Sv: Formen
Det finns inga genvägar till rätt form. Jag kämpar hela tiden för att hitta en bra och ändamålsenlig form med min häst, och att kunna variera formen så att den inte blir statisk. Det finns ju inte bara en "rätt" form.
Jag håller med om vad Monifa skriver. Jag rider kanske lite annorlunda, men i princip så försöker jag göra som hon beskriver. Som jag ser det kan rätt form bara komma när man har vissa grundförutsättningar på plats. Först och främst bjudningen, och att hästen verkligen går fram för de drivande hjälperna. Finns ingen bjudning finns ingen energi att fånga upp, och då kan det aldrig bli en ärlig form.
Sedan takten, dvs. att hästen rör sig taktmässigt i gångarten. Skritten ska vara en regelbunden fyrtakt, traven en ren tvåtakt och galoppen en ren tretakt. Ryttaren måste förmå sitta med i rörelsen utan att störa. Armarna måste följa huvudrörelserna, så att hästen hela tiden erbjöds en jämn och behaglig kontakt till handen.
Därefter lösgjordhet, som man jobbar med på t.ex. de sätt som Monifa beskrev. Det finns hundratals övningar som man kan använda för att lösgöra hästen.
När man har de här sakerna någorlunda på plats brukar hästen söka kontakt med handen. Jag jobbar då med halvhalter, som får hästen att träda in länge under kroppen med bakbenen och sträcka ut sin hals mot bettet. Det finns mååånga olika uppfattningar om hur en halvhalt ska göras, men detta är vad som fungerar för mig, men bara om de andra byggstenarna är på plats. Är hästen inte framför skänkeln, går halvhalten inte igenom.
1. Sluter mjukt vaderna och driver med sätet (aktiverar bakbenen)
2. Nästan i samma ögonblick, men liiiiite efter sluter jag ytterhanden till en näve (drar ej bakåt, fångar upp energin från bakbenen)
Jag håller detta i ungefär 3 sekunder. Om hästen vill ställa nacken utåt pga. ytterhanden kramar jag mjukt innertygeln några gånger med fingrarna. Därefter lättar jag både skänklar och hand och väntar in reaktionen. Hästen måste få tid att svara.
Kvittot på att halvhalten har gått igenom är att hästen suger tag i bettet och söker sig nedåt om jag låter tyglarna glida och bli längre.