Vilya
Trådstartare
När jag var i stallet idag diskuterade vi blivande mammor (tre stycken hittils, antagligen är det något i vattnet ) när vi hade berättat det för våra föräldrar, jag fick lite genant erkänna att jag inte hade sagt något än. Alla de andra tyckte att jag borde göra det snarast och eftersom jag varit sugen på att berätta och ska sova hos mina föräldrar på lördag, då de antagligen skulle märka det eftersom jag inte dricker vin, är finnig son f*n och spyr de första tre timmarna på morgonen , bestämde jag mig för att ringa och berätta... Ungefär så här lät det:
-Hej mamma, jag har en sak jag vill berätta för dig.
-OK.
-Jag och min sambo ska ha barn i början av maj!
-Ånej, jag vet inte om jag kan älska ett annat barn så myckat som jag älskar den dottern du redan har! Men jag och pappa skulle ju bjuda er på en resa till Azorerna i sommar men det går ju inte nu, jaja vi kanske kan ta din stora dotter med oss och åka i alla fall! Och hur ska det gå med din examen, kommer du att hinna bli klar?
Sen frågade hon lite om min sambo var glad osv. och om hon fick prata med min dotter. Inget grattis, inget hur mår du, inget gud va kul, ingenting.
Är jag knäpp som känner mig riktigt j*vla sårad? Jag menar vad tror hon, min dotter fick jag efter en "olycka" när jag var 22, tre år senare träffade jag min sambo och vi har nu varit ihop i fyra och ett halft år och jag fyller 30 nästa år, är det inte ganska naturligt att skaffa barn i det läget eller tycker hon att jag måste följa hennes mall och bara skaffa ett barn?
Ska iaf berätta för min sambos mamma i morgon, förväntar mig totalt omvänd reaktion där, då kanske det känns lite bättre...?
*behövde bara skriva av mig lite*
-Hej mamma, jag har en sak jag vill berätta för dig.
-OK.
-Jag och min sambo ska ha barn i början av maj!
-Ånej, jag vet inte om jag kan älska ett annat barn så myckat som jag älskar den dottern du redan har! Men jag och pappa skulle ju bjuda er på en resa till Azorerna i sommar men det går ju inte nu, jaja vi kanske kan ta din stora dotter med oss och åka i alla fall! Och hur ska det gå med din examen, kommer du att hinna bli klar?
Sen frågade hon lite om min sambo var glad osv. och om hon fick prata med min dotter. Inget grattis, inget hur mår du, inget gud va kul, ingenting.
Är jag knäpp som känner mig riktigt j*vla sårad? Jag menar vad tror hon, min dotter fick jag efter en "olycka" när jag var 22, tre år senare träffade jag min sambo och vi har nu varit ihop i fyra och ett halft år och jag fyller 30 nästa år, är det inte ganska naturligt att skaffa barn i det läget eller tycker hon att jag måste följa hennes mall och bara skaffa ett barn?
Ska iaf berätta för min sambos mamma i morgon, förväntar mig totalt omvänd reaktion där, då kanske det känns lite bättre...?
*behövde bara skriva av mig lite*