Ge mig lite hopp!

[Fibusen]

Mitt i en utredning med sonen. Skolan fungerar inte alls. Han är där och han ”sköter” sig, men det blir ingenting gjort. Läste just skolans bild som dom lämnat till utredningen och det låter som om han halkar efter mer och mer istället för att börja komma igång. 5% uppskattar dom att han arbetar aktivt i skolan. 5%!!!! Resten svävar han iväg, tappar bort sig, grejar med saker, frågar om annat, osv. Han är skötsam, aldrig otrevlig i klassrummet, har vänner och verkar fungera bra i klassen annars och stör ingen. Men undervisningen fungerar inte. Han lyssnar inte och ingenting går in.

Vad gör vi? Jag är så orolig att det här aldrig kommer bli bra! Att det bara kommer bli värre.

Han går i fyran nu, men har egentligen inte ens klarat treans årskurs. Han läser fortfarande tvåans matte. (Matten är svårast) De enda ämnen han är godkänd i är praktiska ämnen, som bild, musik, slöjd osv. Engelskan hänger han också med i, SO i bland.

Ge mig hopp! Finns det fler som haft dessa problem där det plötsligt vänt? Har ni fått hjälp/resurs i skolan och det gjorde stor skillnad? Hur har ni/era barn kommit i kapp när ni/de legat så långt efter?

Han utreds för både ADHD och Autism. Väldigt selektiv i maten och har diagnosen expressiva språksvårigheter redan från logopeden. Tidigare svåra talsvårigheter som gjorde han mycket svår att förstå, men talar flytande idag.

Jag går sönder snart. Har kämpat i snart 5 år med skolan, och vi kommer ingen vart känns det som.

Ska vi träna mer hemma eller blir det bara ännu en press att det blir mer skolarbete när han kommer hem och redan är trött efter skolan? Hur har ni löst det?

Vi har bra och nära kontakt med skolan, de har försökt anpassa till mindre klass/enskild undervisning, men då sparkar sonen bakut och jobbar inte alls, han försöker inte ens. Springer runt och plockar och grejar och kan t.o.m. bli ”uppkäftig” mot läraren. I klassrummet håller han sig på sin plats och sitter still och beter sig så de (och vi) anser att det är det som fungerar bäst i dagsläget.

Jag vill så gärna att vi ska få se en ljusning, att det blir bättre och lättare för honom! Men jag vet inte hur…

 

[Krålus]

Min fråga är vad gör skolan? Vi har kämpat i 6 år. Nu gick proppen ur efter jullovet... men hos oss har de gått ut i mindre grupper tex.

 

[Fibusen]

Min fråga är vad gör skolan? Vi har kämpat i 6 år. Nu gick proppen ur efter jullovet... men hos oss har de gått ut i mindre grupper tex.

Ja, det är ju det skolan har försökt med här också. Sen åk 1. Det fungerade bra åk 1, sen i åk 2 började sonen ifrågasätta och ville inte, men det var för jobbigt åt honom inne i klassrummet så han valde att gå till lilla rummet flera lektioner ändå. Men i slutet av åk 2 så blev det mest problem och bråk och tjafs inne i lilla rummet, ledsen och frustrerad son, en lärare som inte visste riktigt hur det skulle hanteras, och vi testade då från åk 3 att bara vara i klassrummet, men att han fick sitta längst fram och ensam då han fortfarande kunde störa och gnessa mycket när fokuset försvann och han svävade iväg.

Nu i åk 4 så sa han själv att han ville också sitta bredvid en klasskompis så de testade det på prov, och vi pratade mycket hemma om att då måste han sitta still och lyssna och jobba, annars så kan kompisen bli störd och kanske inte kan jobba med sitt, och det förstod sonen. Det har sen fungerat jättebra, men det blir ju inget jobb gjort. Vi hade förhoppningar om att det skulle locka han till att själv hitta fokuset, men nej…

Skolan står lite handfallna och det känns som om dom vill vänta in utredningen innan något mer görs. Vi har som sagt kämpat med detta sen första klass, och vi har velat göra en utredning sen han gick i tvåan, men väntetider på bup har satt stopp. Nu valde vi privat istället och nu är vi iallafall igång på riktigt med den.

 

[Krålus]

Skönt att det är igång...

Det med BUP köer. Det var på tapeten för några veckor sedan att en läkare hade lyckats med 2 patienter på en vecka. Vi fick tid inom 1 1/2 månad.

 

[Fibusen]

Skönt att det är igång...

Det med BUP köer. Det var på tapeten för några veckor sedan att en läkare hade lyckats med 2 patienter på en vecka. Vi fick tid inom 1 1/2 månad.

Vi fick tid för första möte januari -22, sen skulle dom kontakta oss för andra möte. Vi hörde ingenting. Skolan efterfrågade och vi var på BUP men utan resultat. De skyllde på att de försökt att nå oss men inte lyckats (vilket inte stämmer!)

Tillslut skickade skolsystern information om privata genom vårdgarantin, detta var i december -22. Då hade vi gett upp på BUP och kontaktade privat och fick tid i Januari.

Och innan vi ens fick komma på första mötet på BUP! Jag kontaktade dom för det var problem i skolan, BUP svarar att då är det skolan som ska kontakta dom om utredning eftersom det är där det är problem. Skolan kontaktar dom och får svar att vi ska inte alls dit, utan vi ska först gå genom skolpsykologen. Väntetid där också…. Plus att han ville ha en utredning från logopeden (igen) först som vi också fick vänta på.

När vi väl varit hos skolpsykologen så säger han att det behövs utredas vidare, och då behöver han skicka remiss till BUP, som vi sen, 11 månader senare fick komma till. Åren har gått och vi har bara väntat på att få hjälp. Han går som sagt i fyran nu, och vi har försökt få hjälp sen första klass. Varje gång vi äntligen fått någon respons så ska allt gås igenom igen, och igen, och igen. Med logopeden, med skolpsykologen, med BUP, och nu privata.

Det är BEDRÖVLIGT att det fungerar så här jäkla illa! Jag tänker på alla stackars barn som mår väldigt väldigt dåligt, hur sjutton ska dom orka vänta på rätt hjälp?! Jag hoppas verkligen att barn med självskadebeteende eller ännu värre iallafall får hjälp snabbare…

 

[skiesabove]

Jag hörde det här avsnittet häromdagen på radion, tyckte det var väldigt bra. Om BUP, skolans roll, vad föräldrarna kan göra med mera. Tyckte även att Kenth pratade väldigt fint och förstående om hur det kan vara från barnets perspektiv:

https://sverigesradio.se/avsnitt/npf-och-sarskilt-stod

Min egen upplevelse var att jag jobbade för lärare jag tyckte om och respekterade, och jag tyckte om och respekterade de som brann för sitt ämne och behandlade alla elever rättvist och trevligt - eller om jag själv verkligen tyckte om ämnet. Jag lyfte inte ett finger för lärare som jag tyckte var "ovärdiga". Ju högre upp i årskurserna jag kom ju lättare blev det, det blev mer intressant och logiskt med själva ämnena och mindre viktigt hur lärarna var.

Har ditt barn några specialintressen som kan funka som ingång till själva "lära sig att arbeta"-konceptet?

Det funkar inte att bara säga "du måste fokusera" eller "du måste jobba nu". En del av oss behöver lära oss HUR vi ska fokusera, eller jobba, när det varken är intressant eller fokuset kommer naturligt. Det är därför specialintressen kan vara ett jättebra verktyg i att lära sig själva processen/metoden.

 

[animalasia]

Mitt i en utredning med sonen. Skolan fungerar inte alls. Han är där och han ”sköter” sig, men det blir ingenting gjort. Läste just skolans bild som dom lämnat till utredningen och det låter som om han halkar efter mer och mer istället för att börja komma igång. 5% uppskattar dom att han arbetar aktivt i skolan. 5%!!!! Resten svävar han iväg, tappar bort sig, grejar med saker, frågar om annat, osv. Han är skötsam, aldrig otrevlig i klassrummet, har vänner och verkar fungera bra i klassen annars och stör ingen. Men undervisningen fungerar inte. Han lyssnar inte och ingenting går in.

Vad gör vi? Jag är så orolig att det här aldrig kommer bli bra! Att det bara kommer bli värre.

Han går i fyran nu, men har egentligen inte ens klarat treans årskurs. Han läser fortfarande tvåans matte. (Matten är svårast) De enda ämnen han är godkänd i är praktiska ämnen, som bild, musik, slöjd osv. Engelskan hänger han också med i, SO i bland.

Ge mig hopp! Finns det fler som haft dessa problem där det plötsligt vänt? Har ni fått hjälp/resurs i skolan och det gjorde stor skillnad? Hur har ni/era barn kommit i kapp när ni/de legat så långt efter?

Han utreds för både ADHD och Autism. Väldigt selektiv i maten och har diagnosen expressiva språksvårigheter redan från logopeden. Tidigare svåra talsvårigheter som gjorde han mycket svår att förstå, men talar flytande idag.

Jag går sönder snart. Har kämpat i snart 5 år med skolan, och vi kommer ingen vart känns det som.

Ska vi träna mer hemma eller blir det bara ännu en press att det blir mer skolarbete när han kommer hem och redan är trött efter skolan? Hur har ni löst det?

Vi har bra och nära kontakt med skolan, de har försökt anpassa till mindre klass/enskild undervisning, men då sparkar sonen bakut och jobbar inte alls, han försöker inte ens. Springer runt och plockar och grejar och kan t.o.m. bli ”uppkäftig” mot läraren. I klassrummet håller han sig på sin plats och sitter still och beter sig så de (och vi) anser att det är det som fungerar bäst i dagsläget.

Jag vill så gärna att vi ska få se en ljusning, att det blir bättre och lättare för honom! Men jag vet inte hur…

Det kommer bli bättre men det kommer förmodligen ta tid. Att få en diagnos är heller inte lösningen på allt utan pekar bara ut ett väderstreck, din son är fortfarande en individ som behöver stöd utifrån det.

Mitt tips i kontakten med skolan, fokusera på det som går bra. Vilka situationer och ämnen funkar det bättre och varför. Är det något som just dessa lärare gör som går att överföra till andra ämnen. Och då menar jag väldigt konkret, hur undervisningen är planerad, introducerad och vilket stöd din son får under lektionen, hur det avslutas osv.

Som vårdnadshavare får man ofta vara spindeln i nätet som undervisar lärarna om vad som fungerar bäst för ditt barn och längre fram kommer ditt barn att kunna föra sin egen talan. Sen, ja skolans ämnen är viktiga men att din son verkar må bra och har kompisar är lika viktigt för hans utveckling. Så ta ett andetag och vila lite i det.

 

[Badger]

Mitt i en utredning med sonen. Skolan fungerar inte alls. Han är där och han ”sköter” sig, men det blir ingenting gjort. Läste just skolans bild som dom lämnat till utredningen och det låter som om han halkar efter mer och mer istället för att börja komma igång. 5% uppskattar dom att han arbetar aktivt i skolan. 5%!!!! Resten svävar han iväg, tappar bort sig, grejar med saker, frågar om annat, osv. Han är skötsam, aldrig otrevlig i klassrummet, har vänner och verkar fungera bra i klassen annars och stör ingen. Men undervisningen fungerar inte. Han lyssnar inte och ingenting går in.

Vad gör vi? Jag är så orolig att det här aldrig kommer bli bra! Att det bara kommer bli värre.

Han går i fyran nu, men har egentligen inte ens klarat treans årskurs. Han läser fortfarande tvåans matte. (Matten är svårast) De enda ämnen han är godkänd i är praktiska ämnen, som bild, musik, slöjd osv. Engelskan hänger han också med i, SO i bland.

Ge mig hopp! Finns det fler som haft dessa problem där det plötsligt vänt? Har ni fått hjälp/resurs i skolan och det gjorde stor skillnad? Hur har ni/era barn kommit i kapp när ni/de legat så långt efter?

Han utreds för både ADHD och Autism. Väldigt selektiv i maten och har diagnosen expressiva språksvårigheter redan från logopeden. Tidigare svåra talsvårigheter som gjorde han mycket svår att förstå, men talar flytande idag.

Jag går sönder snart. Har kämpat i snart 5 år med skolan, och vi kommer ingen vart känns det som.

Ska vi träna mer hemma eller blir det bara ännu en press att det blir mer skolarbete när han kommer hem och redan är trött efter skolan? Hur har ni löst det?

Vi har bra och nära kontakt med skolan, de har försökt anpassa till mindre klass/enskild undervisning, men då sparkar sonen bakut och jobbar inte alls, han försöker inte ens. Springer runt och plockar och grejar och kan t.o.m. bli ”uppkäftig” mot läraren. I klassrummet håller han sig på sin plats och sitter still och beter sig så de (och vi) anser att det är det som fungerar bäst i dagsläget.

Jag vill så gärna att vi ska få se en ljusning, att det blir bättre och lättare för honom! Men jag vet inte hur…

Här är säkert en fånig fråga, eftersom jag inte kan någonting om det andra, men har ni kollat hur bra han läser? (alltså kolla det på riktigt med en bok, som ni läser högt för varandra.) Om det är svårt att läsa är det nog väldigt svårt att hänga med i alla ämnen i skolan i övrigt och om ni i så fall kunde putta det till -läser mycket bra, skulle han kanske få en fördel istället. Läsning hjälper ju även matten eftersom talen skrivs ned i många fall. Och det är plättlätt för en förälder att stärka upp själv på ett roligt och mysigt vis.

Har sett artiklar om att barn har lyckats låtsas kunna läsa bättre än de kan ganska högt upp i åldern men att det blir väldigt svårt att fokusera i skolan när man inte har automatiserat läsningen så att man kan läsa och tänka och reflektera samtidigt och att det påverkar även matten.

Varje gång vår unge har halkat efter i skolan har vi gjort insatser för att fixa det, och har sagt till honom att trappsteget att kliva upp på blir högre och högre om man inte skärper till det direkt. Det är inga problem alls just nu men vi checkar av. Det har varit läsningen, matten runt fyran, typ öva gångertabellen och tiokamrater (inga problem alls nu) och sedan gjorde jag en insats i att lära ut hur man pluggar glosor och till prov. Det verkar ha fastnat.

Läsa är mysigt tillsammans, jag läste högt fortfarande i fyran och om vi behövde öva fick han läsa högt för mig också. Sedan mycket mutor för varje läst bok och välj bra böcker. Sedan har det gått av sig självt.

Jag är nog lite dum när det gäller det här, komma hem trött efter jobb och skola och sent och så. Jag har inte uppfattat mitt barn som trött och utmattad efter skolan och när jag kommer hem runt 18 har det alltid funnits gott om tid för att läsa och kolla lite läxor och sedan läsa högt på kvällen eller ta en promenad eller sticka och träna. Men å andra sidan har vi inte haft så många aktiviteter på g.

 

[Johanna1988]

Det kommer bli bättre men det kommer förmodligen ta tid. Att få en diagnos är heller inte lösningen på allt utan pekar bara ut ett väderstreck, din son är fortfarande en individ som behöver stöd utifrån det.

Mitt tips i kontakten med skolan, fokusera på det som går bra. Vilka situationer och ämnen funkar det bättre och varför. Är det något som just dessa lärare gör som går att överföra till andra ämnen. Och då menar jag väldigt konkret, hur undervisningen är planerad, introducerad och vilket stöd din son får under lektionen, hur det avslutas osv.

Som vårdnadshavare får man ofta vara spindeln i nätet som undervisar lärarna om vad som fungerar bäst för ditt barn och längre fram kommer ditt barn att kunna föra sin egen talan. Sen, ja skolans ämnen är viktiga men att din son verkar må bra och har kompisar är lika viktigt för hans utveckling. Så ta ett andetag och vila lite i det.

Otroligt bra inlägg, håller helt med.

 

[Badger]

Jag hörde det här avsnittet häromdagen på radion, tyckte det var väldigt bra. Om BUP, skolans roll, vad föräldrarna kan göra med mera. Tyckte även att Kenth pratade väldigt fint och förstående om hur det kan vara från barnets perspektiv:

https://sverigesradio.se/avsnitt/npf-och-sarskilt-stod

Min egen upplevelse var att jag jobbade för lärare jag tyckte om och respekterade, och jag tyckte om och respekterade de som brann för sitt ämne och behandlade alla elever rättvist och trevligt - eller om jag själv verkligen tyckte om ämnet. Jag lyfte inte ett finger för lärare som jag tyckte var "ovärdiga". Ju högre upp i årskurserna jag kom ju lättare blev det, det blev mer intressant och logiskt med själva ämnena och mindre viktigt hur lärarna var.

Har ditt barn några specialintressen som kan funka som ingång till själva "lära sig att arbeta"-konceptet?

Det funkar inte att bara säga "du måste fokusera" eller "du måste jobba nu". En del av oss behöver lära oss HUR vi ska fokusera, eller jobba, när det varken är intressant eller fokuset kommer naturligt. Det är därför specialintressen kan vara ett jättebra verktyg i att lära sig själva processen/metoden.

Exakt, jag har suttit bredvid många läxor, hela läxan och visat hela tiden hur man ska göra för att kunna fokusera eller hur man gör för att plugga eller hur man gör för att härda ut när det blir tråkigt.

 

[Lingon]

Det kommer bli bättre men det kommer förmodligen ta tid. Att få en diagnos är heller inte lösningen på allt utan pekar bara ut ett väderstreck, din son är fortfarande en individ som behöver stöd utifrån det.

Mitt tips i kontakten med skolan, fokusera på det som går bra. Vilka situationer och ämnen funkar det bättre och varför. Är det något som just dessa lärare gör som går att överföra till andra ämnen. Och då menar jag väldigt konkret, hur undervisningen är planerad, introducerad och vilket stöd din son får under lektionen, hur det avslutas osv.

Som vårdnadshavare får man ofta vara spindeln i nätet som undervisar lärarna om vad som fungerar bäst för ditt barn och längre fram kommer ditt barn att kunna föra sin egen talan. Sen, ja skolans ämnen är viktiga men att din son verkar må bra och har kompisar är lika viktigt för hans utveckling. Så ta ett andetag och vila lite i det.

Men med en diagnos så är skolor villiga att göra mer och man kan få behandling/annan hjälp om man har en diagnos.

 

[Badger]

Men med en diagnos så är skolor villiga att göra mer och man kan få behandling/annan hjälp om man har en diagnos.

Vilket är jättekonstigt eftersom på 80-talet fick alla barn som hade problem med en bit hjälp av en specialpedagog i ett annat rum en kort stund här och där tills det löste sig. Helt oavsett om barnet var superduktigt i övrigt eller hade en diagnos.

 

[Lingon]

Mitt i en utredning med sonen. Skolan fungerar inte alls. Han är där och han ”sköter” sig, men det blir ingenting gjort. Läste just skolans bild som dom lämnat till utredningen och det låter som om han halkar efter mer och mer istället för att börja komma igång. 5% uppskattar dom att han arbetar aktivt i skolan. 5%!!!! Resten svävar han iväg, tappar bort sig, grejar med saker, frågar om annat, osv. Han är skötsam, aldrig otrevlig i klassrummet, har vänner och verkar fungera bra i klassen annars och stör ingen. Men undervisningen fungerar inte. Han lyssnar inte och ingenting går in.

Vad gör vi? Jag är så orolig att det här aldrig kommer bli bra! Att det bara kommer bli värre.

Han går i fyran nu, men har egentligen inte ens klarat treans årskurs. Han läser fortfarande tvåans matte. (Matten är svårast) De enda ämnen han är godkänd i är praktiska ämnen, som bild, musik, slöjd osv. Engelskan hänger han också med i, SO i bland.

Ge mig hopp! Finns det fler som haft dessa problem där det plötsligt vänt? Har ni fått hjälp/resurs i skolan och det gjorde stor skillnad? Hur har ni/era barn kommit i kapp när ni/de legat så långt efter?

Han utreds för både ADHD och Autism. Väldigt selektiv i maten och har diagnosen expressiva språksvårigheter redan från logopeden. Tidigare svåra talsvårigheter som gjorde han mycket svår att förstå, men talar flytande idag.

Jag går sönder snart. Har kämpat i snart 5 år med skolan, och vi kommer ingen vart känns det som.

Ska vi träna mer hemma eller blir det bara ännu en press att det blir mer skolarbete när han kommer hem och redan är trött efter skolan? Hur har ni löst det?

Vi har bra och nära kontakt med skolan, de har försökt anpassa till mindre klass/enskild undervisning, men då sparkar sonen bakut och jobbar inte alls, han försöker inte ens. Springer runt och plockar och grejar och kan t.o.m. bli ”uppkäftig” mot läraren. I klassrummet håller han sig på sin plats och sitter still och beter sig så de (och vi) anser att det är det som fungerar bäst i dagsläget.

Jag vill så gärna att vi ska få se en ljusning, att det blir bättre och lättare för honom! Men jag vet inte hur…

Jag känner igen delar av det från mitt barn. Inte stökig eller bråkig men okoncentrerad och får inget gjort. Startmotorn är inte där (såvida det inte är nåt roligt som ska göras) och koncentrationen störs otroligt lätt av allt runt omkring. Utredning är gjord och ADHD konstaterades. Tyvärr har det inte vänt i skolan än men hon har mer saker som ligger i vägen just nu. Jag tror inte att ADHD:n är det största problemet nu utan den skada hon tagit av att må så dåligt i skolan som hon gjort under så lång tid. Hon har ju kämpat stenhårt under lång tid och det har satt sina spår tyvärr.

Tänk på att det finns privata alternativ till BUP! Vi går på ett sånt med vår dotter. De är jättebra och har tid för oss med rätt kort varsel om vi behöver det. En stor fördel med privata (iaf det vi går på) jämfört med BUP är när barnet fyller 18 år skrivs det ut från BUP medan där vi går fortsätter man även efter 18 årsdagen och kan ha samma kontakter och få samma hjälp.

 

[Lingon]

Vilket är jättekonstigt eftersom på 80-talet fick alla barn som hade problem med en bit hjälp av en specialpedagog i ett annat rum en kort stund här och där tills det löste sig. Helt oavsett om barnet var superduktigt i övrigt eller hade en diagnos.

Fast en kort stund här eller där löser inget om eleven har problem att komma igång och blir störd av övriga i klassen otroligt lätt när hen väl kommit igång. Det går inte att lösa problematiken ADHD ger i skolan genom att sitta i ett rum med specialpedagog en liten stund.

 

[Badger]

Fast en kort stund här eller där löser inget om eleven har problem att komma igång och blir störd av övriga i klassen otroligt lätt när hen väl kommit igång. Det går inte att lösa problematiken ADHD ger i skolan genom att sitta i ett rum med specialpedagog en liten stund.

Jag skrev redan från början att jag har dålig koll på ADHD och dyl problematiken.

Men att det blir lättare att fokusera om man känner sig ikapp och har lätt för att läsa och är någorlunda haj på enklare matte. Även mer komplicerade tal blir lättare om det allra enklaste sitter i huvudet per auto.

Just de bitarna borde även gälla med ADHD, dvs om man har vissa kunskaper som många ämnen använder helt automatiserade så är det en mindre sak att hålla reda på.

 

[Lingon]

Jag skrev redan från början att jag har dålig koll på ADHD och dyl problematiken.

Men att det blir lättare att fokusera om man känner sig ikapp och har lätt för att läsa och är någorlunda haj på enklare matte. Även mer komplicerade tal blir lättare om det allra enklaste sitter i huvudet per auto.

Just de bitarna borde även gälla med ADHD, dvs om man har vissa kunskaper som många ämnen använder helt automatiserade så är det en mindre sak att hålla reda på.

Det märks att du har dålig koll på adhd.

 

[skiesabove]

Jag skrev redan från början att jag har dålig koll på ADHD och dyl problematiken.

Men att det blir lättare att fokusera om man känner sig ikapp och har lätt för att läsa och är någorlunda haj på enklare matte. Även mer komplicerade tal blir lättare om det allra enklaste sitter i huvudet per auto.

Just de bitarna borde även gälla med ADHD, dvs om man har vissa kunskaper som många ämnen använder helt automatiserade så är det en mindre sak att hålla reda på.

Nja, för mig var problemet inte att jag inte kunde saker, utan det var dels startmotorn (exekutiv funktion) och dels så förstod jag inte varför jag skulle göra saker "i onödan".

Min lärare på mellanstadiet kallade mig "mentalt efterbliven i matematik" på föräldrasamtalet i slutet på sexan. Jag var fortfarande i tvåans mattebok (och ingen hjälp sattes in under hela mellanstadiet). Efter en termin i ny skola, dessutom med svårare matte pga internationell skola utomlands, hade jag A- och fick diplom för "Best Improvement".

Så stor skillnad gjorde läraren för mig.

 

[Badger]

Det märks att du har dålig koll på adhd.

Ja, som sagt. Men om det är så att det inte tex hjälper att ha läsningen på plats och automatiserad så är det så såklart.

(Min man har adhd o dyslexi, men det är ju en annan sak)

 

[Lingon]

Ja, som sagt. Men om det är så att det inte tex hjälper att ha läsningen på plats och automatiserad så är det så såklart.

(Min man har adhd o dyslexi, men det är ju en annan sak)

Mitt barn är väldigt duktig på engelska. Alltså tal och ordförråd långt bättre än klasskamraterna! Men har ändå oerhört svårt för att kunna koncentrera sig på lektionerna. Startmotorn finns ändå inte där. Om inte själv uppgiften är rolig/intressant i sig. Och då finns ändå alla ljud och intryck från resten av klassen där och stör. Det är klart att det är svårare om eleven gar svårt för ett ämne. Men du måste inse att det blir en ond cirkel. Elevens bristande kunskap i ämnet gör det svårare att koncentrera sig på att lära sig det och sen är den onda cirkeln igång. Visst, en privatlärare i ett eget rum hade säkert funkat rätt bra. Men säg den skola som har resurserna till det.

 

[Badger]

Mitt barn är väldigt duktig på engelska. Alltså tal och ordförråd långt bättre än klasskamraterna! Men har ändå oerhört svårt för att kunna koncentrera sig på lektionerna. Startmotorn finns ändå inte där. Om inte själv uppgiften är rolig/intressant i sig. Och då finns ändå alla ljud och intryck från resten av klassen där och stör. Det är klart att det är svårare om eleven gar svårt för ett ämne. Men du måste inse att det blir en ond cirkel. Elevens bristande kunskap i ämnet gör det svårare att koncentrera sig på att lära sig det och sen är den onda cirkeln igång. Visst, en privatlärare i ett eget rum hade säkert funkat rätt bra. Men säg den skola som har resurserna till det.

Jag tror du helt missförstått mig, eller inte läst mina tidigare inlägg. Eftersom det där är precis vad jag skrev ovan, innan du svarade mig.

Att vara ikapp och kunna läsa och kunna räkna är bra, även om man har ADHD eftersom det i alla fall är en bit som försvinner ur igångsättningsmotståndet och det är någonting en förälder kan göra under tiden utredningen är. Dvs jag skrev precis det du skriver här men på ett annat sätt. Elevens bristande kunskap är ytterligare en sak som kan bidra till den onda cirkeln och då är en åtgärd som man som förälder kan göra att faktiskt kontrollera vad som är på plats. Tex kan barnet läsa ordentligt. Det är välkänt att barn har kunnat missas av både skola och föräldrar högt upp i årskurserna för att fångas in på gymnasiet rent av. Det är också välkänt att ett sådant problem gör att det är väldigt svårt att fokusera på lektioner. Därför är det väl värt att kolla.

Vidare om en specialpedagog, så som på 80-talet, de fanns och skolorna hade resurser till det. Det var inte någon som skulle hjälpa barn med ADHD, det var en person som hjälpte barn att lära sig stava och matte när det behövdes en extra förklaring, av en ny person och ett fokus på en viss uppgift, i en mycket liten grupp, ned till en person, poängen var att man fick hjälp oavsett om det fanns någon diagnos. Man fick hjälp för att man behövde hjälp, punkt. En kollegas barn som bytte skola fick en liknande hjälp att lära sig läsa i närtid, samtidigt som hen utreddes för dyslexi, för som skolan sa, det spelar ju ingen roll varför barnet inte kan läsa, åtgärdsprogrammet för att lära sig läsa som vi har är densamma med eller utan dyslexi (programmet involverade förälder och 15 minuter per dag, det löste problemet). För som du skrev själv, att ha problem med ämnen gör ingenting bättre. Att sedan utreda också är väl helt självklart, men att skolor numera väntar med hjälp i ämnen i många år tills någon har fått en diagnos är ju inte ok.

Sedan om fokus på lektioner, att det antagligen går bättre att klara sig igenom på att lyckas fokusera bara på proven om man är väl framme i ämnet, än om man inte är det och verkligen halkar efter om man förlorar fokus på lektionerna. (sedan såklart har de ju uppgifter de betygssätter allteftersom men bättre i alla fall)