- Svar: 2
- Visningar: 1 111
Jag vet knappt var jag ska ta vägen. Det känns så fruktansvärt motigt och energisänkande på alla plan nu, så jag vill bara fly nånstans, men jag vet inte vart.
Jag har problem i förhållandena till två av mina närmaste människor, samtidigt som det börjar bli allt mer konkret det här med att mitt jobb kommer att läggas ner vid årsskiftet och allt håller på att avvecklas. Så det är tungt både på jobbet och tungt hemma, och jag har ingen energi kvar till att försöka bära den förälder jag verkar ha fått i livsuppgift att bära. Ingen positiv energi någonstans, och snart vet jag inte om jag pallar så mycket längre. Jag känner mig allt mer labil, allt mer tillbakadragen och osocial, gör allt fler missar och fel på jobbet, glömmer saker, orkar inte vara drivande eller trevlig.... Jag är helt enkelt olycklig.
Jag har i mitt arbete med egen personlig utveckling och hälsa lärt mig en del om hur viktigt det är för mig att mata det positiva och tanka bra och positiv energi, för att orka med livets motgångar som drabbar en med jämna mellanrum och för att motverka den depressiva läggning som jag ärvt. Jag tycker att jag har varit ganska bra på att sköta det under de senaste 5-10 åren, så länge som jag har haft någon positiv tillflyktsort att tanka välmående ifrån . Har det inte kunnat vara på jobbet så har det varit hemma, och har det inte kunnat vara hemma så har det varit på jobbet. Men nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera situationen eller var jag ska ta vägen... Jag behöver hitta något som kan ge mig lite lättnad, lite njutning, lite stärkande energi. Där jag kan få vila och tanka. Att tackla problem och känslomässigt tuffa situationer hela tiden vart jag än kommer börjar kännas på tok för slitande nu. Jag måste hitta en lösning på något sätt. Men vad? Och hur?
Jag bläddrar lite hjälplöst i hjärnans kartotek bland de verktyg jag lärt mig. Tänker att jag skulle behöva lyssna till och följa mina känslor, bara för att lätta på krampen. ”Vad behöver jag just nu?” Försöker känna efter. Problemet är att de saker som skriker inombords är längtor som jag i dagsläget inte ser att jag kan tillgodose:
- ”Vandra i naturen” (och var kom den ifrån??). OK, men dels vet jag inte om jag har fysiken för att klara det och dels vet jag inte när jag skulle ha tid att göra det och dels har jag ju noll erfarenhet och kunskap om vandring så jag vet inte ens hur jag skulle göra för att genomföra det. Alltså visst – jag är inte främmande för att lära mig nya grejer, men som läget är just nu är jag inte riktigt i skick att börja sätta mig in i nånting nytt... Och jag tycker att det verkar läskigt att gå ensam, nervig som jag är i nuvarande sinnestillstånd. Och så är det vinter snart. Så, nästa längtan.
- ”Inreda ett hem som jag kan känna trivsel och inspiration i”. Jaha, men nu bor jag där jag bor och det är liksom inte bara att snyta ur sig att skaffa ett nytt hem!?! Där jag bor kan jag inte göra så mycket åt, eftersom jag är samboende med någon vars smak och behov inte är riktigt samstämmiga med mina. Och det har ju gått bra i många år. Men nu känner jag plötsligt hur det bara vrålar i mig att jag vill ha ett mysigt och trivsamt hem efter mina egna önskemål och behov. Var försvann min förmåga till kompromissande, och hur får jag tillbaks den? Herregud – jag såg en annons om mattor medans jag surfade och tyckte att det var så snygga mattor att jag nästan började gråta över att jag inte har möjlighet att få inreda med nån snygg matta, jag surfar bostadssajter maniskt och försöker till och med fundera på om det skulle vara möjligt för mig att bygga ett attefall på tomten bara för att få ha NÅNTING som känns som MITT...
Men jag vill väl inte vara ensam?!
Nä, det vill jag ju inte. Men så resonerar inte en längtan.
- ”Resa bort nånstans ett tag och vara för mig själv”. Ja den var ju bra. Brist på pengar, brist på semesterdagar och brist på mod sätter effektivt stopp för ett förverkligande av den längtan.
Det är ju jäkligt bökigt det här med att längtor inte tar hänsyn till praktiska förutsättningar och logiska argument. Speciellt när de kan växa sig så starka att de i stort sett lamslår ens organism. Jag längtar bort, jag mår skit och jag har fan inte det minsta korn på nån lösning.
Eller jo - om jag står ut två månader till (alltså herregud – i det här miserabla sinnestillståndet är två månader en oöverskådlig evighet!) så har mitt jobb lagts ner och jag ska få vara med och bygga upp nåt nytt. Förhoppningsvis blir det lite mer inspirerande energi att jobba i då. Förhoppningsvis. Fast det vet jag inte än. Jag har en känsla av att det nya jobb jag har fått, som ersättning för att mitt gamla försvinner, kanske inte riktigt är vad jag vill ha. Men jag försöker verkligen stenhårt att inte tänka på det – jag måste åtminstone ge det en chans och jobba där ett tag först innan jag börjar döma och ha åsikter.
Men när det gäller övriga problem så reder jag inte ut dem själv. Undrar om jag inte måste försöka hitta nån professionell att prata med, även om det känns jävligt jobbigt det också?....
Jag har problem i förhållandena till två av mina närmaste människor, samtidigt som det börjar bli allt mer konkret det här med att mitt jobb kommer att läggas ner vid årsskiftet och allt håller på att avvecklas. Så det är tungt både på jobbet och tungt hemma, och jag har ingen energi kvar till att försöka bära den förälder jag verkar ha fått i livsuppgift att bära. Ingen positiv energi någonstans, och snart vet jag inte om jag pallar så mycket längre. Jag känner mig allt mer labil, allt mer tillbakadragen och osocial, gör allt fler missar och fel på jobbet, glömmer saker, orkar inte vara drivande eller trevlig.... Jag är helt enkelt olycklig.
Jag har i mitt arbete med egen personlig utveckling och hälsa lärt mig en del om hur viktigt det är för mig att mata det positiva och tanka bra och positiv energi, för att orka med livets motgångar som drabbar en med jämna mellanrum och för att motverka den depressiva läggning som jag ärvt. Jag tycker att jag har varit ganska bra på att sköta det under de senaste 5-10 åren, så länge som jag har haft någon positiv tillflyktsort att tanka välmående ifrån . Har det inte kunnat vara på jobbet så har det varit hemma, och har det inte kunnat vara hemma så har det varit på jobbet. Men nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera situationen eller var jag ska ta vägen... Jag behöver hitta något som kan ge mig lite lättnad, lite njutning, lite stärkande energi. Där jag kan få vila och tanka. Att tackla problem och känslomässigt tuffa situationer hela tiden vart jag än kommer börjar kännas på tok för slitande nu. Jag måste hitta en lösning på något sätt. Men vad? Och hur?
Jag bläddrar lite hjälplöst i hjärnans kartotek bland de verktyg jag lärt mig. Tänker att jag skulle behöva lyssna till och följa mina känslor, bara för att lätta på krampen. ”Vad behöver jag just nu?” Försöker känna efter. Problemet är att de saker som skriker inombords är längtor som jag i dagsläget inte ser att jag kan tillgodose:
- ”Vandra i naturen” (och var kom den ifrån??). OK, men dels vet jag inte om jag har fysiken för att klara det och dels vet jag inte när jag skulle ha tid att göra det och dels har jag ju noll erfarenhet och kunskap om vandring så jag vet inte ens hur jag skulle göra för att genomföra det. Alltså visst – jag är inte främmande för att lära mig nya grejer, men som läget är just nu är jag inte riktigt i skick att börja sätta mig in i nånting nytt... Och jag tycker att det verkar läskigt att gå ensam, nervig som jag är i nuvarande sinnestillstånd. Och så är det vinter snart. Så, nästa längtan.
- ”Inreda ett hem som jag kan känna trivsel och inspiration i”. Jaha, men nu bor jag där jag bor och det är liksom inte bara att snyta ur sig att skaffa ett nytt hem!?! Där jag bor kan jag inte göra så mycket åt, eftersom jag är samboende med någon vars smak och behov inte är riktigt samstämmiga med mina. Och det har ju gått bra i många år. Men nu känner jag plötsligt hur det bara vrålar i mig att jag vill ha ett mysigt och trivsamt hem efter mina egna önskemål och behov. Var försvann min förmåga till kompromissande, och hur får jag tillbaks den? Herregud – jag såg en annons om mattor medans jag surfade och tyckte att det var så snygga mattor att jag nästan började gråta över att jag inte har möjlighet att få inreda med nån snygg matta, jag surfar bostadssajter maniskt och försöker till och med fundera på om det skulle vara möjligt för mig att bygga ett attefall på tomten bara för att få ha NÅNTING som känns som MITT...
Men jag vill väl inte vara ensam?!
Nä, det vill jag ju inte. Men så resonerar inte en längtan.
- ”Resa bort nånstans ett tag och vara för mig själv”. Ja den var ju bra. Brist på pengar, brist på semesterdagar och brist på mod sätter effektivt stopp för ett förverkligande av den längtan.
Det är ju jäkligt bökigt det här med att längtor inte tar hänsyn till praktiska förutsättningar och logiska argument. Speciellt när de kan växa sig så starka att de i stort sett lamslår ens organism. Jag längtar bort, jag mår skit och jag har fan inte det minsta korn på nån lösning.
Eller jo - om jag står ut två månader till (alltså herregud – i det här miserabla sinnestillståndet är två månader en oöverskådlig evighet!) så har mitt jobb lagts ner och jag ska få vara med och bygga upp nåt nytt. Förhoppningsvis blir det lite mer inspirerande energi att jobba i då. Förhoppningsvis. Fast det vet jag inte än. Jag har en känsla av att det nya jobb jag har fått, som ersättning för att mitt gamla försvinner, kanske inte riktigt är vad jag vill ha. Men jag försöker verkligen stenhårt att inte tänka på det – jag måste åtminstone ge det en chans och jobba där ett tag först innan jag börjar döma och ha åsikter.
Men när det gäller övriga problem så reder jag inte ut dem själv. Undrar om jag inte måste försöka hitta nån professionell att prata med, även om det känns jävligt jobbigt det också?....
.
