Sv: Gosse med kort stubin
Han har helt enkelt svårt att ha fel?
Det är att vara känslig på ett visst sätt. Att ha svårt att ha fel brukar innebära att man sätter höga krav på sig själv. En människa med låga krav blir inte speciellt påverkad när dom förlorar, har fel osv. Ett barn med höga krav "tappar konceptet" när dom gör något fel eller något inte blir som dom förväntade. Förutfattade meningar kallar jag det när man har höga förväntningar på något. Det brukar bli bättre på den fronten med ålder då tänkandet blir bredare och barnet förbereder sig innan att det kan gå åt skogen samtidigt som det kan gå bra. Går det åt skogen så fixerar tänkandet vid nästa steg istället för att fastna i problemet. Kommer som sagt var med det "bredare" tänkandet. Jag brukar hjälpa min dotter genom att prata om saker och ting innan så hon är medveten om att "det kan" och "det kan inte". Då minskar hennes förväntningar och hon slipper att "förlora konceptet". Jag är helt enkelt ett steg före hela tiden så mycket jag kan tills hennes egna tänkande är så utvecklat att hon fixar det själv. Samtidigt tränas det tänkandet upp tidigare än det normalt skulle komma på egen hand.
Blir hans beteende värre när det blir för mycket fokus på det negativa så tyder det att han är känslig var man lägger på "tryck". Då borde han svara väldigt snabbt och bra på belöningssystem också.
Belöningssystemet går i grund och botten ut på att lägga in en yttre motor (sporre) för att förändra ett beteende med fokus på det som är bra. Det som är bra dras fram och belyses extra mycket så att fokus på misslyckande tas bort. Så sparsamt som möjligt med straff eller koncekvens vad man nu vill kalla det.
Räcka ut tungan och bära sig dumt åt tyder på att han just då känner skuld och skam och vet inte riktigt hur han skall hantera dom känslorna. Att han inte vill prata om det sedan förstärker min mistanke om att han känner skuld och skam.
När han berättar om saker som han gjort som inte är bra beröm honom för att han har talat om som det är (tacka för förtroendet) och tala om att du är glad över detta. Försök sedan att hjälpa honom med att analysera situationen och komma fram till vad han kan försöka tänka till nästa gång. Det är ingen ide att älta det som har varit utan det viktiga är att han jobbar på att försöka låta bli att göra så igen. Misslyckas han så hjälp honom att rikta fokus mot lösningen på problemet. Du skall helt enkelt vara den där tränaren (coachen) som visar hur man skall göra och lära ut trick för att "vinna" och helst inte fastna som domare som bara visar var felet ligger och är passiv så länge som allt går bra. Vi föräldrar (och även andra vuxna som jobbar med barn) tenderar ibland att fastna i rollen som domaren och glömmer bort att vi är där för att träna/leda rätt (coacha) våra barn.
Är han överlag en positiv kille med bara lite mycket vilja för han själv att hantera i alla situationer så kan jag lova att han kommer att falla ut fullt normalt när han är vuxen. Han växer i sitt temperament precis som en valp växer i sina tassar. Bara hjälp honom att hitta lösningarna så fixar det sig.
När det gäller skolan.
Gå till rektorn med era funderingar om ni inte tycker att det händer något trots att ni tagit upp det med läraren flera gånger. Fråga om denna är medveten om situationen och vad denna planerar att göra åt att försöka förändra läget om klassen är stökig (diskutera ej andra elever utan bara överlag). I nästa steg blir nog att efterlysa en elevvårdskonferans för att tillsammans med skolan komma tillrätta med hur ni gemensamt skall arbeta för att er son skall få det bättre i skolan. En skolpsykolog kan vara bra att ha med som vågskål och som kan vara den som ser till att samtalet flyter på mer konstruktivt.
Elerverna måste få en dräglig arbetsmiljö och är det en klass som är stökig är det ju viktigt att det tas tag i så fort som möjligt för risken är annars att det blir värre med åren. Undantag om klassen råkar få en sådan där otroligt bra lärare som bara har "det" men varför vänta tills dess om det ens inträffar?
Det är faktiskt möjligt att om den nu är stökig så kan det vara en avgörande faktor för hur väl din son orkar uppföra sig i skolan. Är det för mycket liv och rörelser så finns ju risken att han blir för trött i hjärnan att han helt enkelt inte har energi nog att orka hantera plötsliga frustrationer. Det är något som varken mat eller sömn kan råda bot på utan bara att vuxna styr upp situationen som är stökig.
En vanlig sak till frustration är just sådant som du nämner om vid luciatränandet. Han upplevde uppenbarligen sig orättvist behandlad och hans upplevelser av saken är ju hans även om det i verkligheten inte var så i den vuxnas ögon. En sådan reaktion är något jag inte skulle bli förvånad över hos ett barn på 7 år (gisses vad det kan vara noga med rättvisan då
) om den är så som du beskriver det. Det riktigt lyser "jag känner mig orättvist behandlad" från den. Jag tror faktiskt inte att han blev tillsagd är problemet utan hur det gjordes. Det är ju lite svårt när man inte är där att säga vad triggern låg bara att det blev för mycket för din son att hantera. Handlar inte om hur "väluppfostrade" barnet är alls utan snarare hur dom är rustade för att hantera frustration.
Min dotter blir väldigt arg om hon upplever att andra tycker att hon överdriver sin reaktion. Det är samma som att ljuga för henne och att bli anklagad för att ljuga är samma sak för henne som att inte bli tagen på allvar. Min dotter går dock mer kaboom än din son gör då hon mer blir "arg/ledsen" är "tjurig".
Barn som hon måste man när dom är yngre poängtera att det spelar ingen roll vem som började eller gjorde vad utan det enda man vill ha är uppmärksamhet och en förändring. Det går att hämta upp barns uppmärksamhet på flera sätt och vissa är lättare att hämta uppmärksamheten hos om man tex rör vid dom för dom är så inne i det dom gör för tillfället. Man får vara kreativ som lärare om man har elever som lätt faller ur uppmärksamhet för andra saker är mer intressanta.
Jag ser det som så att vissa barn tar det längre tid för att lära sig läsa och skriva medans andra tar längre tid på sig att klara av att behärska sig i alla möjliga situationer. Det betyder inte att den som inte kan läsa vid 7 års ålder inte skall träna sig på att läsa eller att din son behöver träna på att kontrollera sitt humör men ingen av dom skall skuldbeläggas för att dom till fullo inte bemästrar "konsten" ännu. Alla mognar inte lika fort i alla delar i kroppen och alla temperament kräver inte lika stor mental mognad och just därför har vi barn som inte gör mycket väsen av sig och aldrig "trotsar" medans andra tycks nästan vara födda "trotsiga". Det är ingen ursäkt för att låta bli att träna sig men en förklaring varför alla inte fixar det i samma ålder. Vissa kräver helt enkelt andra/mer åtgärder (skall vara positiva i första hand) då dom är "svårare" att fostra. Inte "svårare" som i att man måste ta i mer utan svårare för balansgången är mycket svårare för att hålla barnet på en så harmonisk nivå som möjligt. "Svårare" för dom är så känsliga på hur man säger saker , hur man använder sitt kroppsspråk och tycks svara upp på det egna humöret snabbare än vad man själv lägger märke till att man var på just det humöret. Dom kräver helt enkelt en större finkänslighet för att inte fastna i sin egna "envishet".
och så blev det 12 meter långt inlägg och jag hoppas du orkar läsa ialla fall
