Framgångshistorier

[princesscake]

Hej!
Jag är i stort behov av att höra era framgångshistorier. Med det menar jag om ni haft ett problem med er häst som ni löst och det fungerar nu. Vad gjorde ni? Vem hjälpte er? Hur tänkte ni? och vad har ni lärt er av erfarenheten? osv vad ni tycker ni vill dela med er av.
Anledningen är att mitt självförtroende är nere i skorna. Jag har nyligen köpt min häst och det har inte gått så bra. Häromdagen när vi var ute och red blev hästen rädd, skenade och jag ramlade av och slog mig illa. Nu känner jag mig lite rädd, som jag inte kan nånting och varför köpte jag den här hästen överhuvudtaget? Jag har ridit i över 20 år med vissa pauser, är ingen stjärnryttare men jag har alltid gillat pigga hästar. Men nu känner jag bara att jag vill aldrig mer rida. Fast det vill jag egentligen, det är ju det bästa jag vet!! Hästen jag köpte är pigg, underbar och kanske lite för ung. Men jag blev helt förälskad och lät hjärtat ta en stor del i beslutet Dumt jag vet...

Jag är tacksam för allt ni vill dela med er av
Hälsningar Anna

 

[emmmi91]

Sv: Framgångshistorier

Jag vet hur det känns!
Köpte för några år sedan också en alldeles för ung och outbildad häst för mig, då jag bara hade ridit i några år. Det var mycket slit och gråt i början innan jag började ta hjälp av kanon bra tränare och mer hästkunniga kompisar. Sakta men säkert gick det bättre och både hästen och jag utvecklades otroligt mycket tillsammans.

Så mitt tips är: Var inte rädd för att ta hjälp av tränare, kompisar osv för både din och hästens skull

 

[ylvaaskersund]

Sv: Framgångshistorier

Jag tog hand om en travarkorsning sommaren 2004, hon var riden i full fart av sin fodervärd och enbart runt samma rundor varje dag så hästen visste exakt när och var det var trav eller galopp i full fart!

Det jag gjorde var att sitta å rida på långa tyglar och sjunga lugna vaggvisor i skritt-takt, det tog cirka fyra månader innan hästen kunde slappna av och börja lyssna på vad jag ville, när jag skulle tränsa henne jagade hon runt mig i boxen med bakåtstrukna öron och då jag påpekade detta för fodervärden fick jag bara höra att veterinär hade kollat munnen och det fanns inga fel! PUNKT!

Jag köpte detta sto ett år senare och började med att köpa ett hackamore ( och kolla med tandspeciallist om det fanns några fel, vilket det inte gjorde)

Efter några veckor gick det att rida normalt utan att hästen drog upp huvudet i vädret och drog järnet, det tog dock sammanlagt två år att få ordning på alla hennes olater och nu sju år senare kan hon få återfall ett par gånger per år några minuter.

Jag rider mina hästar efter devisen att vi ska sammarbeta och att hästen ska vilja göra mig till lags eftersom jag är en sådan trygg ledare, jag avskyr allt vad tvingande heter och det har fungerat på mig och mina hästar!

Lycka till!

 

[Ottilia]

Sv: Framgångshistorier

Jag tog hand om en häst på 3 år som var insutten men inte mkt mer. Hennes matte, (min tränare) hade precis gått igenom en svår förlossning och hade inte tid ork eller möjlighet att fixa med henne så hon hade dessutom haft 3-4 skötare på olika dagar i veckan.

"vår tid" började med att hon jagade mig i boxen, med rumpan, och måttade sparkar så det sjöng i väggarna. Högg efter mig gjorde hon också ibland. Ridningen var ju från början väldigt lite och lugnt men när jag började rida i skritt och trav så kunde hon tvärstanna och kasta sig bakåt. Ute så kastade hon sig eller stegrade om hon blev rädd. I ridhuset så sparkade hon efter skänkeln och gick och letade vägg att sparka i eftersom hon tyckte det var hur kul som helst.

I början var det tungt eftersom det kändes som att hon hatade mig och att hon inte tyckte något var roligt. Hon var ju mest osäker och trött på olika människor. Så jag tog massor av tid till att hantera henne på marken. Borstade och gick promenader. Ridmässigt så red jag inte ut själv tills jag kände att hon förstod och lyssnade på hjälperna. Jag öste beröm så fort hon gjorde rätt och jag fick själv öva rejält på att hantera mitt humör. Ibland var det inte lätt att vända blad och vara glad och positiv efter att man fått en spark i magen. (hon fick en dunk i magen direkt efter sparken men efter det så fick jag ju inte vara långsint.) Sen var det mest tålamod som gällde. Vi kunde börja rida ut själva, även om man fick ta diskussioner om vägval osv. men allteftersom så upptäckte hon att jag var den som bestämde och att det var rätt så trevligt och roligt att göra som jag ville. Sen spelade det ju in att hon fick förtroende för de val jag gjorde. Sa jag att det var lugnt och inte farligt så började hon lita på det. Men innan vi kom så långt så kunde hon härja runt och ibland så satt jag faktiskt av, ledde henne förbi det "läskiga" fram och tillbaka ett par gånger och sen satt jag upp och red förbi ett par gånger.

Efterhand så började hennes matte bli mer och mer aktiv i hennes utbildning även om vi hela tiden hade kommunikation och hon styrde upplägget på träningen. Men under de två år som jag var delaktig (hon såldes som 5-åring) så blev jag helt såld på hästen. Hon hade fortfarande ett sjujäklarns humör och egna ideer men var hur rolig som helst att rida och hoppa. Det gällde bara att förstå henne och försöka lura henne att tro att det var hon som valde att göra så som jag ville.

Det är alltid svårt om man blir skakad av en avtrillning eller liknande men eftersom du och pållen är nya med varandra så är det inte konstigt att den skenade. Jag skulle rida på hemmaplan ett tag tills ni blir lite vanare med varandra och sen ha sällskap och halsrem nästa gång ni rider ut. Även promenader ute kan hjälpa hästens mod eftersom man då är tryggheten på marken och kan visa att när man säger att det inte är farligt så är det inte det. Och blir man osäker vid möte av en moppe eller något så kan man alltid sitta av om man känner att man har bättre styr på hästen från marken.
Lycka till med din häst. Med lite tid och envishet så kommer ni bli ett team!

 

[karamelldrottningen]

Sv: Framgångshistorier

Jag tror att alla som på ett lr annat sätt håller på med hästar har blivit rädda.

Hade stora problem med en ponny som var tvärtemot konstant, bara stundtals gick det bra. Stack gjorde hon oxå, blev rädd hela tiden och var rent av odräglig!

På den tiden var jag nästan bara intresserad av hoppning och hon var jätteduktig på att hoppa. problemet var väl det att hon ibland vägrade, man trodde att hon skulle hoppa sen blev det tvärstopp. Jag blev rädd för att hoppa. Hade skadat mig ordentligt. Var riktigt deppig en tid.

Slutade hoppa henne, annat än mkt små hinder, men jag blev så närvös inför hindret och hon var en känslig dam så resultatet blev därefter .

Jag började satsa mer på dressyren (tantridning enligt mej då) och vi red ute mkt. lyckades få stop på henne varje gång hon försökte fly, tack vare att jag tränade in one rein stop på henne, fast jag viste inte att det hette så då. Men nån gång ville jag inte göra det tror det var för underlaget och jag tänkte väl att nu är det kört. Tog en förhållning och hon stanna! Jag blev alldeles lyrisk då.

sen flyttade hon till ett annat ställe med utevistelse och hon blev mkt trevligare. Men det var längre bort från mitt hem så jag kunde bara rida henne sporadiskt, men hon verkade nästan glad över att se mig och en dag tog jag och skulle hoppa henne och jag var inte ett dugg nervös konstigt nog och hon gick som en klocka.

nu i efterhand tror jag inte att hennes sadel var den bästa och jag utesluter inte att hon möjligen kunnat haft ont någonstanns. sen var jag ju ganska liten då och hade innan i princip bara ridit ridskolehästar, så det var ju lite skillnad. (red henne samtidigt som jag gick på ridskolan).

hon var en intressant dam, hade varit kul om hon levt idag.

 

[Nimwen]

Sv: Framgångshistorier

Nu har jag aldrig haft egen häst eller så, men man kan bli rädd ändå. Tillochmed för saker som inte är särskilt dramatiska.

För många år sedan, jag gissar på att det är 11 år sedan eller så eftersom jag ridit i 12 år på ridskolan och att jag precis skulle lära mig gallopera när första incidenten hände, satt jag på favvo hästen och var redo för min första galopp, hade bett ridläraren springa med och leda eftersom jag var lite osäker över hur det skulle kännas. Vid första galoppsprånget spände jag mig och dunsade ner i sadeln, jättehårt, och hela ryggraden kändes som om den sprängdes.
Nästa ridlektion när vi skulle galoppera, ramlar jag av. Sedan även nästa, och nästa. Jag förstod inte alls vad de andra tjejerna menade när de var överlyckiga för att få galoppera och hur "härligt" det var. Vad då härligt? det gör ju ont, och gör det inte ont ramlar man ju i backen Jag blev rädd för att galoppera, och slutade helt att ens försöka, jag skrittade i mitten eller stod still medans jag såg de andra galoppera som om det var den enklaste sak i världen, där förlorade jag det mesta av mitt själförtroende. Ridlärarna var underbara och försökte verkligen, men jag hade bestämt mig.
Efter ett tag bestämde jag mig för att nu ska jag minsann försöka. Minns fortfarande min ridlärares min, hon såg så himla glad ut "vill du det!?" sa hon. Ja! Säger jag och jag ger en galoppfattning. Det gick bra ett par steg tills jag tappade balansen och på något sätt (fråga inte hur ) fastnade i käkremmen med ena handen. Jag minns bara att jag tänkte att "här kan jag inte hänga! Det gör ont på hästen." och bara bestämde mig för att ramla av, vilket jag gjorde, och bröt armen.
Efter det, galopperade jag nog bara en två gånger innan det sade stopp totalt igen, men värre den gången. Jag mådde illa och grät innan jag skulle åka till stallet, jag grät i bilen. Slutade gråta när jag var i stallet och pysslade, sedan grät jag precis innan jag skulle upp. Jag grät för jag var så himla rädd, och kände mig så värdelös. Men jag fortsatte. Jag vet inte hur många gånger mina föräldrar frågade om jag verkligen ville fortsätta, och jag blev jätteförbannad och svarade att jo det vill jag visst det.
Detta fortsatte i 5 år skulle jag gissa. Jag hade redan ställt in mig på att det var såhär det skulle vara.
Men en sommardag, det var jättevarmt. Bestämmer sig ridläraren för att pusha mig lite (hon hade inte gjort det innan, och det var nog tur annars hade jag mått mer dåligt) Hon förklarar att det är varmt ute, hästen är snäll och lite solmysigt slö och att hon garanterade att inget skulle hända.
Av någon anledning säger min hjärna Ok, min kropp och magkänsla säger Nej. Jag går ut ifrån mitt fängelse i mitten av ridbanan och galopperar, typ, det var mer trav än galopp, och det var inte snyggt alls, men galopperade gjorde jag. Jag fortsatte, varje gång, jag hade bestämt mig för att ta tag i det, punkt slut. Det hjälpte inte direkt att kroppen och magkänslan inte ville (spänd i hela kroppen och jag vill inte det här egentligen signaler till hästen), jag hade supersvårt för att ens få hästen att galoppera.
Det tog mig 4-5 år att komma dit jag är nu, att slappna av och kunna sitta ner i galoppen och vara lugn och harmonisk. Dock har jag fortfarande problem en bråkdels sekund precis innan fattningen, då jag skickar jag vill inte detta egentligen signalen till hästen, men den börjar så sakta släppa nu.
Jag älskar numera att galoppera, det är ju världens bästa grej!

Sorry för långt inlägg, men där har du iaf min framgångshistoria.

 

[Fibusen]

Sv: Framgångshistorier

Mitt första hästköp var nog bland det sämsta genom tiderna,jag 11 år,ridit på ridskola sen jag var 9,köper ett kallblodssto som knappt fått gå ut i hagen på 6 veckor för hon var så "galen" och ingen vågade leda henne när det var så halt ute...

Fick måååånga många skenturer på henne,och man kan nog räkna på en hand hur många ggr jag flög av,PÅ EN VECKA.

Mamma nästan grinade när jag åkte till stallet,själv var hon livrädd,och trodde att det var sista gången hon såg mig,pappa var oftast med när jag skulle rida,så han kunde ringa ambulans i fall jag skulle skada mig.

Jag ansåg att den stackars hästen hade så mycket energi,och var så himla stressad och oförstådd,så jag umgicks jämt med henne,åkte dit direkt efter skolan,satte mig i boxen och läste läxor,första veckorna var hon inte ett dugg intresserad alls,utan stog i sitt hörn och stirrade på mig,sen började hon bli nyfiken på vad jag höll på med,sen började hon gnägga när jag kom,och jag fick även ta henne på huvudet,och kunde tränsa utan problem,sakta men säkert gjorde vi små små steg frammåt,jag lade ner uteritterna helt,och red hemma på gården,när alla i stallet skulle ut på gemensam tur så var det alltid nån som var så underbar som bytte häst med mig,så att jag också kunde följa med! Red även ett russ ganska mycket ett tag,så att även jag fick komma ut på mysiga turer.

Kommer fortfarande i håg den dagen det gick bra med min häst,hade ridit ett pass i hagen som jag använde som ridbana,hade till och med lyckats få till en galoppfattning,och jag hade klarat mig undan att flyga av,bakutsprång,och stegringar,och efter den dagen var det som att vända sida i en tidning,jag kunde rida ut,som annars brukade sluta i att vi kom till grannhuset,sen tog hon tyglarna och tvärvände och sprang enda tills vi stog på stallbacken igen...

Ca 2 år tog det,och efter det så var det en sån underbar häst,jag red henne i grimma och grimskaft ute,barbacka,vallade även ihop grannens lösa kossor i denna utstyrsel. Red in mot lilla centrum (fanns en kiosk,mataffär,bank,pizzeria,m.m.) och köpte glass på sommaren,du kunde möta vilket fordon som helst på vägen,vart aldrig någon reaktion,hon var inte rädd för fan själv,utan gick fram precis överallt,hade kunnat slänga upp vem som helst på henne! Till och med mamma började rida!

Vi fick 11 år tillsammans innan hon fick artros i ett knä,så nu går hon och myser och lever pensionärsliv hos 2 kvinnor,där hon blir älskad och pysslad med dagligen,och bara njuter! I bland blir det även en tur i skogen,och hon är piggare än 4-åringen dom har där,eler ja,piggare än alla i stallet,tror någon måste berätta för tanten att hon faktist är 21 år gammal,och promenadhäst,inte längre någon räääser-räka!

Jag var aldrig rädd under denna tid,men om det skulle vara i dag skulle jag bara lägga mig ner och vilja gråta,och aldrig någonsin ens försöka rida henne igen. Antingen så blir man fegare när man blir äldre,eller så blir man förståndig!

 

[myhorseandme]

Sv: Framgångshistorier

Jag har en ponny som tyckte hoppning blev tråkigt så fort det var över 90 cm , vilket var väldigt tråkigt då jag är hoppintresserad.
Efter mycket variation med dressyr , uteritter och massa annat kul , och byggt upp en rolig grund med små hinder, en bra början.
Mycket slit och så otroligt tråkigt, men jag ångrar inte en sekund , för här står jag med samma ponny och vi hoppar numera 110 på träningar och är ute på banorna åter igen efter ett tråkigt tävlingsår ( 2010 ) , nog ligger vi i dom låga klasserna ett bra tag till för att få rutin , men jag är säker på att vi kommer komma en bra bit. Vi provar återigen att kvala till GPponnyn (2012 ) och hoppas att inte stanna ut oss på första hindret

 

[sirpa40]

Sv: Framgångshistorier

Jag vet hur det käns! Har också en ganska ny kallblodstravare, som jag får jobba mycket med. Han skall ju skolas om från travare till ridhäst, och har mycket energi, humör och vilja.
Jag har bestämt mej för att inte utsätta oss för det som har känts farligt, förrns jag är redo. Ex rida på vägen eller längre turer ensam. (efter ett par incidenter)
vi håller oss på hemma plan eller i inhägnat område, när vi är ensamma.

Nu har hästen gått ute dygnet runt i några veckor, och blivit lugnare. Och jag har fått hjälp med ridningen av en duktig dressyryttare, jag märkte skillnaden direkt. Först rider hon och sen jag, och det är jätteroligt!

Jag har fått hoppet tillbaks att det här kan bli bra, bara jag tar det lungt och det får ta den tid det tar! Planen var att går det inte bättre innom ett år så ger jag upp. Jag glädjs åt små, små framsteg ex. gick bra att tränsa idag, han lyfte hovarna snällt, stod still på gången, mm. Sånna små saker som man tar för givet med "vanliga" hästar!
Man får försöka ta med sej den glädjen och energin! Lycka till!

 

[zabby]

Sv: Framgångshistorier

KL

Köpte en oriden häst som första häst. Det var inte helt smart :P
Krossade handleden totalt och har fortfarande men efter det. Var rädd för att rida, till slut vågade jag mig upp på lugna hästar med ledare..
Efter ett år snubblade jag över en AR tränare och fick hjälp. Långsamt blev han inriden... Men jag blev nervös så fort han spände sig minsta lilla. Till slut skickade jag honom på tillrdning hos samma tränare i 3 månader. Det höll ju bara inte, gå och ha ont i magen och inte vilja sitta på sin häst!
Jag vet inte riktigt hur och varför, men när jag kom upp och red honom där, så var jag inte rädd längre. Han studsade lite, spände sig osv och jag satt bara och skrattade, så skönt var det att kunna ta det hela med ro!
Att jag hållt på med honom ett år från marken har nog också hjälpt

Han är perfekt för mig. Vi har gått igenom mycket, och vi känner varandra. Jag rider ut själv, hoppar små stockar, galopperar, töltar, travar och allt är helt underbart. Han lyssnar så bra.. och även om han blir spänd ibland så vet jag hur vi ka lösa det

Mitt tips till dig är att hitta en bra tränare som hjälper dig och hästen att hitta självförtroendet igen. Lär känna din häst i nya miljöer - kanske promenera och lär känna din häst ordentligt därifrån med. Lär dig hur du ska hantera hästen när den blir stressad. Och det är absolut inget fel att hoppa av om hästen tex vägrar gå förbi ett ställe eller blir nervös! Hoppar du av och går före visar du dels att du är en ledare och visar vägen, samt lyssnar på hästen och tar hand om den, och dels ''vinner'' du innan det blir en kamp eftersom du får hästen att göra det den var nervös för. Den vill ju inte bli av med dig när den blir rädd, den vill snarare ta med dig därifrån, men framförallt vill den inte gå förbi det där läskiga stället.