Nuvarande hästar har jag inget att jämföra med (de är ju började med detta tänk) - men den gamle hästen hände det mycket med.
Den största skillnaden var att han bland andra hästar blev "större på sej", fick en helt annan trygghet, en annan självsäkerhet som sista åren också gjorde att han var ranghögst. Tidigare var han alltid ranglägst och väldigt tyst och ynklig - höll sej helst undan i de flesta situationer.
Detta på en gammal häst - det var fantastiskt att se.
Märkte stor skillnad på hur han busade i hagen - han var en sådan som gärna undvek bus och om han skulle busa mest höll sej i en lunk eller släng-trav alt oengagerad galopp. Aldrig bytte han rent heller.
Sista åren var det en fröjd att se honom busa i hagen, han hade insett sina paradnummer och använde dem flitigt och hittade ständigt nya sätt att "uttrycka" sej på. Visst märkte han också vilken effekt det hade på de andra hästarna och det var uppenbarligen en ny, häftig känsla för honom - det gick till viss överdrift emellanåt.
I övrigt hände det mycket annat med honom också. Det som kändes mest var dock att han hittade hem -och förstod det själv? Vill jag tro. Han var nöjd med sej själv och fick göra sånt han hade lätt för och blev uppskattad för. Det avspeglade sej både i kropp och knopp på honom. Tidigare i hans liv räckte han nog aldrig riktigt till för kraven - han var duktig på att hoppa men inte tillräckligt, han var en lydig, korrekt dressyrponny men räckte inte riktigt till... När vi kom i kontakt med AR så ändrades utsikterna -men kanske var det mest ryttaren som ändrades...? Nå.
För mej själv, hm.. det är nog som med livet i allmänhet, ju mer man vet -förstår och får kunskap om, desto mindre inser man att man vet. Hästarna har lärt mej mycket, mycket om mej själv - frågan är om det har så mycket med Akademisk Ridkonst att göra? Jag vill dock tro att det har med mina tränare -de människor jag träffat på och fått lära av, att göra iaf. De har fått mej att förstå hur mycket hästarna kan göra