Ni som rider hästarna "på tygeln" vid uteritter, vad är tanken bakom - hur motiverar ni det så att säga? Känner ni att ni får en "ärlig" form eller mest kröket i nacken?
Har själv alltid varit anti att rida hästarna konstant på tygeln, sökning framåt/nedåt vill jag helst ha men ingen form man håller kvar hästen i utan att man försöker lära den gå så självmant och lära sig trivas med positionen. Så snart man försökt få någon typ av samlad form har det känts så konstlat och som att ryggen otroligt lätt blir låst när man rider i terräng eller i backar upp/ner. Eller överhuvudtaget för den delen. Som ett exempel så red jag alltid min förra häst i westernstukets lång och låg i terrängen, den höjde sig självmant och samlade sig när det blev dålig terräng eller nedför. Hade man ens kontakt med tyglarna kände den sig jätteofta låst och kunde snubbla till rejält, dessutom samlade den sig inte spontant på samma sätt när det krävdes bättre balans. (En kompis red med normal tygellängd dvs kontakt med munnen och hade det ganska jobbigt i terrängen ). Nu kan det såklart vara ett enstaka fall, att inte alla hästar fungerar så. Men även hästen jag hade innan det upplevde jag gick bäst med långa tyglar.
Hur filosoferar ni bukefalister?
Har själv alltid varit anti att rida hästarna konstant på tygeln, sökning framåt/nedåt vill jag helst ha men ingen form man håller kvar hästen i utan att man försöker lära den gå så självmant och lära sig trivas med positionen. Så snart man försökt få någon typ av samlad form har det känts så konstlat och som att ryggen otroligt lätt blir låst när man rider i terräng eller i backar upp/ner. Eller överhuvudtaget för den delen. Som ett exempel så red jag alltid min förra häst i westernstukets lång och låg i terrängen, den höjde sig självmant och samlade sig när det blev dålig terräng eller nedför. Hade man ens kontakt med tyglarna kände den sig jätteofta låst och kunde snubbla till rejält, dessutom samlade den sig inte spontant på samma sätt när det krävdes bättre balans. (En kompis red med normal tygellängd dvs kontakt med munnen och hade det ganska jobbigt i terrängen ). Nu kan det såklart vara ett enstaka fall, att inte alla hästar fungerar så. Men även hästen jag hade innan det upplevde jag gick bäst med långa tyglar.
Hur filosoferar ni bukefalister?