Gör jag rätt?

[assiscott]

Hej,
jag har en katt på 9 år. En bondkatt som hittades en het sommardag i en vedbod utan mamma, helt uttorkad och förstoppad, endast någon vecka gammal. Jag födde upp honom med flaska. Under hela sitt liv har han helt oprovocerat hoppat upp och bitit människor i armar, ben och fötter. Sitter man på toaletten med dörren på glänt kan han smyga in och helt utan anledning bita tag i låret.
Andra katter ger han sig på också, både min andra katt och grannens. Han är alltså helt opålitlig. Har provat att markera när han gör sina "utfall", men då stirrar han lömskt och hoppar återigen på och biter sig kvar. Oftast biter han så hårt att det går hål och börjar blöda.
Han är kastrerad och enligt veterinärs utlåtande är det inga andra fel på honom.
Han var på detta sätt även innan den andra katten kom, så att det skulle handla om "svartsjuka" eller liknande har jag väldigt svårt att tro.
Omplacering vågar jag ärligt inte, då jag är rädd att han ska bita flera. Och vem vill ha en katt som bits helt oprovocerat...
Nu överväger jag avlivning, då situationen är helt ohållbar. Bekanta vågar inte hälsa på och ännu mindre klappa honom.
Hur hade ni gjort? Någon som varit med om liknande?

 

[Sasse]

Eftersom han är rätt gammal, haft beteendet hela livet och veterinären inte hittar något fel, tycker jag du gör rätt. Hade det varit jag, skulle nog avlivning varit ett alternativ mycket tidigare. För kattens skull. Har svårt att tänka mig att den mår helt bra.

 

[MissPumpkin]

Hej,
jag har en katt på 9 år. En bondkatt som hittades en het sommardag i en vedbod utan mamma, helt uttorkad och förstoppad, endast någon vecka gammal. Jag födde upp honom med flaska. Under hela sitt liv har han helt oprovocerat hoppat upp och bitit människor i armar, ben och fötter. Sitter man på toaletten med dörren på glänt kan han smyga in och helt utan anledning bita tag i låret.
Andra katter ger han sig på också, både min andra katt och grannens. Han är alltså helt opålitlig. Har provat att markera när han gör sina "utfall", men då stirrar han lömskt och hoppar återigen på och biter sig kvar. Oftast biter han så hårt att det går hål och börjar blöda.
Han är kastrerad och enligt veterinärs utlåtande är det inga andra fel på honom.
Han var på detta sätt även innan den andra katten kom, så att det skulle handla om "svartsjuka" eller liknande har jag väldigt svårt att tro.
Omplacering vågar jag ärligt inte, då jag är rädd att han ska bita flera. Och vem vill ha en katt som bits helt oprovocerat...
Nu överväger jag avlivning, då situationen är helt ohållbar. Bekanta vågar inte hälsa på och ännu mindre klappa honom.
Hur hade ni gjort? Någon som varit med om liknande?

Hej! Tråkigt o höra med din kise.

Nu är det så här att jag själv har en katt dam som har väldigt speciellt humör. Inte så som din, men ibland känns det som att hon saknar vissa spärrar, vill hon inte kan hon till exempel klösa mot ansiktet vilket ingen annan katt vi haft gjort. Hon har ett häftigt humör och blir lätt väldigt grinig. Hon är till exempel totalt olämplig i ett hem med barn, har redan klöst grannens barn som har blivit tillsagda att de inte får klappa henne. (Antagligen har de klappat henne och hon har markerat att det inte är ok, och sen har de kanske fortsätt ändå och då har hon klöst).

Vi har väl mer eller mindre accepterat att hon är som hon är. Vi känner ju henne och vet hennes gränser, så det är lätt för oss att glömma att hon inte är helt normal. Hon har ju också haft ett svårt liv.

Nu till saken är att när vi var hos veterinären för att vaccinera henne, så pratade vi lite om hennes humör och uppväxt. Hon är nämligen uppfödd med mjölkersättning då mamman lämnade henne som liten. Då berättade veterinären att det är väldigt vanligt hos katter som inte haft någon mamma som uppfostrat dem att bli mer eller mindre agressiva och/eller svåra i humöret som vuxna. Kattmammor uppfostrar ju sina ungar väldigt hårt, medan vi människor är mycket mjukare och okonsekventa.

Det låter precis som att det är fallet med din katt. Och om det är så finns det faktiskt inget du kan göra åt det. För inga tillrättavisningar i världen kan ändra ett beteende som en katt fått redan som unge.

Kram till er!

 

[Sol]

Det låter som ett ganska typiskt problem för katter som har växt upp utan mamma och syskon. De lär sig inte att "hålla tillbaka" när de busar. Normalt sett lär sig kattungar detta genom att busa med varandra och med sin mamma.

Att tillrättavisa kommer antagligen inte att hjälpa. I värsta fall skapar det osäkerhet hos katten vilket kan förvärra problemet.

Avleda, avleda och avleda i kombination med att aktivera är antagligen den bästa vägen framåt.

Omplacera är väl bara ett alternativ om den nya ägaren är beredd att tackla problemen katten har och det lär inte bli lätt att finna en sådan.

 

[assiscott]

Tack för era svar!
Ja, vi har misstänkt att det är på grund av att han inte fick någon riktig uppfostran av sin mamma. Han bor hos mina föräldrar och det känns inte rätt mot dem heller att ha en katt som är helt opålitlig och gör utfall hipp som happ.
Har nu bokat tid för avlivning i morgon. Känner mig helt förtvivlad och det känns fruktansvärt att ta bort en katt som man själv fött upp och som rent fysiskt är helt frisk. Jag antar att jag gör honom en tjänst, men jag känner mig som en mördare... Värsta jag varit med om, utan tvekan.

 

[cili]

Tack för era svar!
Ja, vi har misstänkt att det är på grund av att han inte fick någon riktig uppfostran av sin mamma. Han bor hos mina föräldrar och det känns inte rätt mot dem heller att ha en katt som är helt opålitlig och gör utfall hipp som happ.
Har nu bokat tid för avlivning i morgon. Känner mig helt förtvivlad och det känns fruktansvärt att ta bort en katt som man själv fött upp och som rent fysiskt är helt frisk. Jag antar att jag gör honom en tjänst, men jag känner mig som en mördare... Värsta jag varit med om, utan tvekan.

Ställ dig frågan: hur bra mår katten av den här situationen?
Att få skäll för något han inte fattar är fel. Samtidigt som man som människa självklart inte kan acceptera att katten anfaller.
Så ja, jag tycker att du gör helt rätt. Han har ju trots allt fått riktigt lång tid på sig, det ska du ha en eloge för!

 

[MissPumpkin]

Tack för era svar!
Ja, vi har misstänkt att det är på grund av att han inte fick någon riktig uppfostran av sin mamma. Han bor hos mina föräldrar och det känns inte rätt mot dem heller att ha en katt som är helt opålitlig och gör utfall hipp som happ.
Har nu bokat tid för avlivning i morgon. Känner mig helt förtvivlad och det känns fruktansvärt att ta bort en katt som man själv fött upp och som rent fysiskt är helt frisk. Jag antar att jag gör honom en tjänst, men jag känner mig som en mördare... Värsta jag varit med om, utan tvekan.

Precis som cili säger så har han levt i hela 9 år, och varit frisk under den tiden och blivit älskad. Det är mer än vad många katter får vara med om. Jag förstår att det är jättejobbigt för dig, ingen vill avliva ett älskat husdjur. Men om du själv känner att det är dags, ja då är det nog det. Du gav honom 9 år på jorden och ett bra liv, men du har också ansvaret att se till att ingen i hans omgivning blir skadad.

Kram!

 

[Marty]

Vi hade en liknande situation hemma hos oss. Min katt fick en kull ungar. De var jättetrevliga, men en av dem har väldigt mysko hela tiden. Han ville inte ha speciellt mycket kontakt med människor och var aldrig kelig. Mot min mamma däremot var han världens mysigaste. Sedan när jag växte upp började han flyga på våra andra katter. Två av dem flydde och kom aldrig mer tillbaka, den tredje flyttade ut i vårt stall. Han flög även på människor och var inte alls trevlig. När han en dag även flög på min mamma så valde vi att låta att avliva honom, för allas skull. Jag tror inte han mådde bra och var nog väldigt stressad inombords. Visst var det sorgligt, men i slutänden det enda rätta.

Väljer ni att avliva din kan tycker jag att det är ett rätt och riktigt beslut. Han är ändå 9 år.