T
Tokmaja
..i alla fall inte på samma sätt....
Det handlar om min älskade son. Igår tex hade han varit på strålande humör hela dagen hemma hos pappa och farfar. Inte för att de har tid att leka så mycket med honom, de håller på med vårt utbygge, men nog hade han varit positiv och glad minsann.
Så kommer jag hem, ropar hej, så börjar han gråta, med det samma, skriker att jag ska komma upp osv.
Går upp till honom (ska påpeka för de som inte vet att han "bara" är två år) och då börjar han springa med leksaker som en vilde och vill att jag ska leka med honom.
Visst brukar jag leka med honom, men har jag inte tid eller inte vill så säger jag helt enkelt ifrån och det hjälper inte hur mycket han tjatar, gnäller och gråter, framför allt inte om han börjar gråta...
Tycker inte att jag "ger efter" för honom...
Varför gör han så mot mig?
Alltid är det så, har han varit hos mormor å morfar eller farmor å farfar själv, så kommer jag och ska hämta honom, även om pappa är med springer han till mig och "beklagar sig" över nått....
Det är inte ens alltid att pappa får krama honom när jag är med, bort säger han då, men mig kan han gladerligen ge en kram och puss direkt efter.
Sårande för hans pappa såklart... men när de är själva är han jättegosig även mot pappa...
Börjar bli trött på det här.
Givetvis är han även glad när vi är tillsammans, men alltid det första är det som att han gått och bärt på en massa under dagen och när jag kommer kan han tömma ur sig allt det där och efter en halvtimme-timme så är allt "bra" igen och han kan leka på som vanligt...
Har fått för mig att det har nått med "trygghetskälla" att göra, att jag kanske är hans största trygghet på nått sätt eftersom det har blivit så att jag har "umgåtts" mest med honom av olika anledningar...
vad tror ni?
Har ni nån logisk förklaring?
Det handlar om min älskade son. Igår tex hade han varit på strålande humör hela dagen hemma hos pappa och farfar. Inte för att de har tid att leka så mycket med honom, de håller på med vårt utbygge, men nog hade han varit positiv och glad minsann.
Så kommer jag hem, ropar hej, så börjar han gråta, med det samma, skriker att jag ska komma upp osv.
Går upp till honom (ska påpeka för de som inte vet att han "bara" är två år) och då börjar han springa med leksaker som en vilde och vill att jag ska leka med honom.
Visst brukar jag leka med honom, men har jag inte tid eller inte vill så säger jag helt enkelt ifrån och det hjälper inte hur mycket han tjatar, gnäller och gråter, framför allt inte om han börjar gråta...
Tycker inte att jag "ger efter" för honom...
Varför gör han så mot mig?
Alltid är det så, har han varit hos mormor å morfar eller farmor å farfar själv, så kommer jag och ska hämta honom, även om pappa är med springer han till mig och "beklagar sig" över nått....
Det är inte ens alltid att pappa får krama honom när jag är med, bort säger han då, men mig kan han gladerligen ge en kram och puss direkt efter.
Sårande för hans pappa såklart... men när de är själva är han jättegosig även mot pappa...
Börjar bli trött på det här.
Givetvis är han även glad när vi är tillsammans, men alltid det första är det som att han gått och bärt på en massa under dagen och när jag kommer kan han tömma ur sig allt det där och efter en halvtimme-timme så är allt "bra" igen och han kan leka på som vanligt...
Har fått för mig att det har nått med "trygghetskälla" att göra, att jag kanske är hans största trygghet på nått sätt eftersom det har blivit så att jag har "umgåtts" mest med honom av olika anledningar...
vad tror ni?
Har ni nån logisk förklaring?