Så försenad!! Förlåt
/ Takire
Tjugofjärde december
Hampus hade kastat sig ner på golvet när Heddie säckade ihop, men Heddie var inte avsvimmad som han hade trott. Hon hade bara blivit så väldigt kraftlös att benen vikit sig under henne. Snart nog började färgen komma tillbaka i hennes ansikte.
Milonia hade kastat sig efter den gröna kulan. Den blev iskall och het om vartannat och spred ett lätt sken. Den spruckna röda stenen hade grånat där den låg.
Frida hade blivit stående. Vad var det här egentligen? I sagan om den röda stenen så fanns det ingenting om att stenen var något annat än den såg ut att vara, förutom krafterna då.
"Men det finns fler sagor," viskade Frida för sig själv. Ett diffust minne hade dykt upp. Ett minne om en saga om ett stenburet virus, ett virus som somliga, men väldigt få, var mycket känsliga för. Men det skulle väl inte vara samma sten?
Heddie hade blivit okej igen, men hon kunde inte röra vid den gröna kulan utan att blekna och bli knäsvag igen. När hon ändå försökte känna på den rasade hon närapå i golvet igen. Alla de andra kunde röra kulan utan att bli påverkade alls.
Milonia tog med sig kulan och den spruckna stenen hem när de skildes åt. Ju längre bort ifrån Heddie hon kom desto bättre kände sig Heddie. Det kändes skrämmande att Milonia skulle ha med sig kulan imorgon igen.
På julaftons morgon kom Frida ihåg julkalendern med alla brev. Hon öppnade de som var kvar och läste snabbt igenom alla brev fram till tjugotredje december. Brevet för tjugofjärde december tog längre tid. Berättelsen i brevet gick ungefär som följande, men var antagligen lite mer utförlig.
Sicilianska stenviruset
I Sicilien fanns det ett lågt berg. Det bestod mestadels av någon slags gråsten, men där fanns också partier med en röd sorts sten. Om man kände på den röda stenen var den helt varm. Det fanns också ett mycket litet område med grön sten. Den kunde vara brännande het men också kall som is.
Några människor upptäckte att den röda stenen kunde påverka saker och ting positivt. Ytterligare några upptäckte att en del människor blev sjuka av att komma nära den gröna stenen. Sjuka var kanske fel ord egentligen. "Sjukdomen" var att de drogs som magneter till olycksplatser och oftare själva hade otur. De kunde också bli svaga och orkesklösa.
En liten bit av den röda stenen togs med av någon för att denne upptäckt dess positiva egenskaper. Personen lät slipa den blank.
Även en bit grön sten togs loss av någon som lät slipa och forma den till en kula samt dölja den i ett slags fusksten som var mycket likt den röda stenen från berget.
Den äkta röda stenen märktes inte av så mycket, men där den fanns med var nog allt lite gladare, enklare och roligare.
Fuskstenen påverkade också, men det var inte så illa som det kunde ha varit.
På något sätt kom stenarna på avvägar till Sverige. Där fanns det helt uppenbart fler som var känsliga mot virusstenen, eller kanske var det något i klimatet som aktiverade viruset.
En dag hittade en flicka stenarna. Hon sparade dem för att de kändes så varma att hålla i. Turligt nog var hon inte känslig för viruset som doldes i den ena stenen. Ännu som gammal hade hon kvar stenarna. Då hade hon också fått höra historien om dem och var säker på att de båda stenarna hon hade var äkta. Hon önskade att få ge den till någon ung person som kunde ha nytta av den.
Nu tänkte Frida att det måste vara Astrid det handlade om. Astrid hade ju berättat historien och gett bort ena stenen till Milonia.
Med hjälp av gamle Algot lyckades Frida och de andra hitta hem till Astrid. De hade tur, hon var hemma.
De hade den gröna kulan med sig och visade den för Astrid. De berättade vad som hänt och hur Heddie hade påverkats. Hon var påverkad även nu, alldeles vit i ansiktet.
Frida hade rätt. Astrid hade den andra stenen kvar. Hon tog fram och lade den på bordet. Då hände ännu en märklig sak. Den gröna kulan som också låg på bordet föll sönder och grånade på samma sätt som den röda fuskstenen runtom den gjort. Den röda stenen började lysa och värmen från den spred sig i rummet. Heddie fick tillbaka färgen i ansiktet och började le, ja skratta, det lät som en vild vårälv. Snart nog stämde de andra in i skrattet och trots att det bara var Heddie som hade blivit märkbart påverkad av den gröna kulan så kände de alla att världen med ens var lättare att leva i. Viruset fanns inte längre kvar.
Inga olyckor hände omkring Heddie under julafton. Hon kunde skratta och njuta som de andra. Faktum var att hela staden tycktes ha en skimrande varm och skrattfrisk jul.
Medan dagarna gick blev Frida, Milonia, Hampus och Heddie allt närmare vänner. De tog fram det bästa ur varandra.
På sätt och vis är det helt fantastiskt, tänkte Frida. Jag hoppas att vi tillsammans kan lista ut vem som skickade mig kalendern med alla brev. Jag hoppas att vi kan få reda på om det är något speciellt med Heddie. Var det bara känslighet mot viruset det handlade om? Hon längtade efter att få reda ut det men var så väldigt glad över hur härlig julen blev och hur lyckligt julen slutade.