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Med första barnet tänkte jag inte så mycket alls på amningen under graviditeten. Men när hon var född kände jag bara obehag vid amningen (enbart psykiskt), det gjorde att jag drog mig för att amma och allt blev bara en ond cirkel. Dottern skrek mkt, gick upp dåligt i vikt och amningen bara krånglad. Dessutom flyttade vi när hon var 3 v och det var mkt att fixa med det. När hon var en månad börjde vi ge ersättning och vilken lättnad det var. Delammade ngn månad till.

Med dotter nr 2 (hon är 3,5 månad nu) tänkte jag att jag ger amningen ett försök, kanske känns det bättre när allt är med stabilt runt och jag vet vad det handlar om. Dotter nr 2 visade sig vara en rikigt snuttis, hon ville helst ligga vid bröstet hela tiden. Det kändes lite bättre än dotter nr 1 men jag grät hela kvällarna första veckorna, dels pga att jag fick ont och även att det var så omysigt. Runt 1 månad började jag med flaska till henne ocksa och har delammat sen dess. Nu har dottern varit på sjukhus en vecka och bara fått flaska och nu vill hon inte ta bröstet alls. Jag är inte så ledsen för det, men amningen var ganska praktisk på natten.

Mitt råd till dig är att prova några dagar och se hur det känns. För mig har delammning fungerat väldigt bra, slippa pressen att man måste amma utan ist göra det när man vill. Stäng sen öronen när folk ifågasätter på ett negativt sätt varför du inte helammar.

 

[Modett]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Måste säga att dina funderingar låter fullt "normala", allt från molvärken till spökveckor Det är vanligt med mensvärksliknande känningar i början, och precis som du skriver så är det inte ovanligt att symptomen (som de ömma brösten..) avtar där efter vecka 12 någon gång. Jag kände de första fosterrörelserna vid vecka 16, men det är ju väldigt olika!

Sen, vad gäller amning.. För mig kändes det extremt avlägset, och nästan otänkbart, att amma. Men jag ville ändå försöka. Och inte blev det lätt, det tog 6 veckor, 3 mjölkstockningar och en medfödd tjurskallighet att äntligen få det att fungera. Från ca 3 veckors ålder - 9 veckor delammade jag och varvade med flaska, urpumpat eller ersättning. Nu är amning jättemysigt, sonen är 6,5 månader och jag har inga planer på att sluta än på ett tag.

Det kan (om du frågar mig) vara rätt jobbig med det tryck som finns på amningen, "det bästa för barnet är att amma" osv. Inte blir det bättre av googla runt och läsa påståenden som att ersättning är artfrämmande (google är inte alltid din vän..). Den rationella delen av mig visste ju att ersättning är ett jättebra alternativ, men den mer irrationella delen tänkte "ska inte mitt barn få det bästa?". Tycker dock att Amningshjälpen på vårt sjukhus hade en sund inställning, det var faktiskt de som föreslog att vi skulle börja dryga ut med lite ersättning. Även Bvc var bra, de peppade visserligen för amningen men efter några mjölkstockningar sa de något i stil med att man ska ju inte amma till varje pris..

Det blev långt, det här med Hur som helst, du har gott om tid på dig att fundera - men överanalysera inte utan ta det som det kommer, när det kommer

 

[ako]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Jag ör snabbsvarsvarianten: Jag hade samma mensvärkskänning som många andra beskriver, och ömheten i brösten avtog runt v 14 eller så. Kände mig helt "ogravid! därifrån o till v. 20 då det började synas lite (hade dock turen att inte må illa etc, utan var bara mkt trött i början).


Angående amning, så häng inte upp dig för mycket och bestäm inget tvärsäkert förrän barnet är fött. Om du orkar, så försök amma i några veckor, en månad till att börja med, för i början är amningen tuff för nästan alla. Jag hade inte ens funderta på att amningen skulle vara jobbig, men det var den första månaden. Sen var det ju jättesmidigt att alltid ha mat med till bäbisen, och mysigt dessutom (tyckte jag o Ludvig). Man kan ju amma delvis oxå, det gjorde jag. Skönt att kunna åka hemifrån. Alla barn fixar inte att varva bröst och flaska men vår unge gjorde det.

Om du känner stark motvilja mot amningen, så låt bli och var nöjd med ditt beslut! Bättre nöjd mamma och nappflaska än ledsen mamma och bröstmjölk! ¨Låt inte detta förmörka vardagen, och bestäm inget heller innan du vet hur det känns. Känns det fortfarande helt avigt när bebben väl är ute så är jag säker på att det finns ersättning även på BB !

Lycka till!

 

[carrin]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Åh jag hatar detta snickisnackande om att man måste stå ut med amning etc.
I början hade bebis jättesvårt att ta bröstet och jag ville gärna prova. Fick en amningsnapp(med tillhörande bannor) och där och då släppte allt, hon åt fint och jag kände mig nöjd.
Nu är hon strax 7v (dvs nästan lika gammal som Sandras) och ammas nästan helt, enda skillnaden är att sambon ger henne ersättning 1 gång / dygn så jag kan ta hand om hästarna utan att känna mig stressad, detta fungerar jättebra, han blir trygg när jga inte är hemma och bebis mätt och glad. Men det är så mycket snack om att man ska amma och det är uteslutet med napp/flaska etc

Napp får hon när hon vill, det verkar skänka henne trygghet och hon blir lugn. Flaska använder vi då vid ersättningsdags, Jag märker även att hon sover bättre när hon får Babysemp ett mål, säkert därför att det ger längre mättnadskänsla.
Tycker inte det är någon skillnad på hennes vilja att ta bröstet, hon har fortfarande lite svårt att amma utan amningsnappen så jag får turas om, ibland med och ibland utan..

Lycka till med din bebis nu.

 

[Skogstrollet]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Jag väntar vårt första barn (v.15) och har haft två tidigare missfall. Även om det här var högst planerat och efterlängtat så har jag - hittills- inte kunnat glädjas över den här graviditeten särskilt mycket alls. Oron och vetskapen om vad man kunde förlora gjorde att jag inte vågade ta till mig det som hände nu och ibland vissa dagar till och med önskade det hela ogjort. För visst är det många känslor på spel. Idag känns bättre, den här veckan började det "landa" för mig.

Mensvärksliknande kramper har jag haft sedan v.6-7 ungefär och har fortfarande, det är helt normalt. Livmodern växer.

Brösten har varit sjukt ömma (sprickfärdiga, rör för fan inte) men det började avta i förra veckan och nu känns det betydligt bättre.

Angående amningen så är du ingen sämre människa eller mamma om du väljer att inte amma! Jag är själv "flaskbarn".

 

[Elize]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Mandariner = mums! Finns det inte hemma blir jag skogs-tokig nu för tiden

Som du säger, det viktigaste är nog att vi alla mår bra. Ska absolut ge det en chans, men ska ändå ta upp detta med min bm, och se till att mina känslor och åsikter ang detta med amning finns nerskrivet tills det är dax för bb.
Barnets pappa vet precis hur jag känner, och respekterar det och ställer upp till hundra procent om det skulle bli krångel.

Har iaf varit på inskrivning nu, och det kändes kanon. Super gullig Bm, så vill gärna tro att hon lyssnar och är förstående och hjälper mej

 

[Elize]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Till alla :

TACK så mkt för era svar!! Känns kanon nu

Man blir jue så mkt lugnare av att höra andras åsikter och erfarenheter. Allt är ju så nytt detta, så stort, så otfattbart!!

Har iaf varit på inskrivning nu, och fick träffa en toppen trevlig barnmorska. Kändes super, så hoppas och tror att jag får mkt råd och stöd fr henne.

Men alltså.....haha, hur nervös får man vara för minsta lilla och den ändå kallas normalt?? Eller är det så att det finns inget "normalt" när man är gravid?

Just nu väntas det brev med tid för UL. Jisses så overkligt. Jag är i princip "symptom" fri så undrar ju hela tiden om det verkligen är ngt i min mage....!! Jisses hemska tankar man kan tänka!
Vill ju bara få lite riktig mage nu, ist för att känna mej svullen och allmänt små-fläskig......

Vet det är väldigt olika, men när syntes det på er?

Dum fråga kanske,,,,men är den putande magen hård och stinn fr första början den börjar synas, eller är den lite mjuk eller hur man ka säga.....? Jisses, ni får inte skratta åt mej oh dumma frågor

Ha en bra helg alla

 

[trazel]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Hård är i alla fall bara min mage när jag har sammandragningar (vilket iofs är mest hela tiden). Annars är den mjuk och gosig... I vecka 34

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Om du börjar känna på magen precis ovanför blygdbenet så bör du kunna känna livmodern, den når upp till ungefär 1 dm under naveln (om man är i vecka ca 15/16.

Tydligen svullnar tarmarna upp och man får långsammare matsmältning så jag antar att det är det som resten av magen består av...!

 

[feel]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Min är inte mjuk och gosig Känner mest bara knotiga små bebisben och kroppsdelar som sticker ut.

 

[trazel]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Min är inte mjuk och gosig Känner mest bara knotiga små bebisben och kroppsdelar som sticker ut.

Haha, det kanske är sant! Fast min bebis boxas/sparkas mer än vad h*n trycker. Men ibland är det ju någon del som sticker ut.

 

[Zody]

Sv: Gravid och behöver någon att dela tankar och funderingar med!

Runt vecka 25-27 någon gång bestämde jag mig för att ge amningen ett försök. Fungerade det inte så skulle det bli ersättning.

Jag är nu i vecka 33 och har börjat känna annorlunda. Jag vill försöka amma, men jag kommer inte att sitta och gråta mig igenom natt efter natt bara för att jag ska amma. Då mår nog både jag och bebis bättre av att köra på ersättning.

Vet du, precis sådär sa jag också under graviditeten, och ändå satt jag där och grät när dottern kommit. Jag grät för att det gjorde ont av såren, jag grät för att brösten var ömma och jag grät för att jag var så j-vla envis och helt plötsligt vägrade att pumpa eller ge ersättning. Det som jag under graviditeten sagt inte var så viktigt, gick det så gick det liksom, blev helt plötsligt jätteviktigt.

Det jag försöker säga är - ha en öppen inställning till amningen, ge det ett försök. Men förbered dig också på att något du sagt inte kommer spela någon roll, kan bli hela din värld.

(och jag säger som min barnmorska sa till mig då såren var som värst; "Vem ser skillnad på vilken unge som ammat och vem som fått flaska när de sjunger om studentens lyckliga dagar?" Hon har så rätt.
Och tro det eller ej, men jag ammade i 9 månader och älskade det, så kan det gå )