Funderingar kring porrkonsumtion

[anonym_2018]

Varför i hela fridens dagar vill du ens vara i ett förhållande där du "behöver" hålla koll på honom i smyg

De två sista meningarna är dock lite bs-varning på. Självklart kan du sluta snoka och hålla koll i smyg och lika självklart kan (och enligt mig bör) du prata med din man. Sådär kan ni ju inte ha det. Det är osunt så det skriker om det.

Svarar dig som ovanstående, jag kan inte ge något bra svar på det idag. Men tackar även dig för tankeställarna!

 

[Gnist]

Tror att TS vet om det.

Men om man inte vill göra något åt det (i det här fallet prata med mannen) så är det ingen nackdel att få det bekräftat och kanske ta tag i det.

 

[anonym_2018]

Jag tänker att det går åt helvete i ett förhållande under en period inte behöver betyda att det är kört för all framtid. TS litar inte på honom just nu, hans ord räcker inte just nu, skulle han få veta det så kanske han inte skulle lita på TS heller just nu, och nej.. dom kan inte prata med varandra just nu. Det gick åt skogen helt enkelt. Men är det någonting som ett par inte kan repa sig ifrån? Jag tror inte det. Jag tror att de allra flesta förhållanden genomgår en kris någon gång och det kan se olika ut, men vill man så går det att repa sig. Så frågan är ju vad TS själv vill. Som utomstående skulle jag inte ge deras förhållande en dödsdom.

Jag vill ingen annat än att det här ska bli bra igen. Hade jag inte velat kämpa för oss hade jag lämnat redan för 1 månad sedan när grundorsaken till det här hände.

Tror att TS vet om det.

Det vet jag, men jag har inte velat inse det. Förrän nu.

 

[Singoalla]

Jag vill ingen annat än att det här ska bli bra igen. Hade jag inte velat kämpa för oss hade jag lämnat redan för 1 månad sedan när grundorsaken till det här hände.

Det vet jag, men jag har inte velat inse det. Förrän nu.

Låt det ta lite tid att landa. Jag tycker att det har skrivits mycket vettiga saker i den här tråden, ibland kan det bli lite hetsigt dock med lösningar när man liksom inte är där själv ännu och huvudet bara snurrar. Ja, du måste prata med honom. Men du måste heller inte göra det direkt ikväll, utan låt det landa lite och fundera på vad du vill säga. Vad som är viktigt att prata om, vad du vill få svar på osv. Rent spontant tänker jag att det är viktigt att få fram att du tar snacket just på grund av att du vill att det ska bli bra mellan er igen, så att han inte tar upp garden i onödan och känner sig inträngd i ett hörn.

Nu vet jag ju inte vad som hände för en månad sedan, men jag tänker att det var ju inte så länge sen så det är väl inte så konstigt om du fortfarande är orolig och inte återhämtat dig.

 

[Kattennizze]

Jag vill ingen annat än att det här ska bli bra igen. Hade jag inte velat kämpa för oss hade jag lämnat redan för 1 månad sedan när grundorsaken till det här hände.



Det vet jag, men jag har inte velat inse det. Förrän nu.

Men det eviga kämpande. Varför i hela friden kan du inte prata med din sambo? Är det för att du inte vill verka som kontrollfreak? Då måste ni ju prata om det också. Om man inte kan prata med varandra varför ens vara ihop? Sen håller jag helt med Petruska, porr är väldigt problematiskt på så många sätt. Och då måste man ju kunna prata om det också. Jag hade t ex aldrig kunnat vara ihop med nån som konsumerar porr eftersom jag har arbetat med sådana frågor tidigare och har kunskap kring hur illa många far i den industrin. Men det är jag det.

 

[anonym_2018]

Men det eviga kämpande. Varför i hela friden kan du inte prata med din sambo? Är det för att du inte vill verka som kontrollfreak? Då måste ni ju prata om det också. Om man inte kan prata med varandra varför ens vara ihop? Sen håller jag helt med Petruska, porr är väldigt problematiskt på så många sätt. Och då måste man ju kunna prata om det också. Jag hade t ex aldrig kunnat vara ihop med nån som konsumerar porr eftersom jag har arbetat med sådana frågor tidigare och har kunskap kring hur illa många far i den industrin. Men det är jag det.

Jag tror att jag är rädd för att han ska tröttna på mig och avsluta. Helt krasst.
Jag har bitit ihop de här sista veckorna för att inte vara jobbig. Jag har låtsats som att allt är ok igen för att jag någonstans har trott att det ska bli ok för mig igen om jag bara får det att se ok ut utåt sett mot honom.

Självklart har vi pratat om grundproblemet, alltså det som hände för 1 månad sedan. Många gånger. Men inte senaste veckorna. Orsaken är som jag skrev ovan.
Det som jag tog upp som problem i den här trådstarten är helt uppenbart bara ett symtom på att jag inte är klar med det som hände då. Jag inser det nu och jag fattar att vi måste prata om det igen.

 

[Singoalla]

Jag tror att jag är rädd för att han ska tröttna på mig och avsluta. Helt krasst.
Jag har bitit ihop de här sista veckorna för att inte vara jobbig.

Men, det är ju han som har felat? Om jag förstått det rätt.

 

[Petruska]

Jag tänker att det går åt helvete i ett förhållande under en period inte behöver betyda att det är kört för all framtid. TS litar inte på honom just nu, hans ord räcker inte just nu, skulle han få veta det så kanske han inte skulle lita på TS heller just nu, och nej.. dom kan inte prata med varandra just nu. Det gick åt skogen helt enkelt. Men är det någonting som ett par inte kan repa sig ifrån? Jag tror inte det. Jag tror att de allra flesta förhållanden genomgår en kris någon gång och det kan se olika ut, men vill man så går det att repa sig. Så frågan är ju vad TS själv vill. Som utomstående skulle jag inte ge deras förhållande en dödsdom.

Förutom att jag tycker att dödsdom är ett väldigt dramatiserande ord i sammanhanget, så tror jag inte att jag har gjort något i den stilen. Jag har däremot undrat varför man vill vara ihop med någon vars ord man litar på så lite att man kollar av mobil och dator.

Jag tror att rätt många lever så, och betydligt längre perioder än över tillfälliga kriser.

 

[Singoalla]

Jag tror att rätt många lever så, och betydligt längre perioder än över tillfälliga kriser.

Säkerligen, men vad jag förstod så har det inte varit så för TS.

Jag tänker exempelvis på alla trådar där vi diskuterat otrohet, och de flesta verkar ha inställningen att även om det skulle vara en törn för relationen så skulle man inte lämna för det. Hur tänker du där, att förtroendet automatiskt är på topp igen några veckor efter otroheten eller tror du att det är någonting som får byggas upp igen under tid? Eller att man helt enkelt borde ifrågasätta varför man är ihop med personen ifall förtroendet inte är återställt inom första fyra veckorna? Huruvida man tittar i partnerns dator eller inte är irrelevant i sammanhanget här tänker jag, eftersom det är det bristande förtroendet som du tar fasta på här som ett argument för att ifrågasätta varför man vill vara ihop.

 

[durachiny]

Det är jobbigt att konfrontera och ställa krav. Om man gör det och det tar slut så är man själv medansvarig till att det tar slut. Om man istället passivt bara anpassar sig och smyger med att hålla koll så behöver man inte ta ansvar för sig själv utan offrar istället sig själv men oftast till ingen nytta.

Äg dig själv och ditt eget mående och stå upp för vad du vill och önskar. Håller det inte och tar slut pga att ni inte är kompatibla så må så vara men man kan inte leva ett liv där man bara försöker vara behaglig för även om det är enkelt för ögonblicket så leder det sällan till riktig lycka och man får inga medaljer eller lycka av att offra allt.

Stå upp för dig själv och vad du vill ha och värderar så får partnern göra samma sak. Antingen är ni kompatibla och kan gå vidare eller så när ni inte det och kan avsluta och påbörja nytt.

 

[SaraXX]

Jag tror att jag är rädd för att han ska tröttna på mig och avsluta. Helt krasst.
Jag har bitit ihop de här sista veckorna för att inte vara jobbig. Jag har låtsats som att allt är ok igen för att jag någonstans har trott att det ska bli ok för mig igen om jag bara får det att se ok ut utåt sett mot honom.

Självklart har vi pratat om grundproblemet, alltså det som hände för 1 månad sedan. Många gånger. Men inte senaste veckorna. Orsaken är som jag skrev ovan.
Det som jag tog upp som problem i den här trådstarten är helt uppenbart bara ett symtom på att jag inte är klar med det som hände då. Jag inser det nu och jag fattar att vi måste prata om det igen.

Jag har bitit ihop. I månader. För att vara god nog att fortsätta älska, för att desperat rädda det som räddas kan. Fast det inte var jag som hade betett mig som ett svin.
Det tär något oerhört, fast jag inte riktigt insåg det då. Jag försvann nästan på kuppen och har nog inte repat mig än, drygt två år senare.
Det är inte värt att vända ut och in på sig in absurdum. Ingen är värd det. Inte ens skitstövlar.

Kram

 

[anonym_2018]

Men, det är ju han som har felat? Om jag förstått det rätt.

Ja det stämmer. Och jag vet mycket väl innerst inne att jag varken ska tänka eller känna som i det du citerat men det är inte alltid så enkelt.

Förutom att jag tycker att dödsdom är ett väldigt dramatiserande ord i sammanhanget, så tror jag inte att jag har gjort något i den stilen. Jag har däremot undrat varför man vill vara ihop med någon vars ord man litar på så lite att man kollar av mobil och dator.

Jag tror att rätt många lever så, och betydligt längre perioder än över tillfälliga kriser.

Det har inte jag heller förstått innan. Tills dess att jag hamnade i det.
Jag har hela tiden trott att det ska gå över. Behovet av att ha den kollen. Men det gör det inte. Det har iaf inte gjort det hittills och jag fattar att jag måste göra något åt det. Det absolut bästa vore givetvis om mitt behov av att ha den kollen försvinner. Vilket innebär att jag måste kunna lita på honom igen. Men hur ska jag kunna göra det?

Det är jobbigt att konfrontera och ställa krav. Om man gör det och det tar slut så är man själv medansvarig till att det tar slut. Om man istället passivt bara anpassar sig och smyger med att hålla koll så behöver man inte ta ansvar för sig själv utan offrar istället sig själv men oftast till ingen nytta.

Äg dig själv och ditt eget mående och stå upp för vad du vill och önskar. Håller det inte och tar slut pga att ni inte är kompatibla så må så vara men man kan inte leva ett liv där man bara försöker vara behaglig för även om det är enkelt för ögonblicket så leder det sällan till riktig lycka och man får inga medaljer eller lycka av att offra allt.

Stå upp för dig själv och vad du vill ha och värderar så får partnern göra samma sak. Antingen är ni kompatibla och kan gå vidare eller så när ni inte det och kan avsluta och påbörja nytt.

Det jag känner när jag läser det du skriver är att egentligen så är det precis så enkelt. Men bara om jag läser din text utan att blanda in mig själv i det. Om jag läser det du skrivit som om du skrivit det till någon annan så är det enkelt. Med mina känslor inblandade -inte lika enkelt.

 

[Petruska]

Säkerligen, men vad jag förstod så har det inte varit så för TS.

Jag tänker exempelvis på alla trådar där vi diskuterat otrohet, och de flesta verkar ha inställningen att även om det skulle vara en törn för relationen så skulle man inte lämna för det. Hur tänker du där, att förtroendet automatiskt är på topp igen några veckor efter otroheten eller tror du att det är någonting som får byggas upp igen under tid? Eller att man helt enkelt borde ifrågasätta varför man är ihop med personen ifall förtroendet inte är återställt inom första fyra veckorna? Huruvida man tittar i partnerns dator eller inte är irrelevant i sammanhanget här tänker jag, eftersom det är det bristande förtroendet som du tar fasta på här som ett argument för att ifrågasätta varför man vill vara ihop.

I samma läge hade jag haft två problem, utan inbördes rangordning:

Om det där med porr och sex på egna/andras villkor osv hade varit omöjligt att diskutera, så hade jag fått seriösa problem kring relationen. Sådant vill jag är talbart i mina nära relationer.

Om jag pratar med partner om något, och hens ord betyder så lite för mig att det hen säger måste kontrolleras mot vad jag nu kan hitta i hens dator, så hade jag fått seriösa problem kring relationen.

"Bygga upp förtroendet", i sin tur, är jag lite oklar över vad det betyder. Men det ÄR ju helt enkelt så, att en person som jag upplever att jag måste kontrollera, är inte en person jag rimligen kan vilja vara ihop med. Om det problemet ska ha minsta möjlighet att vara lösbart, så kräver det en helvetes massa prat, skulle jag säga. Och det hade varit helt avgörande att båda parter tyckte det, inte bara jag.

 

[durachiny]

Det jag känner när jag läser det du skriver är att egentligen så är det precis så enkelt. Men bara om jag läser din text utan att blanda in mig själv i det. Om jag läser det du skrivit som om du skrivit det till någon annan så är det enkelt. Med mina känslor inblandade -inte lika enkelt.

Det enkla och bekväma gör du redan men det är inte heller bra för dina känslor. Det är inte dina känslor som är problemet egentligen utan det är att ta ansvar för dina känslor mot dig själv och mot honom.

Den enda känslan som är inblandad är rädslan för att skapa ett uppbrott. Du är mer rädd för att vara anledningen till att det tar slut än du vill att ni ska må bra tillsammans. Problemet kommer inte lösa sig själv utan kommunikation och vissa jobbiga delar. Det enda blir väl att det kanske blir lättare att hantera och skylla på honom om du bara låter det rinna ut i sanden genom att "offra allt" men särskilt konstruktivt är det inte och i mitt tycke blir det snarare att du då väljer själv att låta det rinna ut i sanden snarare än att försöka göra något för att lösa problemet.

 

[Petruska]

Det har inte jag heller förstått innan. Tills dess att jag hamnade i det.
Jag har hela tiden trott att det ska gå över. Behovet av att ha den kollen. Men det gör det inte. Det har iaf inte gjort det hittills och jag fattar att jag måste göra något åt det. Det absolut bästa vore givetvis om mitt behov av att ha den kollen försvinner. Vilket innebär att jag måste kunna lita på honom igen. Men hur ska jag kunna göra det?

Så som samtalet normalt sett ser ut mellan min partner och mig - när vi inte är arga eller sura eller upprörda just då, i alla fall, och det är vi ju oftast inte - så hade jag sagt ganska rätt upp och ner "Jag känner inte att det du säger när vi pratar med varandra är sant. Jag vet inte om det beror på att jag inte litar på dig eller om det beror på att du faktiskt ljuger." Sen får man väl ta det därifrån. Jag hade även berättat, i samma krassa ordaval, att jag är så oroad att jag kollar hans dator. Och även det får man ju ta därifrån sen.

 

[Singoalla]

I samma läge hade jag haft två problem, utan inbördes rangordning:

Om det där med porr och sex på egna/andras villkor osv hade varit omöjligt att diskutera, så hade jag fått seriösa problem kring relationen. Sådant vill jag är talbart i mina nära relationer.

Om jag pratar med partner om något, och hens ord betyder så lite för mig att det hen säger måste kontrolleras mot vad jag nu kan hitta i hens dator, så hade jag fått seriösa problem kring relationen.

"Bygga upp förtroendet", i sin tur, är jag lite oklar över vad det betyder. Men det ÄR ju helt enkelt så, att en person som jag upplever att jag måste kontrollera, är inte en person jag rimligen kan vilja vara ihop med. Om det problemet ska ha minsta möjlighet att vara lösbart, så kräver det en helvetes massa prat, skulle jag säga. Och det hade varit helt avgörande att båda parter tyckte det, inte bara jag.

Jag tänker att huruvida man känner att man måste kontrollera en person inte behöver inte betyda att det är den personen som behöver kontrolleras, utan problemet kan lika gärna ligga hos den som har kontrollbehovet. Det finns ju folk som kontrollerar deras partners utan att det ens funnits en enda anledning till att inte ha förtroende. Du skriver utifrån dig, och du kanske inte alls har kontrollbehov och då är det väl hos partnern felet ligger. Men vi vet ju inte alls hur det är i TS fall. I stället för att lägga allt på TS partner så kan det ju lika gärna vara TS själv som behöver se över sitt kontrollbehov/förtroendeproblem. Vi vet ju inte vad som hänt mellan dem och grunderna till detta. Oavsett så tror jag det här med att ha seriösa problem med relationen är i högsta medvetande hos TS och varför hen skriver om det här.

Jag upplever att TS är villig att prata och att tankarna kommer på plats under trådens gång, även om hen i första inlägget inte ville det.

 

[Petruska]

Jag tänker att huruvida man känner att man måste kontrollera en person inte behöver inte betyda att det är den personen som behöver kontrolleras, utan problemet kan lika gärna ligga hos den som har kontrollbehovet. Det finns ju folk som kontrollerar deras partners utan att det ens funnits en enda anledning till att inte ha förtroende. Du skriver utifrån dig, och du kanske inte alls har kontrollbehov och då är det väl hos partnern felet ligger. Men vi vet ju inte alls hur det är i TS fall. I stället för att lägga allt på TS partner så kan det ju lika gärna vara TS själv som behöver se över sitt kontrollbehov/förtroendeproblem. Vi vet ju inte vad som hänt mellan dem och grunderna till detta. Oavsett så tror jag det här med att ha seriösa problem med relationen är i högsta medvetande hos TS och varför hen skriver om det här.

Jag upplever att TS är villig att prata och att tankarna kommer på plats under trådens gång, även om hen i första inlägget inte ville det.

Eh, jag förstår nog inte hur det här har med vad jag skrev att göra.

Jag upplever inget alls, vad gäller TS relation. Huruvida "felet" ligger hos den som kontrollerar eller hos den som blir kontrollerad, har jag inte ens andats om, eller i alla fall inte avsett att andas om. Men om ett samtal fungerar så dåligt att den ena kontrollerar den andra, behöver ju något göras. Det är helt enkelt inte förenligt med att älska någon, att kontrollera den andra eller att bli kontrollerad av den andra. En sådan relation är något annat än en kärleksrelation.

Eftersom det är TS som skriver här, blir det ju till henne synpunkter kan riktas. Hennes pojkvän exponerar sig ju inte för oss på det viset, så vi kan inte diskutera med honom. Jag fördelar inget ansvar. Jag pratar med den som finns tillgänglig att prata med.

 

[anonym_2018]

Tack för all er input, påtryckningar och förklaringar.
Många av er sätter verkligen ord på det jag känner och upplever just nu. På något sätt har en oreda i huvudet på mig blivit mer ordning på under trådens gång, precis som @Singoalla skriver precis.
Jag kommer läsa igenom allt igen och igen och igen under kvällen. Eventuellt kommer jag fram till att ikväll är rätt tillfälle att prata om det. Annars blir det en annan kväll när det känns rätt. För ja, självklart ska vi prata om det.

Jag tänker att huruvida man känner att man måste kontrollera en person inte behöver inte betyda att det är den personen som behöver kontrolleras, utan problemet kan lika gärna ligga hos den som har kontrollbehovet. Det finns ju folk som kontrollerar deras partners utan att det ens funnits en enda anledning till att inte ha förtroende. Du skriver utifrån dig, och du kanske inte alls har kontrollbehov och då är det väl hos partnern felet ligger. Men vi vet ju inte alls hur det är i TS fall. I stället för att lägga allt på TS partner så kan det ju lika gärna vara TS själv som behöver se över sitt kontrollbehov/förtroendeproblem. Vi vet ju inte vad som hänt mellan dem och grunderna till detta. Oavsett så tror jag det här med att ha seriösa problem med relationen är i högsta medvetande hos TS och varför hen skriver om det här.

Jag upplever att TS är villig att prata och att tankarna kommer på plats under trådens gång, även om hen i första inlägget inte ville det.

Jag är fullt medveten om att problemet till viss del ligger hos mig. Kontrollbehovet ligger hos mig. Orsaken till att det här kontrollbehovet uppstod -det ligger hos honom. Men han har varken gjort eller sagt något efter händelsen som orsakade det här som tyder på att det skulle upprepas (snarare tvärtom). Jag har heller inte i mitt kontrollerande kunnat hitta något som tyder på det. Jag trodde någonstans att det skulle hjälpa mig vidare i det här. Men det gör det uppenbarligen inte.
Mitt kontrollbehov, som jag för övrigt aldrig har haft tidigare, är mitt problem att lösa. Till viss del tillsammans med honom men det är jag som har problemet.
Att jag sen ska kunna lita på honom igen, det tror jag är något som vi måste jobba på tillsammans.

 

[Singoalla]

Eh, jag förstår nog inte hur det här har med vad jag skrev att göra.

Jag upplever inget alls, vad gäller TS relation. Huruvida "felet" ligger hos den som kontrollerar eller hos den som blir kontrollerad, har jag inte ens andats om, eller i alla fall inte avsett att andas om. Men om ett samtal fungerar så dåligt att den ena kontrollerar den andra, behöver ju något göras. Det är helt enkelt inte förenligt med att älska någon, att kontrollera den andra eller att bli kontrollerad av den andra. En sådan relation är något annat än en kärleksrelation.

Eftersom det är TS som skriver här, blir det ju till henne synpunkter kan riktas. Hennes pojkvän exponerar sig ju inte för oss på det viset, så vi kan inte diskutera med honom. Jag fördelar inget ansvar. Jag pratar med den som finns tillgänglig att prata med.

Du skrev att en person som DU känner att DU skulle behöva kontrollera är en person som DU rimligtvis inte kan tänka dig att du vill vara ihop med. Vilket jag inte riktigt förstod vad det hade med TS att göra, och jag uppfattade även att du la skulden på partnern då. Om du inte menade så så missförstod jag, och undrar egentligen lite var meningen hade med TS att göra då men jag orkar inte riktigt reda ut det heller. Så jag lämnar det vid att jag missförstod.

Att något behöver göras som du skriver upplever jag att TS är något issue.

 

[Petruska]

Du skrev att en person som DU känner att DU skulle behöva kontrollera är en person som DU rimligtvis inte kan tänka dig att du vill vara ihop med. Vilket jag inte riktigt förstod vad det hade med TS att göra, och jag uppfattade även att du la skulden på partnern då. Om du inte menade så så missförstod jag, och undrar egentligen lite var meningen hade med TS att göra då men jag orkar inte riktigt reda ut det heller. Så jag lämnar det vid att jag missförstod.

Att något behöver göras som du skriver upplever jag att TS är något issue.

Ja, det är ju bara vad jag känner jag kan säga något om, just när det gäller känslor. Jag skrev väl även att en relation där det kontrolleras inte är en kärleksrelation (underförstått enligt min mening). Inget av det har något alls att göra med att skuldbelägga någon.