B
Båbbe
Jag tror att vi är många som ibland via långa omvägar hört att gamla gubbar på Island inte vill avla silverhäst med silverhäst och nyligen har det ju genom vetenskapen visat sig vara rätt.
Men vilka andra gamla lärdomar ignorerar vi? Vad kan vi lära av de äldre i vårt samhälle i allmänhet? Kanske finns det lärdomar i hur man slog höet förr, hur man utfodrade hästar förr, hur man hanterade hästar förr osv... Vi kommer från ett gammalt bondesamhälle, men de gamla kunskaperna är på väg bort!
Jag har lyckan av att ha en far som är en gammal bondpojk och som började köra häst innan han började skolan (och han tycker tex att den nya vanan att utfodra hästar med ensilage är helt uppåt väggarna). Kom nu inte och säg att hästar inte blev gamla förr, för de av mina farföräldrars hästar som jag hört om blev alla över 20. Och säg inte att gamla inte har koll på nya trender - min farfar tycker att jag var en idiot som sålde min 5-åring efter Meitill och han tycker nog inte att min gammelvalack är så mycket att ha egentligen. (och det har han ju rätt i rent ekonomiskt - men sen beror det ju på vem jag vågar rida på också)
Jag har aldrig någonsin haft problem att lasta en häst. Jag vet faktiskt inte varför, för jag tar grimskaftet och går in och ibland tvekar hästen någon sekund, men sedan går den in. Vad pappa gör där bak vet jag faktiskt inte, men metoden har aldrig någonsin misslyckats. Men utan pappa kan jag inte lasta hästar bättre än någon annan. Kanske borde någon filma pappa och ha filmen på kurser för svårlastade hästar?
Den enda som kunnat göra nästan samma sak vid lastning är Atli Gudmundsson - men för att vara ärlig så går det fortare när min pappa gör det...
Jag borde nog utnyttja och lyssna på min far mer. Men jag tror att vi är många i det här samhället som har samma problem. I synnerhet tror jag att vi i islandhästvärlden borde lyssna betydligt mer på "gamla gubbar" på Island. Våra hästar är trots allt mer ursprungliga än andra hästar. Ganska ofta har jag känslan av att vi uppfinner hjulet igen så att säga...
Ju längre jag håller på i den här världen - desto mer känner jag att vi är lite för snabba att ta oss an nya grejer - och väldigt mycket för långsamma att lyssna på de äldre.
Skriver någon ner de gamla lärdomarna? Filmar någon de där äldre när de hanterar hästar?
Jag ska inte bli för långrandig - men här är en historia från mitt liv som illustrerar vad jag just sagt! När jag var tonåring (ca 20 år sedan nu) så var min farfar och min pappa med mig på ridskolan i en Stockholms-förort. Jag fick såklart den hemskaste hästen i stallet den dagen - Rocky - han bet tom ridlärarna (men han var jättetrevlig att rida). ALLA band upp honom så fort de kunde i jättekort snöre, oftast fick ridlärarna gå in och binda upp honom för hästskötarna vågade inte. Han var stor och fux. Farfar såg mig tveka och hoppa undan när han nästan bet mig. Sedan såg han pappa göra typ samma sak (pappa var alltid med och jag hade såklart haft Rocky förut). Sedan gick farfar in med grimman och drog på den innan hästen han reagera. Sedan försökte han bita och farfar drog åt genom att vrida grimman under hakan på hästen. Sedan stirrade han in i ögonen på den då vilt vitödgade Rocky och sa "nu är du lugn - nu lyssnar du på mig - nu räcker det". Och sedan släppte farfar och Rocky var helt lös - och så sa han åt mig att gå in. Snacka om att jag var nervös - men jag gjorde det ändå och Rocky stod som ett ljus hela tiden...
Ibland undrar jag om den där kunskapen - om den där förmågan finns kvar överhuvudtaget!?! Glömmer vi bort all den där gamla kunskapen? Vi behöver faktiskt inte vända oss till Island - den grundläggande hästhantering finns sedan generationer i Sverige också - men hur många av oss vågar lita på gamla pappa eller farfar istället för den nya coola instruktören???
Men vilka andra gamla lärdomar ignorerar vi? Vad kan vi lära av de äldre i vårt samhälle i allmänhet? Kanske finns det lärdomar i hur man slog höet förr, hur man utfodrade hästar förr, hur man hanterade hästar förr osv... Vi kommer från ett gammalt bondesamhälle, men de gamla kunskaperna är på väg bort!
Jag har lyckan av att ha en far som är en gammal bondpojk och som började köra häst innan han började skolan (och han tycker tex att den nya vanan att utfodra hästar med ensilage är helt uppåt väggarna). Kom nu inte och säg att hästar inte blev gamla förr, för de av mina farföräldrars hästar som jag hört om blev alla över 20. Och säg inte att gamla inte har koll på nya trender - min farfar tycker att jag var en idiot som sålde min 5-åring efter Meitill och han tycker nog inte att min gammelvalack är så mycket att ha egentligen. (och det har han ju rätt i rent ekonomiskt - men sen beror det ju på vem jag vågar rida på också)
Jag har aldrig någonsin haft problem att lasta en häst. Jag vet faktiskt inte varför, för jag tar grimskaftet och går in och ibland tvekar hästen någon sekund, men sedan går den in. Vad pappa gör där bak vet jag faktiskt inte, men metoden har aldrig någonsin misslyckats. Men utan pappa kan jag inte lasta hästar bättre än någon annan. Kanske borde någon filma pappa och ha filmen på kurser för svårlastade hästar?
Den enda som kunnat göra nästan samma sak vid lastning är Atli Gudmundsson - men för att vara ärlig så går det fortare när min pappa gör det...
Jag borde nog utnyttja och lyssna på min far mer. Men jag tror att vi är många i det här samhället som har samma problem. I synnerhet tror jag att vi i islandhästvärlden borde lyssna betydligt mer på "gamla gubbar" på Island. Våra hästar är trots allt mer ursprungliga än andra hästar. Ganska ofta har jag känslan av att vi uppfinner hjulet igen så att säga...
Ju längre jag håller på i den här världen - desto mer känner jag att vi är lite för snabba att ta oss an nya grejer - och väldigt mycket för långsamma att lyssna på de äldre.
Skriver någon ner de gamla lärdomarna? Filmar någon de där äldre när de hanterar hästar?
Jag ska inte bli för långrandig - men här är en historia från mitt liv som illustrerar vad jag just sagt! När jag var tonåring (ca 20 år sedan nu) så var min farfar och min pappa med mig på ridskolan i en Stockholms-förort. Jag fick såklart den hemskaste hästen i stallet den dagen - Rocky - han bet tom ridlärarna (men han var jättetrevlig att rida). ALLA band upp honom så fort de kunde i jättekort snöre, oftast fick ridlärarna gå in och binda upp honom för hästskötarna vågade inte. Han var stor och fux. Farfar såg mig tveka och hoppa undan när han nästan bet mig. Sedan såg han pappa göra typ samma sak (pappa var alltid med och jag hade såklart haft Rocky förut). Sedan gick farfar in med grimman och drog på den innan hästen han reagera. Sedan försökte han bita och farfar drog åt genom att vrida grimman under hakan på hästen. Sedan stirrade han in i ögonen på den då vilt vitödgade Rocky och sa "nu är du lugn - nu lyssnar du på mig - nu räcker det". Och sedan släppte farfar och Rocky var helt lös - och så sa han åt mig att gå in. Snacka om att jag var nervös - men jag gjorde det ändå och Rocky stod som ett ljus hela tiden...
Ibland undrar jag om den där kunskapen - om den där förmågan finns kvar överhuvudtaget!?! Glömmer vi bort all den där gamla kunskapen? Vi behöver faktiskt inte vända oss till Island - den grundläggande hästhantering finns sedan generationer i Sverige också - men hur många av oss vågar lita på gamla pappa eller farfar istället för den nya coola instruktören???