Visst är det så och jag håller helt med.
Samtidigt så förstår jag att hon rycks med i den litegranna hets som råder. Många av hennes träningskompisar har mer än en ponny de aktivt tränar och tävlar. Ungarna de följer på instagram rider högsta klasserna och stallet är fullt av riktigt fina hästar. De är ofta sponsrade och har den bästa av bästa utrustningen. Och är de inte det så har väl andra ekonomiska förutsättningar helt enkelt.
Kan själv känna att jag också rycks med i hetsen. Jag skapade ju ändå tråden.
Men det är skönt att sätta ord på sina tankar och få ventilera och tänka om och tänka rätt
För det första: Jag kan förstå att man "rycks med" i hetsen, särskilt när man är ung och i viss mån även när man är förälder och vill sitt barns bästa. Men jag tycker att det i allra högsta grad ligger på föräldrarna att då vara förnuftets röst och dämpa hetsen, snarare än att spä på den och dras med själv också. Jag vill till och med påstå att det är ganska bra för barn att inte hela tiden få precis det de vill, utan att snarare få lära sig att det finns gränser, både ekonomiska och praktiska. Och att det krävs en ganska stor egen insats för att komma dit man vill. Dessutom bör det, tycker jag, finnas ett stort utrymme för att se hästen för den individ och familjemedlem den är - inte bara en tävlingsmaskin!
Jag har en dotter som nu är 21, och jag/vi har haft häst(ar) under hela hennes uppväxt. Men fram tills hon blev myndig så var det mina hästar, som hon var fri att rida, träna och tävla i den utsträckning hon ville (nästan, jag krävde att få rida ibland också
). Men alltså mina hästar som jag betalade för och som jag skulle kunna ha kvar själv om hon tröttnade. Vi hade en häst ända tills hon var 15, då vi köpte nummer två. "Nummer två" köptes visserligen till stor del till dottern för att hon skulle kunna träna och tävla i större utsträckning, men det var fortfarande min häst och jag hade behållit henne som min även om dottern hade slutat rida. För mig kändes det som en ganska stor trygghet att ha gjort det här valet - att veta att hästarna är mina och en del i familjen alldeles oavsett.
Jag har varit ganska "hård" med att jag inte bara är hästförälder utan också hästmänniska och ryttare själv. Det räcker inte för mig att stå bredvid och titta, jag vill rida själv också och det utrymmet har jag (och du,
@Ajda ) all rätt i världen att ta. Det jag "offrat" för min dotters skull är möjligheten att rida för tränare - jag har betalat hennes träningar och därmed inte haft råd med egen träning (eller tävling). Men att sälja några hästar eller att själv lägga ridstövlarna på hyllan, det har aldrig någonsin funnits på kartan!
Nuförtiden har vi fler hästar, och också egen gård. Dottern har just lämnat young rider-åren bakom sig och påbörjat uppbyggnaden och utbildningen av sin nästa tävlingshäst, en 5-årig hingst. Vi har också haft erbjudande att köpa mycket, mycket dyrare, färdiga tävlingshästar, vilket i så fall skulle ha byggt på att vi sålde alla andra hästar, inklusive mina. Och jag har tackat nej. Dels för att jag inte vill vara utan mina hästar, som är mina vänner och familjemedlemmar, och dels för den stora press det faktiskt sätter på en ungdom att köpa den där hästen som redan gått SM med fantastiska resultat. Så mycket bättre då att så småningom få rida SM med en häst man tagit fram själv! (min dotter red SM i år på den häst vi köpte som "nummer två" för sex år sedan - sannolikt den enda hästen i den SM-finalen som kostat under 100 tusen i inköp)
.
