För skojs skull, försök till julkalender 2018

Första december

När vår saga börjar har en lång och mycket kall höst redan övergått i vinter. Isen har lagt sig över sjöar och vattendrag, på flera håll tjock nog att gå på. Snöat har det just inte gjort, men träd och gräs är vita av lager på lager av rimfrost och frostrosorna breder ut sig över stugfönstren.

Den första december är här och flickan vi får följa närmast har fått en speciell julkalender.

Flera små kuvert, ett litet brev i varje, och så ett datum på.

Hon öppnar det första kuvertet.

Första december

"Tänk ut ett namn att använda en annan gång och vänta sedan in morgondagen"

Flickan blev lite besviken över uppmaningen, men där stod inget mer. Hon fick väl tänka ut något namn då vad det nu var för mening med det. Kanske skulle morgondagens brev vara bättre.

 

[Takire]

Andra december

Flickan med brevkalendern öppnade kuvertet för andra december.

"Tänk ut en karaktär med namnet du hittade på den första december. Skriv en kort saga där karaktären är med. Du kommer få användning av sagan längre fram."

Så jag ska skriva en saga, tänkte flickan. Sagan om Fridini.

 

[ptr]

Fridinis mormor, kom hon möjligen från Sicilien tro? Inte för att de kanske spelar någon roll - var någon kommer ifrån, men ändå.

 

[Takire]

Fridinis mormor, kom hon möjligen från Sicilien tro? Inte för att de kanske spelar någon roll - var någon kommer ifrån, men ändå.

Oj, det var en spännande fråga. Ingenting jag vet ännu men man vet aldrig vad som kommer fram när man skriver!

 

[ptr]

Och att det skickas mail till slumpvis utvalda adresser med det efternamnet om mycket tvekssamma inverstringsmöjligheter där det lovas guld och gröna skogar - det är nog lite väl spännande. Det är knappast mormor som skrivit dem!

 

[Takire]

Tredje december

Flickan med julkalendern hade tänkt ut ett namn och börjat skriva på en saga om en karaktär med namnet.

Sagan om Fridini och jubelstenen

I en liten by vid kusten bodde en flicka som hette Fridini. En sommardag fick hon ett brev från Sicilien. Det var från hennes mormor som bodde där.

I brevet berättade Fridinis mormor att hon hade något hon ville visa Fridini och bjöd henne att komma till Sicilien och vara där resten av sommarlovet.

Bara några dagar senare reste Fridini. Hon trivdes väldigt bra med sin mormor och kom inte alls ihåg det där med att mormodern skulle visa henne något. Först när mormodern själv tog upp det mindes Fridini.

Fridinis mormor tog fram en röd blankslipad sten ur en ask. Sedan lade hon stenen i Fridinis hand och formade hennes fingrar runt den.

"Känner du?" frågade mormodern.

Stenen kändes alldeles varm, som om den hade haft en brinnande kärna. Fridini nickade.

"Det är en jubelsten, kanske den enda som någon vet var den finns. I rätt händer för jubelstenar lycka med sig, och de kan göra människor starkare när det verkligen krävs. Bara man vågar lita på värmen."

Fridini tittade på stenen och på sin mormor.

"Vad ska jag göra med den, mormor?"

"Du ska ha den, ta den med till Sverige och hålla reda på den, och eftersom du vet vad den är så kan du också använda den. Jag tror dina händer är de rätta."

Fridini undrade om inte hennes mormor behövde den själv men fick en huvudskakning till svar. Hennes mormor såg med ens trött och gammal ut. Så Fridini höll hårt i stenen och lovade att aldrig tappa den.

Längre än så skrev inte flickan, som själv hette Frida, på sagan den andra december. Men den tredje december öppnade hon ett nytt brev.

"Försök att hitta en ny vän, eller åtminstone få kontakt med en okänd person".

 

[Takire]

Och att det skickas mail till slumpvis utvalda adresser med det efternamnet om mycket tvekssamma inverstringsmöjligheter där det lovas guld och gröna skogar - det är nog lite väl spännande. Det är knappast mormor som skrivit dem!

Oj, det hade jag ingen aning om. Jag tog ditt inlägg som inspiration.

 

[ptr]

Oj, det hade jag ingen aning om. Jag tog ditt inlägg som inspiration.

Var det som var tanken, namnet var bara likt på de raderade meddelandena - men tänkte det kunde passa i en spännande historia!
Och vänner - klart hon ska försöka hitta några kända bukifalister någonstans, som hålls med nåt spännande som kan passa.

 

[Takire]

Fjärde december

Det där med att hitta en ny vän var inte så enkelt för Frida (flickan med brevkalendern). Faktum var att hon var rätt blyg och hade svårt för att ta första kontakten med andra människor.

Hon började i alla fall med att vandra runt lite planlöst på stan. Det var ovanligt mycket folk ute för en tidig måndagseftermiddag. Kanske fanns det någon som hon kunde prata med.

Alla folk stod så tätt ihop och de få som var för sig själva pratade i telefon eller var hela tiden på väg någonstans. Frida kunde inte förmå sig att gå fram till någon. Kanske skulle det vara lättare någon annanstans, i någon av parkerna kanske hon kunde hitta någon.

Solen strålade där den låg och vilade strax över horisonten och träden och det vissna gräset glittrade. Himlen var svagt rosa och det frasade under skorna. Det var verkligen en särdeles vacker dag.

Bakom en upphöjd rabatt fick Frida syn på en rejält påpälsad figur. Hon kunde inte se om det var en gammal människa eller någon i hennes egen ålder, men hon tog mod till sig och skyndade fram.

På nära håll såg Frida att figuren också var en flicka.

"Hej," sa Frida.

"Hej," svarade flickan.

"Vad gör du här, eller vad heter du?"

"Alltså, jag måste gå," sa flickan och började hastigt vandra iväg genom parken.

Kvar stod Frida och undrade om det här verkligen räknades. Fast hon HADE ju tagit kontakt. Men en ny vän hade hon väl inte precis hittat. Eller hade hon det? Kanske kunde hon hitta flickan igen om hon gick till parken imorgon. Med lite tur så.

Innan Frida somnade den kvällen tänkte hon på flickan. Varför hade hon haft så brått?

Morgonen därpå öppnade hon brevet för fjärde december.

"Lämna ett meddelande på en viktig plats. Eller ett viktigt meddelande på en plats."

 

[Takire]

Var det som var tanken, namnet var bara likt på de raderade meddelandena - men tänkte det kunde passa i en spännande historia!
Och vänner - klart hon ska försöka hitta några kända bukifalister någonstans, som hålls med nåt spännande som kan passa.

hade varit roligt om hon kunde hitta några kända bukefalister, får se om jag verkligen kan hjälpa henne med det. Det är nog lite osäkert nämligen!

 

[Takire]

Femte december

Lämna ett meddelande på en viktig plats eller ett viktigt meddelande på en plats.

Frida visste nog var hon skulle lämna meddelandet. I alla fall om hon inte träffade den där flickan igen. För det var vad hon hoppades mest på. Att hon skulle träffa henne alltså.

Fastän Frida stannade i parken länge under eftermiddagen så dök inte den andra flickan upp. Besvikelsen var stor, men nu hade hon i alla fall en anledning att lämna sitt meddelande. Hon hoppades bara att ingen annan skulle hitta det först.

Meddelandet var lagt i ett rosa styvt kuvert som luktade jordgubbe. Frida lade kuvertet i rabatten bakom vilken flickan stått när hon först fick syn på henne. Det borde vara omöjligt att missa för flickan om hon gick dit igen, jordgubbsdoften var rent påträngande för att vara jordgubbsdoft.

Hemma på kvällen öppnade Frida dagens brev ur adventskalendern.

"Berätta eller skriv ner nio önskningar - om du har så många. Tre som är bra för hela världen, tre som är mest för din skull och tre som du väljer utan begränsningar."

 

[Takire]

Sjätte december

Innan Frida somnade för natten den femte december skrev hon upp de önskningar hon kunde komma på.

Bra för alla:

1. Fred på jorden
2. Inte finnas någon miljöförstöring
3. Inte finnas djurplågeri

Bra för mig, Frida:

1. kunna trolla
2. kunna flyga
3. kunna bli osynlig

Efter dessa tre önskningar funderade Frida lite. Hon visste att chansen var försvinnande liten att dessa önskningar skulle slå in. Ja, det gällde nog de tre första också förresten. Hon borde försöka komma på något som verkligen kunde slå in. Men vad?

Frida hann inte skriva ner fler önskningar innan hon somnade. Morgonen därpå tänkte hon inte på det utan öppnade brevet för sjätte december.

Sjätte december

"Vänta.
Se dig om.
Stanna och kom.
Titta.
Kom ihåg.
Minns vad du såg."

Frida blev besviken, lika som hon blivit den första december. Det här brevet kunde hon väl inte göra något med?

 

[Takire]

Sjunde december

Flickan från parken hade hittat det jordgubbsdoftande rosa kuvertet med meddelandet från Frida. Faktiskt redan strax efter att Frida lämnat det. Sanningen att säga hade hon också varit i parken vid tillfället i fråga, men då hon var extremt bra på att smyga hade hon inte blivit upptäckt.

Det stod lite mer än så i meddelandet, men det viktigaste var uppmaningen "möt mig i parken igen, snälla!"

Flickan visste inte om hon ville eller inte. Men hon var förstås nyfiken. Där hon stod och funderade kramade hon en röd blankslipad sten i handen. Stenen kändes varm mot huden och flickan fick en bestämd känsla av att hon nog ändå skulle försöka komma till det där mötet i parken.

 

[Takire]

Åttonde december

"Gör något du verkligen vill", hade det stått i brevet för den sjunde december. Frida visste bara att hon verkligen ville träffa flickan från parken igen. Och så ville hon förstå de de konstiga julkalenderbreven som hon inte förstod vad de menade att säga henne. Som det med dikten och med önskningarna. Hon kände sig liksom jagad av att inte veta, som om hon var alldeles väldigt sen. Men hon hade ju egentligen inget att bli sen till.

Tyvärr hann Frida aldrig till parken den sjunde december, det var en massa annat som skulle göras. Och åttonde decembers brev uppmanade bara:
"Var uppmärksam! Innan du vet ordet av kommer du att lägga märke till något väldigt speciellt."

Alltså ännu ett brev som nästan bara irriterade.

Nåväl, det var trots allt lördag och Frida hade precis hela dagen på sig att göra vad hon ville.

Och faktiskt, när hon framåt eftermiddagen ännu en gång strosade runt i parken så var flickan där igen, och hon såg inte ut att ha bråttom någonstans.

 

[Takire]

Nionde december

På eftermiddagen den åttonde december fick Frida äntligen som hon ville när hon mötte flickan i parken igen.

De hade pratat en stund och fått veta vad den andra hette - Milonia var flickan i parkens namn.

När var och en av dem hade fått veta lite mer om den andra fick Frida syn på den röda blanka stenen som Milonia höll i sin knutna näve och kom helt av sig.

Hur var det möjligt? Stenen var exakt likadan som stenen Frida föreställt sig stenen i sagan om Fridini.

"Kan du visa mig det där," hade Frida bett och Milonia räckte villigt över stenen till henne. Dessutom uppmanade hon Frida att känna stenens värme.

Precis som stenen i Fridas saga kändes den här stenen också liksom varm. Det var nästan kusligt hur något hon själv trodde att hon helt hittat på uppenbarligen fanns även i verkligheten. Och när Milonia berättade att det fanns en historia om stenen, en historia där det berättades att stenen hade särskilda krafter, då kunde Frida nästan inte tro att hon hörde vad hon hörde.

Dagen efter, den nionde december, visade hon Milonia sagan hon hade skrivit den andra december. Milonia trodde först inte på att Frida verkligen skrivit sagan innan hon fått se och höra om stenen Milonia själv hade. Frida fick flertalet gånger bedyra att det faktiskt var sant och nästan bönfalla Milonia att tro henne.

Milonia hade fått stenen av en gammal gumma som sålde karameller på en marknad. Det var också då hon hade fått höra historien om stenen. Och faktiskt var det så att stenen ifråga en gång hade varit hemmahörande i Sicilien.

 

[Takire]

Tionde december

När Frida träffade Milonia på eftermiddagen den tionde december skedde något mycket oväntat. Förresten inte bara något oväntat, utan flera oväntade händelser.

De stod och turades om med att känna på stenen, var den inte ännu lite varmare idag?

"Vad brukar du göra i parken?" undrade Frida. "Du verkade så ovanlig när jag först såg dig."

"Inget särskilt... OJ!"

En kort pojke med kolsvart hår och mörka ögon brakade rakt igenom häcken. Han var alldeles full av små kvistar och vissna löv.

"Vad GÖR du?" frågade Frida förskräckt.

Pojken svarade inte utan stirrade stint på den röda stenen i Milonias löst knutna hand.

"Varför fick DU den där?!" Pojken lät både arg och ledsen. I samma stund som han avslutade frågan dök en äldre flicka med lång hästsvans upp. Lika hastigt som pojken hade kommit, fast utan att forcera häcken. Hon slet tag i Milonias arm och kastade sig sedan ner efter stenen som Milonia tappade och började genast springa därifrån.

Frida, Milonia och pojken ropade alla högt för att försöka hejda flickan med hästsvansen. När hon inte lyssnade sprang de efter men det stod klart att hon var väldigt snabb.

"Såhär skulle det ju inte vara!" sa pojken olyckligt. "Den där stenen ska ju göra bra saker."

 

[Takire]

Elfte december

I en helt vanlig lägenhet i ett alldeles vanligt hyreshus sitter en alldeles vanlig tant och löser ett alldeles vanligt korsord.

Hon har ingen aning om tumultet som utbrutit i parken under gårdagen, men då och då tänker hon på en gammal kär historia. Hon tänker på den röda stenen hon fick hålla och behålla, och på flickan som för inte så längesedan i sin tur fick den av henne.

Kanske kommer stenens krafter att vakna. Kanske har de alltid varit vakna. Inte för att tanten själv varit med om några stordåd precis, eller fått allt att bli just som hon tänkt, långtifrån. Ändå var stenen länge hennes käraste ägodel. Hur som helst, oavsett om stenen nu hade krafter eller inte hade hon känt att jo, visst var det rätt att låta stenen åka vidare på nya äventyr.

 

[Takire]

Tolfte december

Två dagar efter tumultet i parken hade Milonia och Frida fortfarande inte lyckats få tillbaka den röda stenen, men väl funnit en riktig vän i den svarthårige pojken.

Han hette Hampus och han hade varit alldeles i närheten när Milonia fått stenen av den karamellsäljande tanten. Hampus hade hört tanten berätta historien om stenen och känt det som orättvist när Milonia fick just denna sten. Han själv hade också velat bli utvald på det viset.

Tjejen med den långa hästsvansen, hon som stal med sig stenen, var Hampus bästa vän Heddie. Hampus hade berättat om stenen för Heddie och sedan hade de helt slumpartat hittat Milonia och Frida just när de stod där med stenen.

"Men jag vet bara inte varför Heddie tog den" hade Hampus sagt olyckligt flera gånger sedan händelsen.

Nu hade Frida kommit på att hon inte öppnat brev ur brevkalendern på flera dagar så hon bjöd hem Hampus och Milonia till sig. Hon tänkte att de kanske kunde hitta någon hjälp i de senaste dagarnas brev.

"Fast egentligen tror jag inte det," sa hon. "Det är flera av breven som inte är något att ha."

I breven stod:

Nionde december
Den som motas in i ett hörn kommer att slåss när den inte kan komma undan. Hitta en bättre väg. Det finns många som står redo som vänner, men det finns mycket som kan gå fel när någon har taggarna utåt. Mota inte in den personen i ett hörn! Det är något man kan få ångra länge.

Tionde december
Fortsätt vara uppmärksam och vaken. Våga tro på mirakler. Det är bara de mirakler man vågar tro på som blir verkliga.

Elfte december
Om du hittat ett föremål som rör vid ditt hjärta, kom ihåg att föremålet bara är en sak. Kom också ihåg att föremålet trots detta kan vara det som håller ihop världen, genom alla som på något sätt har en relation till föremålet.

Tolfte december

Välj dina vänner,
men välj generöst.
Ta med dina vänner,
och saken är löst.
Följ med dina vänner
på vägen de går.
Ta med och följ med
och så ta det du får.

 

[Takire]

Trettonde december

Egentligen tyckte nog inte någon av de nyblivna vännerna att de fått någon hjälp av breven i Fridas kalender. Det hade förstås stått en del om vänskap och att inte mota in någon i ett hörn, men det hade de väl ändå inte gjort? Hur som helst hade flera av raderna fått dem att tänka på Heddie. Det gjorde de förstås redan en hel del i alla fall eftersom det var Heddie som hade stenen, men orden i kalendern fick dem att tänka lite annorlunda. Frida och Milonia hade mest varit arga över att Heddie stal stenen. Nu tänkte de båda att det kanske fanns en stark anledning till att hon gjorde det.

Hampus tänkte också på Heddie. För honom kändes det inte så konstigt att hon tagit stenen då han redan visste att Heddie på något sätt hade haft det besvärligt ett tag. Inte desto mindre kände han sig sårad och ledsen. Heddie var hans bästa vän, ändå gjorde hon såhär och bara drog utan att förklara något alls. Han själv skulle aldrig ha stulit stenen, men det tog ändå ont att Heddie inte ville dela den med honom.

På kvällen innan Hampus gått och lagt sig upptäckte han ett vitt papper på utsidan av fönstret. Han vände in fönstret, tog loss papperet och läste det korta meddelande som där stod skrivet.

"Kom ut imorgon till vårt ställe. Klockan fyra. Snälla."
Heddie

 

[Takire]

Fjortonde december

Heddie hade bett Hampus komma och möta henne vid deras vanliga ställe. Han kom en god stund innan fyra och stod länge och väntade i det kyliga snöfallet. Klockan hann bli både fyra och halvfem.

Hampus började skutta runt för att få upp värmen och kände hur hans fot slog emot någonting hårt. Något mörkt syntes i snön. När han böjde sig ner för att plocka upp det såg han att det var den röda stenen och förstod att det inte längre var någon idé att fortsätta vänta på Heddie.