nevin
Trådstartare
Imorgon går vi in i v 24 här, och jag har senaste veckan börjat utveckla nån slags skräckblandad ångest inför förlossningen! Jag är inte bara lite orolig, utan har verkligen ångest med stora bokstäver.....
Jag har försökt prata med sambon om det, men han säger bara att "det här kommer du klara fint gumman, du har ju gjort det en gång förut, varför inte den här gången" ..... Jag förstår att han säger så för att trösta mig, men jag tror inte han riktigt inser HUR laddat det här är för mig. Jag är ju så inställd på det här, vi har jobbat så hårt för det, och jag har hitills inte varit så rädd som jag är nu!
Vad jag är rädd för då? Inte en blekaste aning, jag vet bara att jag har svårt att sova pga av mina tankar kring det här, att jag har svårt att vara glad åt bebis för att jag är så jäkla rädd.... Vi ska till BM nästa vecka och jag ska be henne om att få prata om det här. Min förlossning är planerad till 6 september, så jag har tid på mig att bearbeta den här ångesten, och VILL verkligen inte känna så här. Jag vill föda den här lilla ligisten, utan bedövning, och verkligen vara MED i förlossningsarbetet, men som sagt, just nu tar mina ångestladdade tankar över glädjen....
Har funderat på om det kan vara så att det är smärtan som skrämmer, men det tror jag inte, tanken på bedövning ger mer ångest. Kejsarsnitt vill jag undvika så långt det går, och det som återstår är det som jag hela tiden varit inställd på - vaginal förlossning, med sambon brevid mig, utan smärtstillande - det är vad jag vill!
HUR sjutton ska jag göra för att inte låta den här ångesten ta över helt, än så länge kan jag hantera det, det handlar om den senaste veckan som det här har dykt upp, MEN - om jag inte gör nåt nu, så kommer det ju bara göra ont till värre!
Jag har försökt prata med sambon om det, men han säger bara att "det här kommer du klara fint gumman, du har ju gjort det en gång förut, varför inte den här gången" ..... Jag förstår att han säger så för att trösta mig, men jag tror inte han riktigt inser HUR laddat det här är för mig. Jag är ju så inställd på det här, vi har jobbat så hårt för det, och jag har hitills inte varit så rädd som jag är nu!
Vad jag är rädd för då? Inte en blekaste aning, jag vet bara att jag har svårt att sova pga av mina tankar kring det här, att jag har svårt att vara glad åt bebis för att jag är så jäkla rädd.... Vi ska till BM nästa vecka och jag ska be henne om att få prata om det här. Min förlossning är planerad till 6 september, så jag har tid på mig att bearbeta den här ångesten, och VILL verkligen inte känna så här. Jag vill föda den här lilla ligisten, utan bedövning, och verkligen vara MED i förlossningsarbetet, men som sagt, just nu tar mina ångestladdade tankar över glädjen....
Har funderat på om det kan vara så att det är smärtan som skrämmer, men det tror jag inte, tanken på bedövning ger mer ångest. Kejsarsnitt vill jag undvika så långt det går, och det som återstår är det som jag hela tiden varit inställd på - vaginal förlossning, med sambon brevid mig, utan smärtstillande - det är vad jag vill!
HUR sjutton ska jag göra för att inte låta den här ångesten ta över helt, än så länge kan jag hantera det, det handlar om den senaste veckan som det här har dykt upp, MEN - om jag inte gör nåt nu, så kommer det ju bara göra ont till värre!
Det är förmodligen så att det här är något jag "måste" göra igen, vara den där starka urkvinnan som föder barn lätt som en plätt....... Men det vet jag ju att jag inte måste, med hjärnan kan jag tänka så, men med hjärtat med i spelet så är det svårare.....
! Men din andra förlossning kommer att bli annorlunda, det bara ÄR så 
