Skulle samma ägare ha andra raser så skulle resultatet inte låta vänta på sig utan bli detsamma.Tack och lov så börjar marknaden på i alla fall amstaff mättas så förhoppningsvis kommer de bättre hundarna snart fram och raserna kan bevisa hur de egentligen är,inte galna mördarmaskiner utan goa och trevliga allroundhundar som hänger på det mesta.
QUOTE]
Fast det tror inte jag är så himla säkert. Det är nog svårare att uppfostra många andra raser "så fel" att de verkligen blir så farliga. En ouppfostrad flat är jobbig, men oftast inte livsfarlig, till exempel... Sedan finns det ju absolut fler raser än amstaff/pitbull etc som är skarpa (tänker ffa på vissa större bruksraser) och som verkligen också kräver sin ledare, inte tu tal om saken.
Ett exempel ur verkligheten angående "bithämningar": Ofta hör man tyvärr hundar av specifika raser som bitit andra hundar så att de blivit kraftigt skadade eller t o m dödade. Hundar av andra raser råkar också i slagsmål ibland (av olika anledningar - t ex ouppmärksam husse/matte) men utgången blir för det mesta inte så dramatisk. Vi kan ta min springerhane som exempel. Vi fick honom när han var fyra år (omplac p g a ändrad familjesituation hos förra ägarna) och fick veta att ha inte var så förtjust i andra (dominanta) hanhundar redan då. Dock var på den tiden min hundkunskap ännu mindre än vad den är i dag, och i början föröskte vi att låta honom umgås fritt med ett par olika kompisars hanhundar (kompisarna var införstådda med att han kunde vara tuff), vilket alltid slutade med att Zorro (våran vovve) stod med framtassarna på den tilltänkta lekkompisen och skällde ganska argt. Inget värre hände dock någonsin, mne jag tycker det räcker så för att han numera inte ska umgås fritt med andra hanhundar - varken för deras eller hans skull.
En kompis har en shibahane, och vi hade från början en idé om att vi skulle hjälpa varandra som hundvakter. Shiban var valp när hundarna lärde känna varandra och tills den blev könsmogen gick det bra. Då föröskte den klättra i rang, och ÄR dessutom en ranghög liten individ i sig själv, och det blev problem. De rök i hop rejält tre gånger (lika arga bägge två, men shiban är ju mindre än springern), och sedan beslöt vi oss för att lägga ner vårt gemensamma hundvaktande. Trots att de rök i hop så att det lät ordentligt och ingen av hundarna ALLS trivdes med varandra var den värsta skadan som skedde vid dessa tre tillfällen ett litet rött märke på shibans ena tass. Trots att våran springer faktiskt var rätt så arg på den uppstudsige snorungen (springer 5 år, shiba- kaxig - 1 år) så bet han aldrig "på riktigt", även om det lät om dem och det definitivt var tillräckligt för att vi inte skulle släppa i hop dem mer. Med tanke på att springern är mer än dubbelt så stor som shiban hade han ju kunnat skada honom ordentligt om han verkligen velat, men trots allt finns spärren hos honom, och det tror jag att den gör hos de allra flesta hundar av väldigt många mindre skarpa raser, även om dessa hundar också såklart kan bli arga.
Jag kan tillägga att vi numer inte låter honom försöka umgås fritt med andra hanar, men att det däremot inte är några som helst problem att gå promenader tillsammans eller möta hanar ute.
Lång och snurrig jämförelse, men hoppas ni förstod?
