K
Kaate
Frågan är egentligen inte när man berättar för familjen i övrigt, (min man vet ju redan 
) men snarare varför är jag så rädd för att berätta?
Inte det att jag tror att dom blir vare sig arga eller skulle ta avstånd utan dom skulle snarare bli jätteglada. Men trots att jag logiskt inser detta så är jag tveksam till att berätta....
Orsaken är nog när jag tänker efter lite att det finns så mycket som kan gå fel....är bara i v8 och inser ju att detta är fortfarande tidigt. Kollega berättade vitt och brett om sitt första missfall i v8 nu när hon är gravid med andra, dom gjorde NUPP och var i väldigt högriskzon att barnet skulle vara skadat så jag har ju hört och sett på nära håll hela det dilemmat och oron...hon vet ju inte att jag är gravid så man förstår ju att hon verkligen behövde prata om det och till viss del så är jag ju glad för det....vill ju stödja henne.
Tror att det hela har gjort mig så rädd bara för att berätta... när man väl gjort det så kan man ju inte ta tillbaka det.. Om något då skulle hända hur klarar man av det stöd som säkert är välriktat men som nu gör mig nästan skräckslagen för att kanske behöva ta emot det.
Vet inte riktigt vad jag vill utan det är nog mest frågan om att jag behöver skriva av mig och långt blir det också....
Givetvis pratat med min man och vi har ett datum för NUPP och blodtest och vi är inte teoretiskt in några riskzoner, men min lilla fundering är också när vågar man tro att allt ska gå bra?
) men snarare varför är jag så rädd för att berätta? Inte det att jag tror att dom blir vare sig arga eller skulle ta avstånd utan dom skulle snarare bli jätteglada. Men trots att jag logiskt inser detta så är jag tveksam till att berätta....
Orsaken är nog när jag tänker efter lite att det finns så mycket som kan gå fel....är bara i v8 och inser ju att detta är fortfarande tidigt. Kollega berättade vitt och brett om sitt första missfall i v8 nu när hon är gravid med andra, dom gjorde NUPP och var i väldigt högriskzon att barnet skulle vara skadat så jag har ju hört och sett på nära håll hela det dilemmat och oron...hon vet ju inte att jag är gravid så man förstår ju att hon verkligen behövde prata om det och till viss del så är jag ju glad för det....vill ju stödja henne.
Tror att det hela har gjort mig så rädd bara för att berätta... när man väl gjort det så kan man ju inte ta tillbaka det.. Om något då skulle hända hur klarar man av det stöd som säkert är välriktat men som nu gör mig nästan skräckslagen för att kanske behöva ta emot det.
Vet inte riktigt vad jag vill utan det är nog mest frågan om att jag behöver skriva av mig och långt blir det också....
Givetvis pratat med min man och vi har ett datum för NUPP och blodtest och vi är inte teoretiskt in några riskzoner, men min lilla fundering är också när vågar man tro att allt ska gå bra?
