Gör jag rätt?

[rosenknopp]

Känner att jag behöver skriva av mig lite.

Har en engelsk springer spaniel, 9 år. Åkte till veterinären för jag tyckte att han börjat höra så dåligt och även uppmärksammat små fläckar av urin i hans säng. Börjat några gånger om dagen, som att han harklar sig/kräkljud.

Efter 5 besök ser det ut så här:

Blåsljud på hjärtat. Förstorad vänster kammare och förtvinad/liten muskel där. Hjärtmedicin insatt som han ska äta resten av livet.

Urinsten som inte går att spola ut, behöver buköppnas för att ta ut dem.

Prostatan 2,5 gånger så stor som den ska vara. Behöver kastreras.

Plasmacytom (vet inte om det hette så men typ elakartad cancerknöl) på förhuden. Behöver opereras bort men de kan inte ta den säkerhetsmarginal som de vill, då har han ingen förhud kvar.

I övrigt har han sen 1- års ålder haft kraftig foderallergi och eksem över delar av kroppen.

Öronen var mest fulla av smuts som satt så långt ner att den inte syntes (har tvättat öronen 1-2 ggr/ vecka i regel). Åtgärdat nu.

En specialist har bedömt att det GÅR att söva honom för operationerna men bara kort stund och förhöjd risk föreligger trots speciella narkospreparat.

Två alternativ finns.

1. Operera i flera omgångar med läkningstid mellan varje operation.

2. Låta honom slippa operationer och få en bra sommar och ta bort honom till hösten.

Tillståndet idag är helt ok. Han är loj för att vara honom men inte ledsen på något sätt. Någon som inte känner honom skulle inte reagera om vi säger så. Orkar promenader utan problem, men orkar inte springa i 300 blås som han gjort tidigare.

Skulle vilja veta hur ni skulle ha tänkt, utan att avslöja hur jag resonerat.

 

[tolksele]

Låter som lite väl många saker för en ändå rätt gammal hund

Bara du känner ditt djur bäst men jag hade nog låtit honom somna in om det var min hund. Fler operationer, lång konvalescens.. Nej, jag hade nog avslutat här istället för att riskera komplikationer och att djuret tynar bort..

Hoppas du känner att du kommer fram till rätt beslut, oavsett vad det blir och hur tungt det än är

 

[em-pirre]

Alternativ 2.

 

[Flixon]

Jag hade valt alternativ två, det är det enda alternativet för mig. Det är för många operationer som krävs på en för gammal hund, även om jag förstår att det är jobbigt.

Men jag förstår att det inte är ett lätt beslut

 

[Milosari]

Alternativ 2 pga cancern. Det andra är ändå rätt så lätt att behandla. Vill du inte kastrera kirurgiskt så finns det hormonläkemedel eller kemisk kastrering att välja på. Så då blir det "bara" en operation.

Men det spelar ingen roll om allt det andra går att fixa, om han samtidigt har en tumör som besvärar honom. Om inte urinstenen stör honom hade jag nog låtit honom ha en bra sommar och sedan tagit bort. Men en stor prostata kan bli ganska besvärlig och ge problem med både avföring och ischiasliknande ryggsmärtor. Så jag hade satt in behandling pronto på den.

 

[Sparkling]

Jag hade också valt alternativ 2 (även om det skär i hjärtat) på grund av att det är så många grejer, en relativt gammal hund och osäkert vilken livskvalitet det blir efter så många operationer och konvalecens, plus allergi och eksem.

 

[Raderad medlem 94602]

Tvåan. Tyvärr. Av alla de anledningar som redan nämnts.
Beklagar att din hund drabbats av det här.

 

[rosenknopp]

Är glad att jag startade den här tråden. Innerst inne har alternativ 2 känts som det rätta och det är vad jag till 99 procent bestämt mig för. Men en del av mitt hjärta säger att jag vill göra allt för att han ska få finnas kvar lite till, men det känns inte rätt innerst inne. Det vore egoistiskt. Jag vill inte att han ska tyna bort av komplikationer. Samtidigt känns det fruktansvärt att ta bort en hund som mår ok! Men alternativet att inte operera och låta honom leva tills han blir riktigt dålig finns inte. Blir han inte märkbart sämre nu får han en sommar med lek och bad och sen är det hela över .

@Milosari Han har fått en kastreringsspruta som skulle räcka några månader, urin läckaget upphörde helt efter en vecka så han är behandlad mot prostatan för tillfället.

 

[tanten]

Kanske på jag på moppo nu men i min värld har jag ansvar för att mitt djur har ett värdigt och bra liv.

Jag vill inte se mitt djur bli orkeslöst eller ha smärtor. Jag lever själv med värk och vet hur trött och påverkad man blir av även en lätt, men ihållande smärta.

Ett stolt och busigt djur som dämpas av värk och/eller krämpor är helt mitt ansvar. När vet jag att det är rätt att avsluta? Jag gör det hellre för tidigt än för sent. Just för att bespara djuret lidande. Jag får inte hålla ett djur vid liv för mina egna sentimentala känslors skull.

 

[Red_Chili]

Kanske på jag på moppo nu men i min värld har jag ansvar för att mitt djur har ett värdigt och bra liv.

Jag vill inte se mitt djur bli orkeslöst eller ha smärtor. Jag lever själv med värk och vet hur trött och påverkad man blir av även en lätt, men ihållande smärta.

Ett stolt och busigt djur som dämpas av värk och/eller krämpor är helt mitt ansvar. När vet jag att det är rätt att avsluta? Jag gör det hellre för tidigt än för sent. Just för att bespara djuret lidande. Jag får inte hålla ett djur vid liv för mina egna sentimentala känslors skull.

Håller helt med. Om jag väntar tills det inte finns någon livsglädje kvar, då har jag väntat för länge. Likadant om jag tänker tillbaka på sista tiden med hunden, då vill jag komma ihåg bra saker, inte några dåliga.

Min första saluki exempelvis, hon åt dåligt sista tiden, hade lite allmänna hudproblem osv efter att ha fått antibiotika mot UVI som blev för mycket för henne. Hur som helst så var hon ändå pigg och glad och en knapp vecka innan jag var tvungen att ta bort henne så följde hon glatt med på en ordentlig långpromenad i superfin natur, på ett av våra favoritställen. Sedan blev hon snabbt dålig, men egentligen var det bara 2½ dag som hon var riktigt dålig. 3 dagar innan jag var tvungen att ta bort henne var vi på en längre promenad, hon rullade i gräset som hon älskade och var på bra humör. Jag önskar att alla hundar jag någonsin kommer tvingas ta bort får ett så snabbt och bra slut.

Jag hade säkert kunnat hålla liv i henne längre, utsatt henne för många stressande undersökningar för att försöka få ordning på magen/aptiten och kanske försökt operera bort någon av hennes cancerknölar, men det kändes inte rätt. Jag vet fortfarande inte vad det faktiskt var som gjorde att jag tvingades ta bort henne, jag har bara massor av teorier, men jag försökte inte hålla liv i henne allt för desperat utan när det kändes som att det bara skulle bli ett utdraget slut, då valde jag att korta ner det så mycket som möjligt.

 

[dpmatte]

För det första så hade jag bett att få Ypozan utskrivet för den förstorade prostatan istället för att kastrera. Så slipper han förhoppningsvis besvär av det. Man ger det i 10 dagar och sen tar det ytterligare lite tid innan prostatan har minskat helt. Min gamling fick det för cirka 4-5 år sen och den har inte blivit förstorad igen och han är 14½ år nu.
Hjärtmedicinen ska han ju givetvis ha.
Eftersom urinstenarna inte går att spola ut borde de rimligtvis inte ställa till problem. De borde stanna kvar i blåsan.

Om/när man opererar en äldre hund så måste man alltid sätta rehabiliteringstiden och chansen att må bra resten av livet i relation till hur länge hunden kan tänkas leva. Så är det i ert fall även hjärtfelet att ta hänsyn till. Säger veterinären att det är tveksamt om han klarar operation, så hade jag inte opererat utan istället varit observant på hur han mår. Jag har själv varit i den situationen att det inte gick att operera bort en tumör i den mjuka gommen på en 9½-åring. Veterinären sa att han kommer att visa tydligt när han inte vill vara med längre. Och jag var livrädd att missa hans tecken, men det hade jag inte behövt vara orolig för. Det är 14 år sedan nu, men jag glömmer det aldrig. Man sa när jag kom in med honom att man kunde sätta en tracheotomi i halsen så kunde jag få behålla honom ett par månader till. Jag sa nej tack och sa att det vill jag inte att han ska behöva gå igenom när det ändå inte finns en chans att han blir bra. Ville inte att han skulle må dåligt sina sista månader.

 

[eldhroka]

Det är aldrig ett lätt beslut och det jobbiga med att ha hund eller djur överhuvudtaget. Jag håller dock med de övriga i tråden och hade också valt alt 2 för hundens skull.

Beklagar att ni råkat ut för detta

 

[terrific]

Låt inte hunden lida! Välj alt. 2, när den inte längre mår bra.

 

[rosenknopp]

Beslutet är taget. Pratade med veterinären i fredags och sa ifrån om vidare behandlingar, alltså operationer. Pratade lite kring mitt beslut och veterinären sa att hon hade tänkt likadant om det varit hennes hund.

@dpmatte han är behandlad för prostatan och det fungerar hittills .

 

[dpmatte]

Så bra. Och skönt när vette och patient har samma åsikt. Hoppas det "håller" länge innan han blir sämre. Låt honom ha kul utan att överanstränga honom och skäm bort honom lite ibland.

 

[Yrja]

Jag hade också valt alt 2. Om du vill låta honom leva sålänge han mår bra så gör det. Du känner din hunf och du vet själv hur han mår. Vår hund fick vara med tills det gått långt (dock väldigt hastigt insjuknande pga aggressiv bencancer). Vi gjorde själva bedömningen om när det var nog och det kändes helt rätt ända till slutet och jag har aldrig hanterat förlusten av ett djur så bra trots att det var en av dom viktigaste i mitt liv som varit med oss genom många stora stunder.

Du känner din hund, följ ditt hjärta.