Frivilligt barnlös/fri

[Anonymidag]

Hej! Väljer att vara anonym av vissa anledningar, men är en sedan tidigare aktiv medlem. Jag har funderingar kring detta med frivillig barnlöshet.

När jag var i övre tonåren så kände jag inte att barn var något måste i mitt liv. Men så snart jag fyllt sådär 20 så slog en enorm bebislängtan mig med en slägga i huvudet. Allt jag kunde tänka på var barn. Jag tittade på barnvagnar på internet, gick omvägar i klädaffärerna för att få kolla på gulliga overaller med fötter på osv osv. Tills jag en dag bara ... vände. Nej. Är detta verkligen rätt för mig?

Troligtvis pga all kunskap jag samlat på mig kring vad som skulle hända i min kropp, födseln, alla tankar kring det enorma ansvaret som ligger på en människa som blir förälder, hur vardagen ändras osv. De där fluffiga tankarna kring söta barn blev nog mer kantade av hur verkligheten ser ut. Men kanske var det mycket pga rädsla som jag valde att sätta stopp för alla tankar?

Nu har det gått en hel del år sedan dess och nu har jag liksom vant mig vid att jag inte kommer ha några egna barn, och det är heller inget jag känner att jag saknar. Jag lever i ett stabilt förhållande sedan ca 10 år tillbaka. Men nu har det slagit mig; tänk om jag ångrar mig? Hur vet jag det? Men jag kan ju inte skaffa barn för att jag kanske ångrar mig.

Har du varit i en liknande sits? Hur visste du?

Kan tillägga att jag gillar verkligen barn. I mitt yrke träffar jag många barn och det är nog det bästa valet jag gjort i mitt liv att jobba med detta.

 

[Gimlan]

Jag är snart 37 och barnfri. Om jag ångrar mig gör jag det från en horisont jag inte kan blicka från nu. Det gör att det för mig känns ganska irrelevant. Den eventuella känslan får jag hantera då, om den uppstår, utifrån den jag är då.

 

[Anonymidag]

@Gimlan Tack för ditt svar! Det var ett klokt sätt att tänka på. Jag är nog överlag dålig på att tänka så, men det låter ju vettigt.

Jag tror att mina tankar kring detta har en hel del att göra med vad omgivningen förväntar sig av mig med. Pga mitt långa förhållande så får jag ständigt pikar om barnskaffandet, och har inte bara en gång fått höra att min mage buktar ut mer än vanligt... Och pga att nya bekantskaper förväntar sig att jag dessutom redan har barn så blir det ständigt ett samtalsämne.

 

[sthu]

Jag är 29 i år och frivilligt barnlös. Har inga planer på att skaffa barn, har heller aldrig haft. Det känns bara rätt att vara barnlös på något sätt.

 

[tuaphua]

Hej! Väljer att vara anonym av vissa anledningar, men är en sedan tidigare aktiv medlem. Jag har funderingar kring detta med frivillig barnlöshet.

När jag var i övre tonåren så kände jag inte att barn var något måste i mitt liv. Men så snart jag fyllt sådär 20 så slog en enorm bebislängtan mig med en slägga i huvudet. Allt jag kunde tänka på var barn. Jag tittade på barnvagnar på internet, gick omvägar i klädaffärerna för att få kolla på gulliga overaller med fötter på osv osv. Tills jag en dag bara ... vände. Nej. Är detta verkligen rätt för mig?

Troligtvis pga all kunskap jag samlat på mig kring vad som skulle hända i min kropp, födseln, alla tankar kring det enorma ansvaret som ligger på en människa som blir förälder, hur vardagen ändras osv. De där fluffiga tankarna kring söta barn blev nog mer kantade av hur verkligheten ser ut. Men kanske var det mycket pga rädsla som jag valde att sätta stopp för alla tankar?

Nu har det gått en hel del år sedan dess och nu har jag liksom vant mig vid att jag inte kommer ha några egna barn, och det är heller inget jag känner att jag saknar. Jag lever i ett stabilt förhållande sedan ca 10 år tillbaka. Men nu har det slagit mig; tänk om jag ångrar mig? Hur vet jag det? Men jag kan ju inte skaffa barn för att jag kanske ångrar mig.

Har du varit i en liknande sits? Hur visste du?

Kan tillägga att jag gillar verkligen barn. I mitt yrke träffar jag många barn och det är nog det bästa valet jag gjort i mitt liv att jobba med detta.

Jag är 37 år och frivilligt barnlös. Jag trodde nog som yngre att jag skulle vilja ha barn när jag blev äldre. Men så gammal har jag inte blivit än.
Jag gillar barn och de mig. Men jag tror faktiskt inte att jag kommer vilja ha egna. Jag har så mycket annat jag vill göra och är nog för ego. Barn skulle störa den planeringen. Och jag vill absolut inte skaffa barn som sen får lida för att jag blir för dålig förälder som inte orkar med dem.

 

[Gimlan]

@Gimlan Tack för ditt svar! Det var ett klokt sätt att tänka på. Jag är nog överlag dålig på att tänka så, men det låter ju vettigt.

Jag tror att mina tankar kring detta har en hel del att göra med vad omgivningen förväntar sig av mig med. Pga mitt långa förhållande så får jag ständigt pikar om barnskaffandet, och har inte bara en gång fått höra att min mage buktar ut mer än vanligt... Och pga att nya bekantskaper förväntar sig att jag dessutom redan har barn så blir det ständigt ett samtalsämne.

Jag har tänkt mycket på det här och landat i det här tänket, men det är väl klokt att tänka genom det ordentligt

Jag biter av rejält numera när det tjatas barn. Det får bli så dålig stämning det vill. Fråga får man självklart - en gång, kanske två, men upprepade skämt eller påpekanden om min kropp är jag inte alls med på. Har även mejlat kollegor som ständigt pikat mig och inte lyssnat och understrukit att jag verkligen inte uppskattar skämten, som det oftast rört sig om.

 

[Bison]

Jag är 32 snart och har alltid vetat att barn inte är min grej.
Är helt ointresserad av ungar, är inget fan av människor öht.
Valde att sterilisera mig för att slippa trycka i min hormoner resten av mitt fertila liv.

 

[mandalaki]

Jag har passerat möjlig ålder och har inga barn. Jag tänker att om jag någon gång skulle tänka Fasen, jag borde ha skaffat barn - då måste jag komma ihåg att mina skäl att låta bli antagligen var helt rätt då, när det var aktuellt. Man kan ju inte backa tiden och skriva om sin historia.

 

[Gimlan]

Jag har passerat möjlig ålder och har inga barn. Jag tänker att om jag någon gång skulle tänka Fasen, jag borde ha skaffat barn - då måste jag komma ihåg att mina skäl att låta bli antagligen var helt rätt då, när det var aktuellt. Man kan ju inte backa tiden och skriva om sin historia.

Exakt min tanke också.

 

[Dressyrtjejen_97]

Nu är jag visserligen "bara" 19, men jag har sedan jag var typ 4 år gammal vetat att jag aldrig någonsin vill ha barn.
Nu har jag dessutom sjukdomar som gör att jag (troligtvis) inte kan få barn, och dessutom dito som jag inte skulle vilja föra vidare heller för den delen. Så saken är helt biff för min del.

 

[Lipperta]

Har också helt fel gener för att för det vidare

Men jag vill heller aldrig ha barn, iallfall inte egna. Vill inte göra så mot min kropp.

I famtiden kan jag se mig själv som en avlastningsfamilj, en familj har det tufft och då kan föräldrar få lite avlastning genom att jag tar ungen över natten.
Mer än så vill jag nog inte ha barn.

 

[dobbis]

Även jag har valt bort barn och steriliserade mig vid 30,saknar dom inte,vill inte ha dom,tycker inte om dom.

 

[Squie]

Jag är 42 och har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Det intresserar mig inte alls.

 

[Miao]

Är 34, gift sen 5 år tillbaka med min man som jag varit ihop med i 7 år. Villa, Volvo (nåja, Skoda och Caddy ) och vovve (5 st tom ). Vi är nog i en av de mest klassiska situationerna där barn förväntas komma.

Men ain't gonna happen ! Vi har inget som helst sug efter barn, vi har i stort sett precis de liv vi vill ha, och de inkluderar inte barn .

 

[Lipperta]

Även jag har valt bort barn och steriliserade mig vid 30,saknar dom inte,vill inte ha dom,tycker inte om dom.

Får jag fråga lite?

Hur blir det vid mens när man steriliserats, hormoner och lust? Eller är det samma gamla vanliga sas?

 

[dobbis]

Får jag fråga lite?

Hur blir det vid mens när man steriliserats, hormoner och lust? Eller är det samma gamla vanliga sas?

Allt funkar som vanligt,bara inga barn som blir gjorda.

 

[Elo]

Allt funkar som vanligt,bara inga barn som blir gjorda.

VIlket är anledningen till att det inte är ett alternativ för mig.

Hade hellre blivit av med mensen, faktiskt.

(sexlust har jag ingen i alla fall, så det spelar ju ingen roll)

 

[Capel]

Jag har passerat möjlig ålder och har inga barn. Jag tänker att om jag någon gång skulle tänka Fasen, jag borde ha skaffat barn - då måste jag komma ihåg att mina skäl att låta bli antagligen var helt rätt då, när det var aktuellt. Man kan ju inte backa tiden och skriva om sin historia.

Så sant!

 

[dobbis]

VIlket är anledningen till att det inte är ett alternativ för mig.

Hade hellre blivit av med mensen, faktiskt.

(sexlust har jag ingen i alla fall, så det spelar ju ingen roll)

Jag måste nog erkänna att jag hade dålig koll och trodde att även mensen skulle försvinna,men då måste även livmodern bort och då hamnar man istället i den andra hormonskiten,och det är dom inte så pigga på att utföra.

 

[tott]

Får jag fråga lite?

Hur blir det vid mens när man steriliserats, hormoner och lust? Eller är det samma gamla vanliga sas?

Om du använt hormoner innan så kan kan ju någonting förändras - rikligare mens, oregelbunden osv Man knipsar bara av (alt. sätter klämmor på) äggledarna vid sterilisering.

Jag fick en massa finnar i nacken till en början efter steriliseringen, men mensen var fortfarande regelbunden och inte särskilt riklig. Jag åt p-piller innan.