LindgrenV
Trådstartare
Väldigt, väldigt lång och komplicerad historia. Vet inte om det är rätt forumdel.
Jag är 18 år, har flyttat hemifrån. Bor 10 mil från föräldrarna, då jag går i gymnasie på annan ort.
Jag har en ponny, mamma har en stor unghäst. För ett år sedan flyttade vi hästarna till ett stall nära mig för att jag skulle ta hand om dom. Efter en månad blev båda sjuka på samma dag, veterinären konstaterade fång. Stallägaren höjde hyran i samband med hästarnas sjukdom (förmodligen för att hon ville bli av med oss, det var öppet hus en vecka senare och man vill ju inte visa upp ett stall med sjuka hästar...). Vi var därför tvungna att akut hitta ny stallplats, vilket vi gjorde. Ett stall som ligger ca en mil från mammas hus, mot mitt hål. Så ett par mil ifrån mig.
Bussen dit tog en och en halv timme enkelväg, + 45 min promenad. Alltså 3 timmar buss och 1,5 timme promenad för att ta sig till och från stallet en dag. Inte hållbart i längden, men något alternativ fanns inte. Mamma fick därför börja ta hand om hästarna.
Sedan ställde den idiotiska länstrafiken in bussarna helt den sträckan, så för att ta sig till stallet måste jag åka till grannstaden, byta buss och åka tillbaka. En enkelresa på 2,5 mil + den vanliga promenaden. Alternativt åka buss i en timme och 20 minuter och få skjuts fram och tillbaka. Som ni förstår har jag inget körkort. Och resandesituationen är inte hållbar.
Musten rann ur mig, ponnyn är inte ridbar och har så inte varit sedan hon blev sjuk förra våren.
Unghästen blev frisk inom nån månad, ung och stark liksom. Till hösten flyttade vi henne till en kompis som började utbilda henne som en del i sitt projektarbete, vi fick tillbaka henne i November igen. Det är inte min häst och således inte mitt ansvar.
Men ponnyn är min, även på pappret. Alltså mitt ansvar. Men jag kan i princip inget göra, vilket familjen och de i stallet inte riktigt förstår. Det fungerar inte att åka till ett stall som ligger 6 mil bort eller vad det är. 12 mil tur och retur. När jag väl är där hinner jag inte göra något, bara ta hand om stallsysslor och kanske borsta lite. Eftersom resvägen är så lång.
"Men du kan ju åka till mamma och sova där". Men det funkar inte heller, jag har katter hemma som inte mår bra av att vara ensamma.
Alltså är situationen att ta sig till stallet där hon står nu inte möjlig. Och det har jag ENORMT dåligt samvete över. Men det är ingen som förstår.
Jag orkar inte dra upp alla detaljer. Men så här ser det ut nu;
Jag letade stallplats nära mig, som jag betalar själv och vid flytt dit tar jag över allt ansvar för ponnyn. Allt. Hittade ett stall som verkar idealiskt, och har därför bokat upp mig på stallplats där. Hittade stallet i mitten på januari, ville flytta henne till första februari men fick inte för mamma. Kompromissade och flytt är bestämd till första mars.
Ponnyn är sjuk. En flytt är en stor risk. STOR risk. Och det är jag väl medveten om, det snurrar i mina tankar varje dag. Det KAN vara hennes död - men också hennes väg att bli frisk.
För som det ser ut nu, så är det ingen som har tid och möjlighet att lägga ned det som krävs för att hon ska bli bättre. Hon har ett bra stall, som är optimalt, och en flytt är en risk. Men möjligheten att ge det sista, lägga ned det som krävs, finns inte om hon står kvar.
Flytten är en risk, stallet verkar bra. I och med flytt har jag tid och möjlighet att lägga ned all min lediga tid på att få henne frisk. Skulle hon inte bli bättre så är jag medveten om att sista utvägen är farväl.
Sjukdomsbilden är komplicerad, ett svårt pussel att ta sig ur. Men jag har inte haft möjlighet att försöka. Därför vill jag göra det, göra det sista försöket.
Eftersom jag har planen att flytta henne försöker jag hålla ut så länge som möjligt. Jag VET att hon är sjuk, jag VET det. Jag ÄLSKAR min häst, över allt annat. Och jag är förberedd för att ta över och lägga ned all kraft jag har på att rädda henne. Men just nu, de sista två veckorna innan flytten, KAN jag inte göra någonting. Så vad gör jag? Jag är tyst. Jag frågar inte hur hon mår, för jag vet att hon är sjuk. Jag vill inte höra det. Inte när jag inte kan göra någonting för stunden. Jag bryter ihop, gång på gång. Dåligt samvete och ångest för att jag älskar henne så mycket men inte kan göra något. Jag vet att det jag gör är att förneka. Men jag gör det för min skull - jag hjälper ingen med att må dåligt över att hon mår dåligt. Och vad lönar det sig att fråga hur hon mår? Jag vet att hon är sjuk. Och hon vet ju ändå inte om att jag frågar och bryr mig på det sättet, så vad är det för mening?
Så eftersom jag inte frågar är "de där borta" helt övertygade om att jag inte bryr mig alls. Och kan inte förstå hur jag kommer klara av att ta hand om henne sen. De är förbannade, för att de tror att jag inte bryr mig. Och för att jag inte hjälper till mer när mamma är skadad. Men jag har inget körkort, jag är beroende av bussar, jag har ett liv här borta som inte är anpassat till livet där borta - och jag kan inte förändra allt för att hjälpa mamma, även om jag vill. Det funkar inte just nu helt enkelt.
Jag försöker säga att jag bryr mig, men de förstår inte. Vilket de säger också. Att de inte förstår hur jag kan göra det - för jag visar det ju inte.
Hade jag kunnat hade jag placerat dom i min hjärna så att dom får se.
Men nu är jag förtvivlad. Vad fan ska jag göra? Hur ska jag hålla ut de här sista veckorna? Är jag elak, egoistisk och dum i huvudet? Gör jag något dumt? Mamma säger att flytten kommer att bli hennes död. Jag är medveten om det. Jag är medveten om att det kan vara hennes sista resa. Men hon kommer inte bli bättre av att stå kvar heller, och det kommer i sin tur leda till hennes död.
Vad hade ni gjort?
Och kom snälla inte och säg "skjut hästjäveln", för ni vet ingenting om sjukdomsbilden och det löser inte problemet just nu. Och ett farväl finns med i tankarna, så det är inte så att jag är blind för problemet och tänker låta henne lida för min egen skull.
Jag är 18 år, har flyttat hemifrån. Bor 10 mil från föräldrarna, då jag går i gymnasie på annan ort.
Jag har en ponny, mamma har en stor unghäst. För ett år sedan flyttade vi hästarna till ett stall nära mig för att jag skulle ta hand om dom. Efter en månad blev båda sjuka på samma dag, veterinären konstaterade fång. Stallägaren höjde hyran i samband med hästarnas sjukdom (förmodligen för att hon ville bli av med oss, det var öppet hus en vecka senare och man vill ju inte visa upp ett stall med sjuka hästar...). Vi var därför tvungna att akut hitta ny stallplats, vilket vi gjorde. Ett stall som ligger ca en mil från mammas hus, mot mitt hål. Så ett par mil ifrån mig.
Bussen dit tog en och en halv timme enkelväg, + 45 min promenad. Alltså 3 timmar buss och 1,5 timme promenad för att ta sig till och från stallet en dag. Inte hållbart i längden, men något alternativ fanns inte. Mamma fick därför börja ta hand om hästarna.
Sedan ställde den idiotiska länstrafiken in bussarna helt den sträckan, så för att ta sig till stallet måste jag åka till grannstaden, byta buss och åka tillbaka. En enkelresa på 2,5 mil + den vanliga promenaden. Alternativt åka buss i en timme och 20 minuter och få skjuts fram och tillbaka. Som ni förstår har jag inget körkort. Och resandesituationen är inte hållbar.
Musten rann ur mig, ponnyn är inte ridbar och har så inte varit sedan hon blev sjuk förra våren.
Unghästen blev frisk inom nån månad, ung och stark liksom. Till hösten flyttade vi henne till en kompis som började utbilda henne som en del i sitt projektarbete, vi fick tillbaka henne i November igen. Det är inte min häst och således inte mitt ansvar.
Men ponnyn är min, även på pappret. Alltså mitt ansvar. Men jag kan i princip inget göra, vilket familjen och de i stallet inte riktigt förstår. Det fungerar inte att åka till ett stall som ligger 6 mil bort eller vad det är. 12 mil tur och retur. När jag väl är där hinner jag inte göra något, bara ta hand om stallsysslor och kanske borsta lite. Eftersom resvägen är så lång.
"Men du kan ju åka till mamma och sova där". Men det funkar inte heller, jag har katter hemma som inte mår bra av att vara ensamma.
Alltså är situationen att ta sig till stallet där hon står nu inte möjlig. Och det har jag ENORMT dåligt samvete över. Men det är ingen som förstår.
Jag orkar inte dra upp alla detaljer. Men så här ser det ut nu;
Jag letade stallplats nära mig, som jag betalar själv och vid flytt dit tar jag över allt ansvar för ponnyn. Allt. Hittade ett stall som verkar idealiskt, och har därför bokat upp mig på stallplats där. Hittade stallet i mitten på januari, ville flytta henne till första februari men fick inte för mamma. Kompromissade och flytt är bestämd till första mars.
Ponnyn är sjuk. En flytt är en stor risk. STOR risk. Och det är jag väl medveten om, det snurrar i mina tankar varje dag. Det KAN vara hennes död - men också hennes väg att bli frisk.
För som det ser ut nu, så är det ingen som har tid och möjlighet att lägga ned det som krävs för att hon ska bli bättre. Hon har ett bra stall, som är optimalt, och en flytt är en risk. Men möjligheten att ge det sista, lägga ned det som krävs, finns inte om hon står kvar.
Flytten är en risk, stallet verkar bra. I och med flytt har jag tid och möjlighet att lägga ned all min lediga tid på att få henne frisk. Skulle hon inte bli bättre så är jag medveten om att sista utvägen är farväl.
Sjukdomsbilden är komplicerad, ett svårt pussel att ta sig ur. Men jag har inte haft möjlighet att försöka. Därför vill jag göra det, göra det sista försöket.
Eftersom jag har planen att flytta henne försöker jag hålla ut så länge som möjligt. Jag VET att hon är sjuk, jag VET det. Jag ÄLSKAR min häst, över allt annat. Och jag är förberedd för att ta över och lägga ned all kraft jag har på att rädda henne. Men just nu, de sista två veckorna innan flytten, KAN jag inte göra någonting. Så vad gör jag? Jag är tyst. Jag frågar inte hur hon mår, för jag vet att hon är sjuk. Jag vill inte höra det. Inte när jag inte kan göra någonting för stunden. Jag bryter ihop, gång på gång. Dåligt samvete och ångest för att jag älskar henne så mycket men inte kan göra något. Jag vet att det jag gör är att förneka. Men jag gör det för min skull - jag hjälper ingen med att må dåligt över att hon mår dåligt. Och vad lönar det sig att fråga hur hon mår? Jag vet att hon är sjuk. Och hon vet ju ändå inte om att jag frågar och bryr mig på det sättet, så vad är det för mening?
Så eftersom jag inte frågar är "de där borta" helt övertygade om att jag inte bryr mig alls. Och kan inte förstå hur jag kommer klara av att ta hand om henne sen. De är förbannade, för att de tror att jag inte bryr mig. Och för att jag inte hjälper till mer när mamma är skadad. Men jag har inget körkort, jag är beroende av bussar, jag har ett liv här borta som inte är anpassat till livet där borta - och jag kan inte förändra allt för att hjälpa mamma, även om jag vill. Det funkar inte just nu helt enkelt.
Jag försöker säga att jag bryr mig, men de förstår inte. Vilket de säger också. Att de inte förstår hur jag kan göra det - för jag visar det ju inte.
Hade jag kunnat hade jag placerat dom i min hjärna så att dom får se.
Men nu är jag förtvivlad. Vad fan ska jag göra? Hur ska jag hålla ut de här sista veckorna? Är jag elak, egoistisk och dum i huvudet? Gör jag något dumt? Mamma säger att flytten kommer att bli hennes död. Jag är medveten om det. Jag är medveten om att det kan vara hennes sista resa. Men hon kommer inte bli bättre av att stå kvar heller, och det kommer i sin tur leda till hennes död.
Vad hade ni gjort?
Och kom snälla inte och säg "skjut hästjäveln", för ni vet ingenting om sjukdomsbilden och det löser inte problemet just nu. Och ett farväl finns med i tankarna, så det är inte så att jag är blind för problemet och tänker låta henne lida för min egen skull.
